Thursday, 31 December 2015

Diamantbröllop


Brudbuketten från 1955 blommar ännu!
Årets sista dag har vi privilegiet att fira ett diamantbröllop. Det är svärfadren och svärmodren som varit gifta i 60 år. Sven Hultman var deras vigselpräst i Järstorps kyrka utanför Jönköping.

Det passade bra att börja med mässa i Kalmar Domkyrka, där domkyrkoorganisten, Paul Torstensson, spelade en glad fanfar till jubilarernas ära. Eftersom jag hade viskat i kyrkoherde Peter Wänehags öra om dagens firningsämne.

Det var både kända och okända människor i mässan, som ville gratulera och lyckönska.
Efter mässan har tre av barnbarnen lagat och serverat en festmåltid. Fint! Och välsmakande på alla sätt.
Yngsta dottern skapade desserten. Fylld av kärlek och sötma.

2015 har varit ett år fyllt av förändringar på det personliga planet. Med flytt från Sydafrika till Sverige och byte av tjänst.

I världen har det också hänt mycket. Inte minst svåra krigssituationer som lett och leder till att många människor tvingas fly från sina hem.

Min bön och förhoppning är att Europa hittar ett sätt att åter öppna sina gränser för människor i behov av en fristad.

Positivt är dock att världens ledare lyckades samla sig till ett miljöavtal i Paris. Nu beror det nationer, företag, organisationer och oss alla om vi kan lyckas klara av att ändra vår livsstil, så att planeten jorden inte förstörs ännu mer.

Mitt hopp är grundat i tron på Gud, för vilken inget är omöjligt.

Mitt i allt detta är det fantastiskt att få fira 60 års kärleksfull relation mellan två underbara förebilder. Det blir den bild, som får sluta detta innehållsrika år.



Tuesday, 29 December 2015

Mellandagsfunderingar

Det har blivit skralt med bloggandet denna höst och särskilt dåligt under december månad. Det har förstås sina orsaker. Dels har jag fått ett nytt jobb, dels har vi flyttat. Ett välbehövligt jullov får dock fart på tankarna och reflektionerna igen.

Det är något som stör mig denna höst. När världen står i brand – både i Sverige och i andra länder. När krigen verkar bli mer och mer brutala. När antalet medmänniskor på flykt blir fler och fler. Det som stör mig är att jag inte märker av detta i min egen vardag.

Visst, allt har sin tid. Just nu är jag mitt uppe i flytt och nytt jobb. Men ändå. Majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter menar att Sverige inte klarar av att ta emot fler flyktingar. Hur kan det komma sig att jag inte dagligen drabbas av denna verklighet?

Jag letar bland mina erfarenheter och förstår att Sverige idag liknar Sydafrika under apartheidtiden. Det sydafrikanska samhället var organiserat så att vita och svarta bodde långt från varandra. Den som inte ville se behövde inte se. Som lök på laxen införs i Sverige idag olika former av passlagar. Men vi kallar det för ID-kontroll. Jag kan inte se det på annat sätt än att Sverige är djupt segregerat. Det går att leva sitt vardagsliv utan att egentligen behöva påverkas. Jag lever långt från denna brutala verklighet.

I samma ögonblick som jag tänkt dessa tankar inser jag att den enda som kan ändra detta är jag själv. På samma sätt som jag, i 1980-talets Sydafrika behövde färdas ut i de svarta förorterna, för att få syn på orättvisorna, behöver jag fatta beslut om att göra detsamma i dagens Sverige. Jag behöver ta vissa steg.

Exakt hur detta ska gå till vet jag inte nu. Men jag vill ha öron och ögon öppna. Det får inte bli så att jag lämnar min lägenhet på morgonen, promenerar till min arbetsplats, tar fram min ”lås-plupp” och aktiverar låset, så att just jag kan komma in och sedan spenderar resten av dagen i korridorerna bland kollegor och blivande kyrkoarbetare. För att sedan promenera hemåt och tillbringa kvällen med en god bok eller framför TV’n.

På vägen till och från arbetet kanske jag ser någon som tigger. På TV-nyheterna får jag kanske veta att Sverige genomför ID-kontroller och gör allt för att bli mindre attraktivt för potentiella asylsökande.

På något sätt måste jag möta 'den andra'. Annars blir mitt liv oäkta. Jag vill kunna fortsätta hävda att vi visst klarar av att ta emot de flytkingar som kommer. Att vi visst har råd. Att vi som land ska fortsätta vara ett föredöme för andra länder i Europa.

Men för att kunna det, måste jag få kontakt. Det har jag inte just nu. Och jag tror att det gör mig till en fattigare människa.

Thursday, 17 December 2015

Hej då, pendlandet!


Duggregn och en minusgrad = halka!
Sedan början av september innevarande år har jag pendlat. För första gången i mitt liv. Jag skulle inte vilja beskriva mig som pendlare, för jag har inte riktigt lärt mig älska denna livsform. Nu ska jag inte klaga. Buss 102, som stannar 50 meter från vårt hus i Alsike, tar en dryg halvtimme in till Uppsala. Under större delen av hösten har jag kunnat åka ytterligare en hållplats efter bussterminalen och sedan endast haft 5-6 minuters promenad till mitt arbete. Förra veckan lades turerna om, så hade jag fortsatt pendla, hade jag istället fått gå från bussterminalen och behövt lägga ytterligare 5-6 minuters promenad till det hela. Men sammanlagt 45 minuter i varje riktning är väl inget att bråka om i sammanhanget.

Många som pendlar hittar goda strategier för att ta vara på tiden. Sömn, arbete, stickning, bokläsande är saker jag förknippar med en del av dem jag känner. Men jag har inte riktigt hittat min nisch i bussen. Ibland har jag haft sällskap med studerande från utbildningsinstitutet. Det har varit trevligt.

Finaldagen i mitt pendlarliv inramades av en minusgrad och duggregn. Vilket är detsamma som 'snor-halt'. Ett budskap?

Nu flyttar vi in till Uppsala och jag får istället mindre än fem minuters promenad till mitt jobb. Jag får hitta andra sätt att erhålla min vardagsmotion. Ur ett hundägarperspektiv är det dock optimalt. Jag kan gå hem på lunchen och promenera runt kvarteret med husdjuret och ändå hinna äta lunch med mina arbetskamrater.

Totalt blir det dock ett nollsummespel. I samma ögonblick som jag upphör att pendla får hustrun ta vid. Hon är emellertid, enligt egen utsago, nöjd med detta saliga byte.

Friday, 11 December 2015

South Africa is very, very angry

Yes, according to the Mail and Guardian it is so. Yesterday president Jacob Zuma axed the Finance Minister, Nhlanhla Nene. The country is angry. According to the Business insider, the Rand fell to a record low to the dollar.

The only explanation to this is that Nene was too good. He stood up in the governement and argued against uneccesary expenditure. Like a new areoplane to the precidency.  At a cost of 4 billion rand. City Press reported about that a month ago. Money that could pay all deficits at all Souith African universitites. And make free education possible.

