Val 2014 - problematisera mera

1. Baksmällan efter valet och Elisabeth Kübler-Ross

När jag läser alla statusuppdateringar och kommentarer på facebook, kommer jag att tänka på Elisabeth Kübler-Ross och hennes olika faser, när det gäller döende och sorg.

(1) Förnekelse

(2) Ilska

(3) Förhandling

(4) Depression

(5) Acceptans

Det är många av våra kommentarer i sociala medier som kan återfinnas någonstans i dessa faser. Frågan är vad vi sörjer? Vad är det som dör? Folkhemmet? Tron på Sverige som ett solidariskt, öppet och gott samhälle? Förmodligen olika.

Min poäng är att vi behöver gå igenom detta och att det finns hopp på andra sidan. När vi accepterat situationen kan vi söka efter en nyorientering.

2. Baksmällan efter valet och Sydafrika

När Sydafrika hade allmänna val för en tid sedan fick ANC (som vanligt) en bra bit över 50% utom i en av provinserna och i en del kommuner. Parlamentariskt är situationen superenkel i Sydafrika. Det gör inte nödvändigtvis situationen bättre. Bara annorlunda.

Även i Sydafrika finns ett populistiskt parti, som skrämmer. Economic Freedom Fighters. Partiet försöker framstå som arbetarvänligt och som ett parti för öppenhet men vid närmare studier ser jag att partiet har svårt att tänka försoning gentemot alla olika grupper i Sydafrika.

3. Baksmällan efter valet och "de onda" respektive "de goda"

Jag önskar mer problematisering. En sådan är att göra en distinktion mellan Sverigedemokraterna som parti, partiapparat och ideologi å ena sidan och deras väljare å andra sidan.

Jo, jag förstår att det också finns starka kopplingar. Dessa 13% har bevisligen röstat på SD. Men vilka är de? De är inte proffspolitiker som Jimmie Åkesson. De är för det mesta ganska vanliga medborgare, som valt att rösta på SD av tusen anledningar. En kan vara uppgivenhet.

När vi i vredesmod skriver på facebook att alla som röstat på SD är idioter är det kanske förståeligt. Men det gör ju inte det hela sant.

Jag ser hur siffrorna 87 och 13 dyker upp i olika former. Tanken kan bli att de 87 procenten är ”de goda” och de 13 procenten är ”de onda”. Detta tror jag är ett mycket kontraproduktivt sätt att beskriva verkligheten på.

Om det är så att de 87 procenten är mer öppna när det gäller det mångkulturella samhället, behöver dessa räcka ut en hand till de 13 procenten och säga:

Ni får också plats! Ni hör också till samhället. Men däremot är inte era åsikter förenliga med ett öppet samhälle.

Debattera och var stenhård när det gäller ideologi och åsikter. Men skilj på partiapparat och väljare. Försök att vinna tillbaka medmänniskor!

I en av de otaliga analyserna jag hörde igår var det en person med utländsk bakgrund som sa:

Om det bara vore dessa 13 procent som hyser främlingsfientliga åsikter, hur kan det då komma sig att det är så svårt för personer som jag, med utländsk bakgrund, att få jobb?

Tänkvärt! Det finns en ingridiens av förnekelse som innebär att vi inte vill se att vi alla har en del i problemet. Och därmed även i lösningen.

Detta är viktigt för att dessa väljare ska känna att de hör till samhället. Samtidigt är det oerhört viktigt för alla de personer med utländsk bakgrund, som idag undrar när de möter medmänniskor i Sverige:

Kan jag lite på denna person? Är det en av SD's väljare?

Kampen för ett demokratiskt samhälle sker i varje medmänksligt möte. Den nivån är minst lika viktig som hur det parlamentariska läget ska hanteras.