Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning
av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga
kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.
* * * * *
 |
| Kyrkoherden Peter Andreasson och komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg planterar ett äppelträd - Gratia - som är en gåva från Linköpings stift till varje församling i stiftet. |
Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.
Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en
skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom
gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta
är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt
han äger och köper åkern.
Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett
äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade
blodlönnen precis utanför korfönstret.
---
Är det inte något speciellt med att gräva?
Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det
verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.
När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att
jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera
och så.
Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har
bokstavligen levt och arbetat i myllan.
Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det
ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’
på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.
Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags
minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva
ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett
stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i
det som vi kallar Guds åker.
Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi
nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv,
mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.
Vi påminns om det vid varje begravning.
Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift
på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks
rättigheter, är bara ett exempel.
Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer
till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar:
kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?
Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som
hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade
för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.
Det är många som kommer till vårt land som har gjort just
det. Satsat allt.
---
Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård
på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men
tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats.
Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt
sätt.
Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt
för att blicka framåt.
De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.
 |
| När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn, som idag har växt sig stark. |
Blodlönnen vill jag
kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att
församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring
huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.
Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu
kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika
kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss
människor.
Försoningens träd predikar ett annat budskap.
Äppelträdet vill jag
kalla för ’hoppets träd’.
Luther lär ha sagt följande om detta:
Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag
plantera ett äppelträd idag.
När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från
det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För
ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden
men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och
alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.
Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han
som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi
lyssnar i tro.
Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan
ta ifrån oss.
* * * * *
Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna
arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om
’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på
en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde
näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den
fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka
nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det
korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.
Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick
ge sitt liv.
 |
| Detta näverkors händer på en av väggarna i Aneby kyrka. |
No comments:
Post a Comment