Yesterday was a sad day in South Africa.

Will the people be able to axe Zuma?

Monday, 7 December 2015

Min arbetsplats


Förra veckan skrev jag och min chef under mitt anställningskontrakt. Med andra ord är jag fast anställd som lärare i pastoralteologi, särskilt homiletik, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Tjänsteställe är Uppsala. Jag är glad över detta. Att undervisa blivande kyrkoarbetare i predikokunskap eller predikokonst, som homiletik också kan betyda, är meningsfullt. Under hösten har jag vikarierat på tjänsten och det gav alltså mersmak.

Samtidigt som min anställning blir klar skrivs det om min arbetsplats i Kyrkans tidning. Två veckor i rad. Sammanlagt sex artiklar.

Dessvärre går det inte längre att länka till Kyrkans tidning på nätet. Den som vill läsa måste ha en prenumeration och logga in med särskilt lösenord. Tråkigt! Jag förstår om en del artiklar ska vara material som läsare måste betala för men det försvårar för bloggare. Nu får jag nöja mig med att hänvisa till pappersupplagan.

De tre första artiklarna publicerades i Kyrkans tidning nr 48, som kom ut 26 november. Den första beskriver arbetsmiljön vid institutet och hänvisar dels till en arbetsmiljörapport som gjorts, dels till ett brev, som lärarna vid dåvarande Pastoralinstitutet i Uppsala skickade till kyrkostyrelsen och generalsekreteraren i augusti 2014. Kyrkans Tidning har här ett sakfel. De skriver att det var lärare vid utbildningsinstitutet som stod som avsändare. Det är inte korrekt. Det var lärare vid Pastoralinstitutet. Utbildningsinstitutet startade i september 2014. Om jag förstår saken rätt.

Ett problem med mottagande av brevet verkar vara att det aldrig diariefördes och att inget svar lämnades. Vad detta beror på vet inte jag. Men visst är det olyckligt?

I den andra artikeln i KT nr 48, får vår rektor, Anne-Louise Eriksson, komma till tals. Hon menar bland annat att starten av utbildningsinstitutet varit ansträngd. Hon beskriver det som ett år då ”rälsen lades medan tåget gick”.

I den tredje artikeln är det biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, som, enligt Kyrkans Tidning, oroas över ”kraftig nedrustning”. Han oroar sig också över hur rekrytering av nya medarbetare kommer att ske. Tja, jag är en av de senaste rekryteringarna. Tack, Ragnar! J Han har också frågor kring huruvida utbildningsinstitutet ska ägna sig åt liturgisk utveckling. Det är församlingarnas och stiftens ansvar, menar han. Detta går förstås att diskutera. Att utbildningsinstitutet inte kan fatta beslut i den liturgiska utvecklingen är väl klart. Men tror biskop Persenius verkligen att blivande kyrkoarbetare inte har idéer och visioner om hur kyrkans liturgi skulle kunna bli bättre? Måste inte alltid kyrkans sätt att fira sin gudstjänst förändras, eftersom det omgivande samhället gör det? Mitt sätt att se det är att en plats som utbildningsinstitutet måste kunna vara en arena där nytänkande sker. Sedan bejakar jag helt och fullt att andra delar av kyrkan måste vara med och att besluten framför allt fattas av kyrkomöte, läronämnd och av församlingar i remissrundor.

Det mesta av vårt arbete, menar jag, handlar ändå om själva hantverket och vi är noga med att de studerande verkligen följer gällande kyrkohandbok.

I KT nummer 49 får två av de studerande i Uppsala komma till tals. Det är två av tre studerandeskyddsombud: Margareta Andersson och Erik Keijser. De kopplar ihop de studerandes studiesituation med den omorganisation som skett av kyrkans utbildningar. De är kritiska.

Även här är Kyrkans Tidning inte uttryckligen medveten om att det finns två campus vid utbildningsinstitutet. Uppsala – men även Lund. Dessutom ges vissa kurser i Göteborg och Umeå. Detta kunde Kyrkans Tidning upplyst om.

De två andra artiklarna i KT nr 49 är intervjuer med generalsekreteraren vid kyrkokansliet, Helén Ottosson Lovén och med Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. De får båda frågan om de har förtroende för utbildningsinstitutets rektor och svarar båda jakande, även om generalsekreteraren är tydligare.

Är detta alltså min nya arbetsplats? Ja och nej. Det som beskrivs är självklart verkligheten men det är inte hela verkligheten. I min vardag är mycket bra. Samtidigt som det finns problem. Det är så, som Kyrkans tidning skriver, att en del av personalen söker sig bort. Alla gör det inte för att de är kritiska men en del gör det.

Jag förstår de studerande som inte har tålamod att vänta till 2017 eller 2018 på att situationen ska bli bättre. Skälet är enkelt: då har de studerat färdigt. De vill såklart att utbildningsinstitutet ska fungera bra under det år de är där. Ett rimligt krav.

Det som på kort sikt bör göras, för de studerande, är följande, som jag ser det:

1. De studerandes upplevelser behöver tas på allvar. Dialog mellan ledningen och de studerande är nödvändig. Denna dialog sker också. Bland annat i de studeranderåd som finns. Säkert kan detta förbättras.

2. Samordningen inom de olika programmen kan förstärkas. Detta är ju ett problem i många utbildningssammanhang. Att tentor, prov och inlämningsuppgifter kommer i sjok. Jag tror att ledning och lärare tillsammans behöver ta tag i detta, så att de studerande får en rimlig studiesituation.

3. Information från lärare och ledning till de studerande sker idag på ett oorganiserat sätt. Alla lärare mejlar var för sig till klasserna. Ingen samordning sker. Detta gör att de studerande blir överösta med mejl. Och ibland skickar vi ut ändringar sent. Det skapar förvirring och det blir lätt att viktig information missas. Vi försvarar oss ibland med att en digital lär-plattform är under utarbetning. Men det är ju en klen tröst, för de studerande vi nu har kommer inte att få glädje av denna reform.

Nu kan det så klart sägas att dessa problem inte är unika för ett kyrkligt utbildningsinstitut. Att liknande problem inte uppstår när andra institutioner omorganiseras. Självklart är de problem som finns vid utbildningsinstitutet även generella problem. Men det ska inte användas som ett försvar. Utan som en maning till att ta lärdom av andras erfarenheter och göra något åt det.

Det finns en plan för en förbättrad arbetsmiljö. Det redovisas i KT nr 48. Som nyanställd vill jag på ett konstruktivt sätt vara med och jobba enligt denna plan. Men jag tror att det vore bra om den kommuniceras även till de studerande. Vi har ju delvis en gemensam arbetsmiljö.

Troligen vore det bra om även andra kritiker kan få ta del av den. Exempelvis biskoparna.


Sunday, 29 November 2015

Manhattan Transfer – live

Mitt i flyttbestyren passade hustrun och jag på att gå på konsert i Uppsala Konsert och Kongress. Manhattan Transfer. Vilka sångare. Tillsammans med tre mycket professionella musiker.

