En ny epok i migrationspolitiken?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tar bladet ifrån munnen i DN debatt idag. Min första reaktion är negativ. Ligger inte åsikterna nära, alltför nära SD? Jag bestämmer mig dock för att ge Hägglund en chans. Han är trots allt ledare för ett parti som på sin hemsida, under fliken 'vår politik' skriver:

Vårt mål är ett samhälle där friheten att forma sitt eget liv går hand i hand med ansvaret för för sin medmänniska. Vi vill bygga ett samhälle som håller samman.

Frågan blir nu: ligger Hägglunds förslag i linje med detta eller inte? Jag börjar med en välvillig läsning och vill då lyfta fram följande:

1. Hägglund börjar med att lyfta fram migranternas perspektiv.

För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap.

2. Hägglund vill inte att politiker ska klistra etiketter på varandra utan "göra politiken bättre". Det är väl i och för sig en god inställning. Diskutera sakfrågor. Skilj på sak och person.

3. Kristdemokraterna vill, enligt Hägglund, fortsätta att kämpa

... för en migrationspolitik som bygger på öppenhet, respekterar asylrätten och värnar de värden och principer som skyddsgrunderna bygger på.

4. Med sina förslag vill Hägglund både

... sänka kostnaderna och öka chanserna till jobb.

5. En 'nyanländ' slipper, enligt förslagen, betala inkomstskatt under de första fem åren, förutsatt att den sammanlagda inkomsten inte överstiger en halv miljon (under de fem åren).

6. Även om tidsbestämt uppehållstillstånd föreslås, ska den asylsökande efter tre år få permanent uppehållstillstånd om skyddsbehovet kvarstår.

7. Även familjeåterföreningar säkerställs genom att

... den som beviljats uppehållstillstånd för tre år ges rätt att återförenas i Sverige med sin make/maka och barn under 18 år.

8. Hägglund vill, enligt vad han skriver, inte att asylrätten ska inskränkas.

Jag tänker varken hålla fast vid en politik som inte fungerar eller acceptera beslut som inskränker asylrätten.

Sammantaget verkar det som att Hägglund ligger en bra bit ifrån SD. Men jag kan inte låta bli att fundera om riktningen i dessa förslag. Sker inte ett närmande till SD? För Hägglund debatten kring migrationspolitiken på ett bra sätt?

Jag har några kritiska synpunkter också. De blev faktiskt nio till antalet, utan att jag tänkte på det:

1. Hägglund skriver:

Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas.

Jag ser ett outtalat eller kanske delvis uttalat resonemang bakom detta. Nämligen, om inte de etablerade partierna lyssnar på människors oro, kommer dessa att rösta på partier som vill stänga dörren för asysökande. Därför måste vi agera.

Ingen bra grund för politik. En slags hotbild. Är det inte ärligare att visa ledarskap och driva en politik som slår vakt om en oinskränkt asylrätt? Istället för att snegla åt sidan och agera utifrån rädsla för att de röstberättigade ska gå någon annanstans?

2. Hägglund beskriver människors oro, som tar sin uttryck i mejl, samtal runt fikabord men även i röstsiffror. Jag kan bara tolka det på ett sätt. Hägglund talar om de som röstade på SD. Han skriver:

Är de onda, de som röstar och mejlar och pratar?

Det tror inte Hägglund, men han beskriver dem som 'de'. De andra. Här tror jag Hägglund begår ett misstag. Ville han nå dessa potentiella väljare, skulle han valt att inte definiera dem som 'de'. Men kanske är målgruppen en annan. Kanske läser 'de' inte DN debatt.

3. Varför pratar Hägglund om 'handfallenhet'? Under åtta år har ju alliansen styrt. Har de varit handfallna? Jag undrar om inte Hägglund (och många andra) tar in en verklighetsbeskrivning som inte stämmer. Har inte politiker i riksdag och regering diskuterat migrationspolitik? Har inte anställda i migrationsverket funderat kring dessa frågor? Har inte civilsamhället på olika sätt engagerat sig? Vem har stått handfallen?

4. När Hägglund för in kostnader blir de svårt att hänga med:

De bättre svaren behöver handla om kostnaderna för mottagandet.

Jag är medveten om att Hägglund inte satt rubriken för debattartikeln men jag måste ändå ge rubriksättaren delvis rätt denna gång. Hägglund skriver mycket om kostnader.

5. När det handlar om 'de nyanländas' villighet att arbeta skriver Hägglund:

Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta.

Frågan infinner sig: är det så att många/några av dem inte vill? Varför tror Hägglund det? Och varför skriver han så?

6. Är det inte redan så att många migranter i världen får hålla tillgodo med de sämst betalda jobben. Varför då följande:

Även jobb till lägsta avtalade lönenivå blir mer lönsamma eftersom den nyanlända kompenseras med lägre skatt.

7. Hägglunds bild är också att många migranter har lägre kvalifikationer. Här vet jag för lite. Min bild har varit att många är högutbildade man kanske har jag fel. Hägglund tror i alla fall inte det, verkar det som:

De som värnar nyanländas möjlighet till snabb etablering behöver även värna jobb som kräver lägre kvalifikationer.

Hde inte ett kunskapslyft för migranter varit ett bättre förslag i så fall?

8. Visserligen är det bra att den, som under de tre åren med tillfälligt uppehållstillstånd etablerat sig på arbetsmarknaden, ska få permanent uppehållstillstånd. Men här hopar sig frågorna: Vad innebär det att ha etablerat sig på arbetsmarknaden? Hur ser vi på den som söker jobb men misslyckas? Ska den bestraffas?

9. Sist kommer Hägglund med ett förslag som kallas 'säkra länder':

Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås.

Men är det inte så att alla tycker att migrationsverket bör jobba snabbare, i de fall väntetiderna är för långa? Jag förstår inte riktigt det revolutionerande i Hägglunds tredje punkt.

Finns det då en annan väg? Som inte heter sänkta kostnader och tillfälliga uppehållstillstånd? Jag är övertygad om det. Jag önskar att våra folkvalda politiker i första hand lyssnar på en annan slags oro. Nämligen oron för att Sverige ska bli mindre öppet och mindre solidariskt. Oron över att riksdagens andre vice talman, som trots allt är just det, ägnar så mycket energi åt att fundera på vem som är svensk och vem som inte är det. Oron över att Sverige är på väg åt fel håll, när de människor som söker sig till Sverige beskrivs som problem.

Min uppfattning är att stora delar av civilsamhället, folkrörelser och kyrkor inräknade, omfattas av en tro på att vi tillsammans bör och kan fortsätta ta emot människor som flyr för sina liv. Ta med dessa i samtalet om migrationspolitiken.

Jag tror inte att Göran Hägglund vill något av detta, som många oroas över. Men jag undrar om han inte missar målet i just detta utspel. Hur det är med den saken får vi nog svar på i valrörelsen.