De som sjunger heter Alan Paul, Janis Siegel, Cheryl Bentyne och Trist Curless. Den sistnämnde har bara varit med något år. En av grundarna, Tim Hauser, dog och tydligen ville gruppen leva kvar. Förstår jag det rätt är Manhattan Transfer en grupp som kommer att bestå. Kul!

En fantastisk kväll fick vi vara med om.
Vi fick inte höra alla deras hits. Jag saknade Java Jive och framför allt Operator. Men de hade med Tuxedo Junction och Route 66. Och när de mot slutet sjöng Birdland, då steg temperaturen i lokalen något enormt.

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Enormt professionella människor, alla sju. Som musicerade med stor glädje. Hur kan människor sjunga scat song på detta detta sätt? Jag begriper inte. Pianisten, basisten och trummisen var som sagt även helt enastående.

Nejlikor är i vanliga fall inte min favoritblomma.
Men det går ju göra ett undantag!
Som grädde på moset fick jag med mig ett minne hem. När vi gick ut från konsterlokalen fick jag se de fyra sångarna uppe på en slags loftgång. Jag började applådera och då kastade Janis Siegel ner den blomsterkvast hon just fått – till mig! Hon var nog (tillsammans med Trist Curless) den som sjöng bäst – åtminstone denna kväll. Så nu står dessa blommor i en vas hemma hos oss i Alsike.

Friday, 27 November 2015

Domssöndagstid

I söndags var det domssöndag. En söndag med dåligt rykte. Dom. Låter obehagligt. Då bör vi minnas att en dom kan vara antingen friande eller fällande.

Själv var jag med i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta och sjöng J. S. Bach’s Kantat 140 i översättning av Per Block. Som också var med och sjöng. En del av texterna talar om en helt annan slags domssöndag. Hör här t ex:
Vakna upp, 
din stund är inne, 
hör ropen högt från murens tinne! 
Vak upp. 
Du stad Jerusalem! 
Världens natt är långt framliden 
Snart gryr en dag den nya tiden.
Med andra ord handlar det om förändring och möjlighet till något nytt.

Vilket passande budskap. Är inte ”världens natt långt framliden” i vår tid, liksom i många andra tider. Med krig på många håll i vår värld, människor som tvingas på flykt, klimathot av sällan skådat slag. Ett Europa, som stänger sina gränser. Är inte domssöndagens rop från murens tinne, ett rop till Europa att vakna upp?

Bach’s kantat beskriver det nya som ett bröllop. Och beskrivningen är oerhört sensuell. Brudgummen, Jesus, säger till sin brud, som är kyrkan. Som är öppen för alla människor, som längtar efter befrielse. Som även öppnar sig mot hela skapelsen, som även den längtar efter befrielse.
Så kom nu in till mig,  
du min utvalda brud, 
av evighet bestämd att bo med mig hos Gud! 
Smyg tätt intill min barm,som ett sigill av guld med dyrbar kedja! 
Ditt sorgsna hjärta vill jag glädja. 
Glöm bort, du kära, världens gråt och larm, 
allt tungt  du haft att bära! 
Kom, vila på min vänstra arm! 
Min högra arm skall dra dig nära.
Allt tungt du haft att bära! Ja, det är ett befriande ord. Gud förstår att vi ofta har det svårt. Vi får komma in i Guds famn och vila.

Igår hade Kyrkans Tidning ett helt uppslag om min arbetsplats. Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Idag blev det klart att jag blir ordinarie lärare från årsskiftet. Uppslaget i Kyrkans Tidning handlar om problem med arbetsmiljön. Något som berör studerande, personal, ledning. Det är många som kan känna igen sig i orden:
... allt tungt du haft att bära!
Det är min förhoppning att även i denna begränsade kontext domssöndagen kommer med befrielse.

På söndag börjar det nya kyrkoåret. Med nya möjligheter. Jesus visar vägen, genom att komma ridande på en vanlig åsna. Jesus är en ledare som kommer i ögonhöjd.

Det är vi många som gläder oss över i vår värld. Hur vi än definierar vårt genus får vi möta Jesus som en brud möter en brudgum. Både på domssöndagen och på första söndagen i advent.



Sunday, 15 November 2015

Vaksamhet och väntan

Nyss hemkommen från kyrkan. Söndagen före domsöndagen. Temat är rubrik för denna bloggpost:
Vaksamhet och väntan
Några lättsamma reflektioner får inleda bloggposten. Mot slutet mer allvar.

Jag var inte vaksam, när jag skulle ta bussen hemåt. Med två minuter missade jag den. Nästa skulle gå efter en halvtimme. Jag var inte upplagd för väntan. Alltså bestämde jag mig för en promenad. Det tar ca: 40 minuter. Den blev dock längre.

På vägen, som går förbi ett industriområde, hörde jag ett märkligt ljud. Det kom från den tomt där Aga har sin biogasanläggning. Ett oljud och något som läckte ut. Rätt eller fel – jag ringde 112. De skickade en räddningsledarbil och två brandbilar. Räddningsledaren tackade mig men berättade samtidigt att räddningstjänsten bett Aga rätta till denna, helt ofarliga, läcka. Det var bara kondens. Jag blev glad för räddningsledaren, som inte kritiserade mig för min – som det visade sig – onödiga vaksamhet.

Väl hemma ringer hustrun. Nyss hemkommen från en utlandsresa. Hon var på väg med buss, även hon. I hennes fall visade det sig att den buss som skulle komma en viss tid inte kom. Hon hade varit vaksam men det hjälpte inte i hennes fall. Hon var inte heller upplagd för väntan, så jag fick rycka ut med bilen, för att skjutsa henne till hennes arbete.

Nu sitter jag och funderar över vaksamhet och väntan och tänker såklart mest på den oroande utvecklingen i många delar av världen. Paris och dagarna dessförinnan Beirut och Sinai. Säkert har jag glömt flera terrordåd. Självklart blir händelserna i Paris de som tränger sig mest på. Ju närmare en själv, desto starkare. Jag minns förstämningen efter Utøya-massakern för drygt fyra år sedan. Naturligtvis är det lika illa med terrordåd i andra delar av världen men de berör olika. Mycket beroende på att media täcker olika händelser olika mycket.

Ska jag nu vara mer vaksam? Det tror jag alltid att vi ska vara. Men inte nödvändigtvis rädda. I Aftonbladet skriver Lena Mellin, som annars brukar vara måttlig:
Det är inte roligt att vara rädd. Särskilt inte för en terror­organisation som vill skapa rädsla hos oss alla.Men det finns anledning att oroas. Just nu är världen inte hoppingivande.
Har världen någonsin varit hoppingivande? De onda krafterna finns ju där hela tiden. Ibland, som nu, visar de sina fula trynen.

Och ibland visar ondskan sitt fula tryne även i mig och i dem som finns nära mig. Min grundsyn är att ondskan aldrig är långt borta. Men det gör mig inte nödvändigtvis rädd. I så fall skulle jag vara rädd jämnt. Och det går ju inte.

Skulle jag däremot varit med i Paris, Beirut eller på det ryska planet, som exploderade ovanför Sinaiöknen, då skulle jag säkert varit rädd.

Vi började gudstjänsten i morse med Ylva Eggehorns psalm
Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd, i sanden finns det spår. (Sv Ps 256:1)
När det var dags att lyssna till den andra textläsningen (episteln) möttes vi av följande ord ur Uppenbarelseboken 3:10
Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare.
Prövningens stund. Är det det vi upplever nu? Det vi ber om att bli bevarade från i den nya översättningen av Herrens bön:
Utsätt oss inte för prövning ...
Söndagen före Domssöndagen handlar om att vara vaksam inför det som har att göra med tidens slut. Men varje gång vi funderar över tidens slut, hamnar fokus obönhörligen också på nuet. Det är endast här och nu vi kan fatta beslut om hur vi ska agera.

Mitt beslut är att vänta på Jesus Kristus – både inför tidens slut och i nuet. Mitt beslut är att lita på att jag inte behöver vara rädd i närheten av Jesus. Men att jag bör vara vaksam. Så att jag inte fäster mitt hopp vid något annat än just Jesus.

Röster kommer att höjas på att vår rädsla ska betvningas med hjälp av högre murur, fler stängsel och tätare kontroller. Lyssna efter orden 'lag och ordning'. Men tro inte att fler stängsel, högre murar och tätare kontroller skapar trygghet. Nej, det föder enbart mer rädsla.

Det enda som kan fördriva rädslan, säger aposteln Johannes (1 Joh 4:18) är kärleken:
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ...
Men visst händer det ändå att vi blir rädda. Då får vi vända oss till Jesus och lyssna efter rösten, som säger ömt:
Var inte rädd ...
Så slutade också högmässab med Sv ps 490, där den första versen lyder:
Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit,och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv.Han är densamme som han var, men klädd i härlighet.Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem.

Friday, 13 November 2015

Apartheid i Europa?

Igår, den 12 november 2015 kl 12.00, införde Sverige tillfälliga gränskontroller. Det går att läsa i ett pressmeddelande från regeringskansliet, samt även på i sociala medier och annan media. Regeringen skriver till exempel:
Bland annat bedömer Polismyndigheten att den allmänna ordningen och den inre säkerheten i nuläget är hotad.
Berörd av nyheten tittade jag på Aktuellt på kvällen och slog mig till ro med att allt verkade gå lugnt till. Dessutom erbjöds människor möjligheten att söka asyl i Sverige.

När jag vaknade i morse hade jag fått ett sms från en god vän, som är född i Sydafrika men som bor i Sverige sedan många år:
Anders/Moruti, the dompaas has been legislated in Sweden today. Do not forget your documents of identification, solitary confinement is the punishment. Peace
('Dompaas' var de passböcker som varje svart person var tvungen att bära i Sydafrika.)  Så uppfattar en person, som själv levt i Sydafrika under apartheid, det som händer i Sverige nu.

Det går naturligtvis att problematiseras. Skillnaderna är såklart oerhört stora. Men så är även likheterna.

Aftonbladet rapporterar att Danmark nu stramar åt flyktingpolitiken.
Fler ska avvisas, man kommer att ändra reglerna för inkvartering för asylsökande och för att få lag och ordning.
Detta är visserligen Aftonbladets ord. Men det oroar mig när ordparet 'lag och ordning' används. Det var också ett vanligt begrepp i Sydafrika under apartheid.

Jag läser en artikel från 1985. Per Frostin, som var professor i systematisk teologi i Lund, skriver i boken Bröd men också rosor. (Kristianstad. Rabén & Sjögren. 1985) under rubriken:
Kapitalismen kväver kärleken
Där finns ett stycke som kallas
Sydafrika som spegel
Frostin menar (på sidan 44) att Sydafrika kan beskrivas som världen i miniatyr.
Utsugningen av den svarta arbetskraften i Sydafrika är alltså en kraftigt förstorad variant av den utsugning som finns i alla kapitalistiska samhällen.
Nu ser vi hur det stramas åt i vår närvärld. Inte bara i Sverige utan i hela Europa. För att upprätthålla lag och ordning.

I detta läge reagerar en person som Alf Svensson i en debattartikel i DN:
Taggtrådsstängsel rullas ut runt nationsgränser. Och svenska politiska partiledningar hänger sig åt racet att vara först i tv med att presentera hur medmänniskor ska motas bort, stoppas och skickas tillbaka. Till vad? Det berättar ingen. Det finns inte med bland punkterna på pressmeddelandet.

Jag har sagt det förut. Alla länder i Europa måste hjälpas åt. Det kan inte bara vara några få länder som tar emot. Jag förstår också att läget är mycket allvarligt. Ansträngt. Men vi behöver också lyssna på de kristiska rösterna. T ex Theodor Kallifatides:

Thursday, 12 November 2015

Jag byter identitet

Hur många gånger under ett normallångt liv byter en människa identitet? Svårt, för att inte säga omöjligt, att svara på. Vi går från att vara barn, till att bli ungdomar, till att bli vuxna. Vi är till en börja omyndiga och sedan blir de flesta myndiga. En del blir på sin ålders höst omyndigförklarade.

I de flesta fall byter vi inte personnummer – såvida vi inte flyttar till ett annat land. Eller, i vissa fall, när ett könsbyte sker.

Namnbyten är inte ovanliga. Vid giftermål, förstås eller av andra skäl.

Kroppen förändras. Inte många celler förblir de samma genom åren. Är några celler de samma? Jag vet för lite. Men tror att vi är helt nya efter ett antal år.

Byte av yrkesbana, politisk åskådning eller religiös tillhörighet förändrar även det vår identitet.

Samt mycket, mycket mer, så klart.

Just nu byter jag identitet. Eller, rättare sagt, någon byter min identitet.

Det var i början på 1990-talet, som jag fick mitt första e-mailkonto. I det som nu kallas kyrknätet. Jag blev då:
p0102agn
De sista bokstäverna kommer sig av mitt namn. p0102 tror jag har att göra med vilket pastorat jag då tillhörde.

Sedan dess har jag, inom Svenska kyrkan, bytt arbetsgivare ett antal gånger och även haft annan arbetsgivare. På olika sätt har jag dock behållit mitt e-mailkonto och även min identitet.

Men nu håller jag på att GIP:as. Det betyder att jag (mitt digitala jag inom kyrknätet och min arbetsdator) ska komma att ingå i Svenska kyrkans Gemensamma IT Plattform. Och nu händer det:
Jag får en ny identitet.
Igår frågade jag IT-avdelningen om jag inte kunde få behålla 'p0102agn' med det är tydligen inte möjligt. Snyft! Det känns konstigt. Men en av de ansvariga tröstade mig med att jag nog skulle överleva även detta.

I eftermiddag får jag – och mina arbetskamrater – tillbaka våra GIP:ade datorer. Det ska bli spännande att då också få en ny identitet. Åtminstone digitalt.

En fråga som kvarstår – och som är mycket viktigare än detta med digital identitet – är vad GIP innebär. Det lilla jag vet är att jag kommer att kunna komma åt alla mina dokument via GIP, bara jga finns vid en dator som är uppkopplad mot internet.

Vid introduktionen fanns svar på frågan:
Varför GIP
Några punkter angavs:
- Ökad möjlighet till samarbete
- Möjliggör
- GAS
- Följa standard för konto och arbetssätt
- Ökad förståelse för hur övriga enheter arbetar
- Flexiblare arbetssätt
- GIP i konferensrum
- Tillgång till I:
- Snabbare och enklare uppdatering av GIP-applikationer
Det sista är ju ett cirkelargument. Vad I: är förstår jag inte. Konferensrumsargumentet förstår jag. Flexibilitet tror jag inte handlar om dataprogram utan om inställning hos oss användare. Likaså förståelse för hur andra arbetar. Enheter syftar nog inte på datorer eller människor utan på andra avdelningar inom kyrkokansliet. Standard, OK. GAS? Är det Gemensam Administrativ Support? Ja, kanske ger det möjlighet till ökat samarbete. Men även det bottnar ju i vilken inställning vi anställda har.

Kan det också handla om att skapa enhetlighet inom organisationen? Och är det i så fall enbart bra? Handlar det om makt?

Ett argument jag hört är att det ska minimera antalet servrar och därmed dra mindre energi. Det gillar jag!

Västerås stift står, enligt vad jag förstår, utanför detta samarbete. Deras system kallas VIP. Har det med identitet att göra?

Nancy Charton in memoriam

This is what the Anglican Archbishop of Cape Town and Metropolitan of the Anglican Church of Southern Africa, Thabo Makgoba, wrote on his blog yesterday:
Tribute to a pioneering priest - the Revd Canon Nancy Charton - 1920-2015

On behalf of the Anglican Church of Southern Africa, its bishops, clergy and people, I send our condolences and prayers to the family of the Revd Canon Nancy Charton, who died in Graaff Reinet yesterday at the age of 95.

Nancy was the first woman ordained as an Anglican priest in South Africa. She was one of three women ordained in September 1992 by the late Bishop David Russell.

On the day of the Ordination Service, Bishop Russell told those to be ordained:

"Yours has been a faithful, loyal waiting -- especially those who have been deacons for some time -- which you have borne in pain. We in this diocese have for some time been ready and have waited in obedience and unity for the Province to make its corporate decision... The way is opened, and we move in obedience and unity... It has been a creative pain that has deepened you and our church."

I remember Nancy fondly from when I served in St Mary’s Cathedral, Johannesburg. She was a pioneering woman, whose whole life was committed to serving God through his people.

The author of Matthew's Gospel reminds us “Then Jesus said to his disciples, 'The harvest is plentiful, but the labourers are few, therefore pray earnestly to the Lord of the harvest to send out labourers into his harvest.'"

At the 20th anniversary celebrations of the ordination of women to the Priesthood, Nancy was the preacher. Her sermon outlined the long road she had travelled to fulfil her vocation to the priesthood, and gave thanks to God for the many people who had encouraged and supported her.
I have this book. It is somewhere in a
box right now. I will definitely read it.
So far the Archbishop. I met Nancy Charton once. In 1982. I visited her together with three Swedish guests. My second eldest brother was one of them. We travelled from Durban to Cape Town and needed somewhere to stay for the night. She opened her house for us, without knowing us. Amazing!

At the time she was known as a white Anglican woman who belonged to an Anglican parish in one of the black townships in Grahamstown.

In deed a woman to remember.

R I P


Friday, 6 November 2015

Gränsen är nådd

Så sa Sveriges migrationsminister, Morgan Johansson, enligt DN.

Situationen är naturligtvis allvarlig. När jag såg på Rapport idag blev jag imponerad av alla frivilliga och anställda, som slår knut på sig själva, för att få fram tak över huvudet till alla som kommer. Alla som är på flykt.

Gränsen är nådd

Det skulle också kunna vara det som en flyktingfamilj utbrister, när de äntligen kommer till Sverige, som de tror ska bli början på en ljusare framtid.

Gränsen är nådd

Tre ord, som kan betydda helt olika saker. Beroende på perspektiv. Sveriges regering ser inte längre möjligheter att ta emot fler.

De som är på flykt ser just möjligheter i att nå Sveriges gräns.

En gräns. En plats att mötas.

Eller är en gräns en linje, som skiljer oss åt.

Jag förstår att Sverige nu är i en ansträngd situation. Jag är också upprörd över att vissa av de andra länderna i Europa inte vill ställa upp.

Men jag hoppas att vi kan fortsätta ta emot människor, som defintivt borde ha gett upp för länge sedan. Som defintivt har nått betydligt värre gränser än vad vi nu upplever oss ha nått.

Monday, 2 November 2015

Kvinnan bakom mig ...


Det är måndag morgon och jag sitter på bussen till jobbet. Jag testar hur det är att vara pendlare. Jag är kluven. Visst får jag en stund mellan hem och arbetsplats. Mellan arbetsplats och hem. En stund att varva upp eller ner. Men samtidigt går det bort 1½ timme varje dag. Jag vet inte vad jag tycker.

Undrade idag vad kvinnan bakom mig tyckte. Hon ringde hem till sina barn. Jag har hört liknande samtal förut.
Kan jag få tala med Knut-Viktor?
Hej, det är mamma. Ta de varma skorna på Dig. Och glöm inte gympa-påsen. Nu vill jag prata med Ulla-Greta.
Du får äta makaroner och fiskpinnar när Du kommer hem.
Någon gång har jag även hört en mamma ge instruktioner till en hemmavarande pappa, som ännu inte hunnit lämna hemmet.

Det går säkert att anlägga många perspektiv på detta. Just nu tänker jag på gränsen mellan det privata och offentliga. Nyss hemkommen från tre veckor i Sydafrika är just den tanken inte så långsökt. I många afrikanska samhällen finns nästan ingen gräns mellan privat och offentligt. Ja, jag vet att jag generaliserar. Men i jämförelse med vårt svenska samhälle är det tydligt. Lediga dagar upprätthålls inte på samma sätt. Lärare på skolor jobbar lördagar och kvällar om det behövs. Skolan är en slags familj även den.

Min reflektion är att bussen blir ett slags mellanting mellan hemma och på jobbet. Kvinnan bakom mig tror jag även satt och åt frukost. Det lät så. Och på sättet mitt emot satt en man och åt frukostsmörgåsen. Någon sover en stund. Den där sista kvarten, som de flesta skulle uppskattat mer i den egna sängen.

Mest fascinerad är jag dock över mobilsamtalen, som sker så öppet. Detta är ju inget nytt. Många har reflekterat över det och reagerat på det. Vi blir inbjudna i folks privata sfär.

En teori: i vårt postmoderna samhälle reagerar vi mot individualism och ensamhet genom att göra bussen och pendeltåget till en förlängning av våra hem. Vi bjuder in andra i vårt privatliv. Och ändå inte!

Bra eller dåligt? Eller har jag helt missuppfattat vad som händer?


Sunday, 1 November 2015

Tankar på Svenska kyrkans hemsida

Idag firar vi Söndagen efter Alla Helgons Dag - den som också kallas:
Alla själars dag
Den kallas så för att vi ska skilja den från Alla Helgons Dag, som firades igår. Det går det att läsa mina tankar om Söndagen efter Alla Helgons Dag på Svenska kyrkans hemsida. Länken kommer här.

Sunday, 25 October 2015

En innehållsrik helg

I fredags åkte Amanda, en av fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, till stiftfest i Vryheid. Hon åkte tillsammans med de tre systrarna på den lutherska kommuniteten Kenosis, under ledning av syster Happiness. I morse anslöt Johanna. Hon åkte tidigt i morse med en grupp lutheraner som bara skulle vara med på söndagens stora gudstjänst. En av studenterna på LTI, Sicelo, är med som guide. Samtidigt har Maria och Ingrid varit i Durban tillsammans med en annan av studenterna på LTI, Jeritta. Jag vet att de gått i kyrkan idag och tror att Jeritta också tagit med dem till stranden.

På stiftsfesten har Amanda, som ju ska prästvigas för Skara stift, träffat hela sitt kommande tjänstgöringsstifts vänstift: Sydöstra stiftet i den Evangeliska Lutherska kyrkan i södra Afrika (ELCSA). (Ja, även Johanna har ju träffat dem, förstås.)

Själv firade jag gudstjänst i Eastwood, vår gamla församling. Där mötte jag de två ungdomar som varit med på två resor tillsamman med Skara stift: Walking to Emmaus. Nondumiso och Nompilo. De hade så gärna varit med på stifsfesten, där även Ashraf från Palestina fanns med, som de nog också träffat, tror jag.

Den världsvida kyrkan utgör en viktig motvikt till alla andra globala nätverk. Vapenindustrin, porrbranshen, traffickingligor, terorrister och alla knarkhandlare. För att nu bara nämna vissa. Hela den råa kapitalismens international är förmodligen värre. Varje gång kristna möts över olika gränser händer något viktigt. En motvikt.

Idag firar den lutherska kyrkan i södra Afrika Reformationsdagen. Predikan handlade delvis om Martin Luther. Efter predikan hölls ett 'motivational speach' riktat till ungdomarna. Särskilt dem som nu slutar gymnasiet. Det handlade om vikten av att ha en dröm och att våga tro på möjligheten att nå sin dröm. Samt att börja leva sin dröm redan nu. Men det handlade också om att ett misslyckande inte behöver vara slutet. Den som höll talet, en student från LTI, berättade att hans sista år på gymnasiet tagit 5 år, innan han klarat alla kurser.

Sundayschool singing.
Efter talet fick söndagsskolan komma fram och sjunga en sång som handlade om att Gud för oss upp över bergen. Fint!

Kanske mest rörande var när en gammal kvinna i rullstol uppmärksammades. Det var Nompilos mormor och hon kommer från en gammal svensk missionsstation, Apelsbosch. Alla var så glada att just hon var där. En av de närvarande prästerna, Lilana, fick gå fram och be särskilt för henne. Tillsammans bad vi också för alla som ska ta studenten i vår (november).

Ja, det var en innehållsrik gudstjänst. Efter en innehållsrik helg. I fredags hade vi lektioner med både rektorn på LTI, Matthews Shabele och några av studenterna. Jag träffade en professor på universitetet, som lovade vara bihandledare till min masterstudent. Härligt! På kvällen var vi bjudna på braai (grillkväll) hemma hos Rico och Mari (kollegor på universitetet) där vi fick träffa andra studenter, som Rico och Mari känner. Bland annat från Nigeria , Zambia och Malawi.

Lördagseftermiddagen ägnade jag i France (som inte är Frankrike, utan ett s k township) där Rebecka och Michael bor med sin familj. Där var även Kajsa med två av sina barn.

För en stund sedan besökte jag vårt gamla hus och träffade alla studenter som bor där. Från Zimbabwe, Swaziland och Sydafrika.

En fullmatad helg som ändå innehållit mycket vila. Jag undrar hur de fyra studernade från Sverige haft det? Spännande!

Saturday, 24 October 2015

#FeesMustFall

To understand this hash tag, one has to know about another hash tag:
#RhodesMustFall
I have written about this in a few blog posts last year. The students at the University of Cape Town (UCT), together with teachers and other staff members demanded that the statue of John Cecil Rhodes, in the centre of the UCT campus, had to be taken away. This was also done, after a short time of protests. The undercurrents were South Africa’s reflection on the colonial era and also a need for renewal of the reconciliation process. Even the role of Nelson Mandela (whose name is linked with Rhodes, in the Mandela Rhodes Foundation) was questioned.

The last month or so South Africa has seen similar protests, yet quite different. This time – and it is nothing new – the fight is about tuition fees. South Africa does not have extremely high fees but for most of the population they are still not affordable. According to what I hear, the country could afford free tertiary education. The ANC-government has, however, not opted for this route. It claims that the nation first has to roll out a social security system. The critiques say that this is not happening anyway. Many billion rand disappear into mismanagement or corruption. (Read more about this on the blog of my friend and colleague, Hans Engdahl).

This time the different universities had informed students about an increment of fees for 2016. About 6 %, which I think is equal to the inflation. The students did not want this. So, students took to the streets. In almost every university town! This Thursday and Friday the University of KwaZulu-Natal therefore decided to close the University.

Rico and Clint ( in the middle) are discussing strategy with the students.
Some of UKZN-colleagues were marching with the students and yesterday evening I got first-hand information from the protest march in Pietermaritzburg. It had been a very peaceful march. The police had been there and acted in a helpful manner. A few minor incidents happened. Like some students who started to through empty plastic bottles over a fence onto the Provincial Legislature Building. Those were directly stopped by the organisers, who directly expressed that this was a peaceful demonstration.

There is a widespread support in South Africa for the students this time. The ANC has promised free education long ago and it does not happen. The minister of Education, Blade Nsimande, really made a mistake by trying to joke and say that the students must fall. By the way, he is the General Secretary of the South African Communist Party (SACP) and he is now the target of the revolution.

Well known, high profile leaders, like Senior Vice-President of the South African Council of Churches (SACC), Frank Chikane, Anglican Archbishop Thabo Makgoba and even the Vice Chancellor of the University of Cape Town (UCT), Max Price, support the protests. Maybe it is because their own children take part in it. All three have sons who have been arrested.

News24 writes that the son of the UCT VC was arrested. IOL-news reports about the sons of Makgoba and Chikane and especially about the reaction of Makgoba:
Anglican Archbishop of Cape Town Thabo Makgoba broke down on Thursday as he reacted to his son’s arrest during the student protest at Parliament against university fee increases.
On his his blog Thabo Makgoba says:
I appeal to Bishops and parishioners in all our dioceses to support students and staff at tertiary institutions, and to pray for an amicable resolution to the crisis. Apart from holding prayer vigils, I appeal to our churches to give practical help to students in distress.
I also find a statement from church leaders on this blog. The link is here. I am sorry that I don’t see the preseiding bishop of ELCSA as one of the signatories, although there are two other Lutherans. One from ELCSA (N-T) and one from LUCSA.

Late yesterday afternoon, President Zuma informed the country that the fees will stay the same for 2016. How the government will compensate the universities is not clear. But the students take this as a victory.

If this will lead to a system with free tertiary education is still to be seen. That would, I believe, definitely be a step in the right direction.

Thursday, 22 October 2015

Teologiskt café

Johanna Sjöström, Amanda Nyberg, Ingrid Hammarberg, Maria Bjerklow Dean,
Anders Göranzon, Selom Klu och Gerald West.
Tisdagen den 20 oktober 2015 var fokus på Svenska kyrkans utbildningsinstitut vid ett teologiskt café på School of Religion, Philosophy and Classics vid University of KwaZulu-Natal, i Pietermaritzburg, Sydafrika.

Johanna Sjöström, Amanda Nyberg, Maria Bjerklow Dean, Ingrid Hammarberg och undertecknad var det som stod för presentationen. Vi började med att kort berätta om Svenska kyrkan i synnerhet och Utbildningsinstitutet i allmänhet.

Vårt särskilda fokus var på ett av de viktigaste arbetssätten vid inistutet:
Writing as a way of thinking
Vi gick igenom en gnutta teori, delade sedan med oss av erfarenheter av att använda skrivandet på olika sätt i vårt arbete vid institutet. Men framför allt gjorde vi en övning tillsammans med dem som kommit till caféet. Det var glädjande nog en stor skara. Runt 20.

Det vi gjorde var något vi varit med om i både Uppsala och Lund. I olika grupper hade vi läst en dikt av Karin Boye. Uppgiften var att lyssna till texten ett par gånger och sedan stryka under ett eller fler ord, samt i en annan spalt skriva en kort kommenater, association eller dylikt.

Övningen hade fungerat bra i Sverige, så vi tänkte testa hur den skulle landa i Sydafrika. Eftersom dikten av Karin Boye förmodligen skulle fungera dåligt valde vi ett par bibeltexter. Vi började med Predikaren 3:18. Allt har sin tid, ni vet! Den gjorde vi som en slags exemplifierande övning bara vi fem, så att alla deltagare skulle fatta galoppen.

När var och en strukit undet sina ord och skrivit en stund läses texten en gång till av en ledare. När ”mitt” ord läses, ska jag direkt säga samma ord rakt ut i luften. Då pausar ledaren och den/de som strukit under just detta ord, får läsa vad de skrivit i andra spalten. Inget annat. Bara det de skrivit.

Sedan fortsätter läsningen. På så sätt får texten många klangbottnar och en rad nya tankar väcks.

Denna övning visar också på vilket sätt ”Writing as a way of thinking” kan vara demokratisk. Alla får ungefär samma möjlighet att bidra.

Det fungerade bra när vi gjorde vår egen läsning. Och det fungerade ännu bättre när vi inbjöd alla att vara med i en läsning av Psaltaren 23. Herren är min herde!

Det kom fram en del väldigt gripande kommentarer.

Det gjorde att någon frågade under frågestunden om vi i Sverige gör något av alla dessa tankar som väcks, eller om de får ”hänga kvar”. Med handen på hjärtat fick vi erkänna att de ofta blir hängande. Det blev en tankeställare för mig. Hur ofta det är vi sätter igång processer, som vi inte förmår fortsätta.

Oavsett vilket blev dock det Teologiska Caféet lyckat och vi fick många uppskattande ord efteråt.


Wednesday, 21 October 2015

Pilgrimage of Justice and Peace

Prof Isabel Phiri.
One of the questions to Professor Isabel Phiri, from the World Council of Churches, was about leaving or rather dropping the weapons on the Pilgrimage of Justice and Peace. Should one do that temporarily or permanently? Prof Phiri answered:
Pilgrimage is about transformation. You are not the same at the end of the pilgrimage.
This conversation took place at a Theological Café at the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of  KwaZulu-Natal, Pietermaritzburg, South Africa. Guest speaker was the former Head of School, Isabel Phiri, who is now Associate General Secretary of the World Council of Churches (WCC).

She was welcomed by Professor Roderick Hewitt but also by the present Head of School, Professor Jannie Smit. The Question and Answer slot was chaired by Dr Lilian Siwila. The topic of the presentation was:
Theological Reflections on the WCC Programme of Pilgrimage of Justice and Peace
She started with a brief background. The WCC was formed in 1948 and the aim was for churches to live together (or stay together, as it was put). At the 10th General Assembly in Busan, Republic of Korea, the phrase was coined:
We intend to move together!
Thus a pilgrimage. Starting in 2013 and going on, at least until the next General Assembly in 2021. A pilgrimage open to member churches, partners but also to all people of good will. A Pilgrimage for Justice and Peace.

One important aspect was the built in conflict between Justice and Peace. According to Prof Phiri many people do not think that they can be combined. You have to choose. The calling of the ecumenical movement is to let  
Justice and Peace kiss each other (Psalm 85:10)
Therefore the image of a pilgrimage is helpful. On a pilgrimage you travel lights. Hence you have to leave some of your burdens. Things that wears you down. The ecumenical movement therefore needs to drop some of their conflicts. Or weapons, if we put it like that. Issues that divide us. Knowing that we all share in the brokenness of this world.

This is of course easy to say. But how do we do it? And what do we focus on? In this global pilgrimage there are eight focus areas. Eight countries, where there is brokenness specifically. The Korean peninsula, Syria, Iraq, Palestine/Israel, DRC, South Sudan, and Nigeria.

There will also be some milestones. In 2015 there is a focus on Climate Justice. People in Europe are literally making a pilgrimage to the COP21 in Paris. In Africa youth are making a similar pilgrimage – but on bicycles – to Nairobi. In 2016 the focus will be on the Middle East and especially the Christian Presence in the region. In 2017 the focus will be on Africa.


The Pilgirmage for Justice and Peace is the framework for all the work within the WCC this period.

Dr Lilian Siwila and Prof Isabel Phiri.

Tuesday, 20 October 2015

Praktik i den världsvida kyrkan

Egentligen kallas det ju Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) men det kan gå lika bra med praktik. Ett gammalt hederligt ord. Till skillnad från teori. Det passar också mig, som ju undervisade i praktisk teologi under mina senaste två och ett halvt år i Sydafrika.

Hittills har praktiken för fyra studerande från Svenska kyrkan inneburit lite av varje. Allt från första söndagens gudstjänst på det lutherska prästseminariet, lektion på måndagen kring nattvarden med sistaårsstudenter, tisdagens teologiska café på universitetet om söndagsskolematerial och socialisering vad gäller könsidentitet och sexualitet, onsdagens studiebesök på ett forskningsprojekt kring HIV, torsdagens presentation av hur kyrkornas världsråd arbetar i Palestina/Israel och fredagens lektion i 'Christian Education'.

The Sunday School children always have their own basket (or in this case plastic
bucket) for their collection.
Sedan blev det utflykt till församlingar. Inte med studenter, som var avsikten men väl omhändertagna i olika hem. Lördagen kom att innebära det som lördagar i Sydafrika ofta innebär. Begravningar. En upplevelse i sig.

På söndagen gudstjänster i olika kyrkor och nya upplevelser.

Dessemellan samtal, måltider och mycket annat där kontakter knyts med studenter och kristna trossyskon i Sydafrika.

Det blev en hel första vecka utan ledig dag men å andra sidan var ingen dag egentligen fullmatad. Mycket ställtid. Aldrig riktigt upptagen men heller aldrig riktigt ledig. Också det en erfarenhet av livet för en t ex en präst i kyrkan i södra Afrika.

Inte desto mindre blev det välkommet med en ledig måndag.

Pens Pelesino Pens is preaching. In front of him two of
the examiners.
Idag tisdag har vi varit med sistaårstudenterna på en av deras examinerande gudstjänster. Några blev utvalda att predika och agera. Stämningen var lite nervös. Men det kändes som att alla visste vad de skulle göra – i stort sett. Jag känner igen mig från liknande examaminationer på Utbildningsinstitutet. Med den skillnaden att denna examinerande gudstjänst var offentlig och kyrkan välfylld.

Därefter är det nu dags för ännu ett teologiskt café. Denna gång är det gruppen från Sverige som ska presentera sig och de kyrliga utbildningarna i Svenska kyrkan. Dels hur Svenskas kyrkan utbildningsinstitut i allmänhet fungerar. Dels hur arbetssättet 'Writing as a way of thinking' går till. Jag återkommer med rapport om hur det gick.

Morgondagen kommer gruppen att besöka en luthersk kommunitet, där de tre systrarna (varav en är prästvigd) driver både förskola och barnhemsverksamhet.

Fortfarande mycket ställtid men åtminstone en aktivitet varje dag.

Praktik!


Wednesday, 14 October 2015

Internship in South Africa

Right now I am back in South Africa. Back in Pietermaritzburg. Back at the Lutheran Theological Institute and the School of Religion, Philosophy and Classics at the University of KwaZulu-Natal.

On Saturday I arrived together with four students from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. They are here on a kind of internship. They are all doing their final year. One will become a Parish Educator, one is training to become a Deacon and two will be Pastors.


Today we joined a group from the University on a field visit to Vulindlela. It is an area west of Pietermaritzburg. An organisation called CAPRISA has a research site there. The acronym CAPRISA means: Centre for the Aids Programme of Research in South Africa. It is supported by UNAIDS and really an impressing initiative. The trip was organised by CHART. Collaborative for HIV and AIDS, Religion and Theology.


The organisation carries out pharmaceutical trials, partner with a number of clinics, run projects for youth, offer counselling and testing etc. They also cooperate with the community and look at a number of reasons why the HIV infection rate is exceptionally high in this area. About 40% of the population are infected with HIV. And new people get affected all the time. Not only here, but in the whole world! Every day there are 6 000 new infections in the world. 4 000 of those are in sub-Saharan Africa. This according to UNAIDS. The HIV pandemic is not over.

What I found both interesting and disappointing was the information that many young women in Vulindlela have inflammation in their genitalia. The reason is the idea that men like their vaginas to be dry. So with different herbs and other methods they try to achieve this and this of course damage their bodies. With inflammation it is much easier for the virus to get into the woman’s system and she becomes infected.

We were also told that many young women opt for anal sex. There are a number of reasons. One is that they don’t fall pregnant, which is true. The other that they keep their virginity. The third reason is of course false – they believe that anal sex is safer from a HIV perspective. It is actually the opposite.

So, the spread has to do with gender roles, lack of information and a number of other things.

One of the staff members we met used a metaphor called “the Cabinet”. Young women in the rural areas get infected by different “cabinet ministers”. 1) The Minister of Transport, is the man that takes her to school when it is raining or when the road is too long. In exchange of … 2) The Minister of Health buys food, soap, clothes and other necessities for her. In exchange of … 3) The Minister of Education can be either a teacher or a man who pays her school fees. In exchange of …

I had a nice conversation with one of the staff members. Ulenta. She gives support to the clinics in the area. There are about 90 000 people living in Vulindlela, so there are a number of clinics. They are often understaffed but with proper routines and systems in place they can do their work much better.

CAPRISA is doing a great job. To save lives. To empower people to live better lives.


Together with Ulenta.

Saturday, 10 October 2015

VFU 2015

Amanda, Johanna, Ingrid, Maria och jag är välbehållna framme i Sydafrika.
Efter många års visionärt tänkande, en del motgångar och mycket planering händer det. Verksamhetsförlagd utbildning. Förr i tiden kallades det praktik. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut har precis landat i Sydafrika. Eftersom jag var utsänd av Svenska kyrkan till just Sydafrika när detta bestämdes och sedan dess flyttat tillbaka till Sverige, fick jag följa med.

Samtidigt har sex studerande åkt till Makumira i Tanzania. Alltså är det sammanlagt 10 studerande, som får göra sin VFU i två av våra partnerkyrkor på södra halvklotet. Underbart. Slår det bäl ut skulle det kunna bli ett utbyte på sikt.

Ungefär lika många är också ute i utlandskyrkan. De är kvar i Europa. En viktig erfareenhet även det.

Resten av alla blivande församlingspedagoger, diakoner och präster finns i församlingar i Sverige. Kyrkomusikerna, som bara går en termin, har ingen VFU.

Vår grupp, som alltså ska vara i Pietermaritzburg och bo på the Lutheran Theological Institute (LTI) består av Johanna Sjöström (blivande församlingspedagog), Maria Bjerklow Dean (blivande diakon) samt Amanda Nyberg och Ingrid Hammarberg (blivande präster). Och jag, förstås!

Just nu är vi på O R Tambo international airport i Johannesburg. När vi kommer till Pietermaritzburg senare idag blir vi mötta på flygplatsen och kommer att få ägna resten av dagen åt att vila.

Imorgon, söndag, tas vi emot i högmässan, som börjar 08.00 och varar ungefär två timmar. Sedan ska vi sitta ner och planera de tre veckorna. Det är spännande. Vi har ett avtal med den lokala kyrkan och har haft ett planeringsmöten under första halvan av året. Ändå är lång ifrån alla pusselbitar på plats. Vilket är i sin ordning. Jag är trygg och övertygad att detta blir tre oerhört viktiga veckor för gruppen och genom dem även för Svenska kyrkan.

Det är nu det händer!