Sunday, 29 June 2014

Old and new kids on the block

There were a number of new parties in the South African election. Two of these were the Agang SA and the EFF. My personal view is that Dr Ramphele could have made a huge contribution to the polical life. The party in fact failed to do what they set out to do. They only got one seat in the National Assembly and now they (just like Cope did after the previous election) are fighting over the leadership. News.iafrica.comhttp://news.iafrica.com/sa/944293.html writes:
It emerged last week that the party's chairperson Mike Tshishonga and Ramphele had registered conflicting fraud cases with the police to ascertain who opened an account for the party to receive a R200 000 refund from the Independent Electoral Commission.
A sad story.

The other ”new kid on the block” is of course the EFF and their Commander in Chief, Julius Malema. In his response to President Zuma after the State of Nation Address he really managed to stir the feelings of the house. A number of times other MP’s protested  - as far as I understand on silly points. For instance when Malema did not say ’honourable’ Cyril Ramaphosa.

The EFF has found a vacuum to the left of the ANC. To the right is only the DA and a number of very small parties. The question is whether the EFF will convince the masses. Malema and his gang are dressed in working clothes but are they really revolutionary? I doubt it. Malema’s speech was good, but will the party make a difference in the Parliament? Listen to the speech here

Another series of events are possibly even more interesting. Taking place outside the parliament. South Africa has just seen the end of the longest strike ever. The one in the platinum mines. Over five months. And the back drop is the Marikana massacre. (Malema also mentioned this in his speech. Claiming quite frankly that the ANC-led government murdered those mine workers.

I have written about this before. The old union for Mine workers (NUM) was not behind this strike but the new union, Amcu, was. They are not loyal to the ANC. I presume most of them vote for the EFF. NUM is part of COSATU. Which is in a tripartite alliance with the ANC and the SACP (the South African Communist Party). It has always been a mystery to me, how the Communist party can support a government which is definitely not communist.

When the strike in the platinum field ended it didn’t take long for another union to declare that they also will go on strike. This time it is the metal workers union (NUMSA). It is part of the COSATU but very critical to the tripartite alliance. They say they will form another election alliance. Will it be with the EFF? If so we are going to see major changes in the upcoming municipal elections in 2016.

Another Sunday in Eastwood

The service had just started when I arrived about two minutes past nine. And the service finished already twenty minutes past ten. The sermon was not more than fifteen minutes. Amazing. A very short service! But soon I realized the reason.

When it was time for announcements we were told that Oupa Piet Witbooi was late. Such a nice, old man! He was from Bloemfontein and always greeted us in seTswana or seSotho. Almost ninety years old. He had been ill for some time so I don’t think it came as a surprise to anyone. Nevertheless, it was very good that I was present. It gave me an opportunity to show him and his family my (our) respect. I write ‘our’ because if I am there, my wife is also there and vice versa.

But the question remains: how could this explain the short service? Because, after the service, most of us went to the home of Oupa Witbooi. Around 25 persons squeezed into a room not more than 10 square meters big. I was asked to begin with an opening prayer. A bible text was read and our chairperson, Mr Sishi, preached. He took his point of departure in Luke 2:25-32. About old Simeon. Very appropriate.
Lord, now lettest thou thy servant depart in peace, according to thy word: For mine eyes have seen thy salvation …
Mr Sishi and others spoke about Oupa. His humour, how he used to dance in church, how he made jokes with his children and grandchildren but most and foremost about his love for the church.

At the end of the short prayer support meeting, arrangements around the funeral were made. As he was also a good friend of the Pentecostals it was agreed that the Assembly of God should host Tuesday’s prayer meeting. Due to the size of the Lutheran church it was also agreed that a church from another denomination should be borrowed for the funeral this coming Saturday. From the family it was said that they wanted the Thursday prayer meeting to be an open service where people should feel free to give speeches, remembering Oupa. Saturday’s funeral service should, according to the family, only be a service of prayer, singing and preaching.

I like this totally natural approach to death. And the way arrangements are made in a room where so many people are present and it just goes very smoothly. My only regret is that we cannot take part in the funeral. But at least I (we) attended this first prayer support.

Mrs Prince reads Luke 2:25-32

Saturday, 28 June 2014

Breaking news – Russel Botman dead

The University of Stellenbosch confirms, on twitter, that its Rector, Russel Botman, is dead.
We confirm that @RusselBotman passed away in his sleep, at his home, last night.
Russel Botman was at one stage President of the South African Council of Churches. It is a major loss for the ecumenical movement in South Africa, his own church, the Uniting Reformed Church in Southern Africa, the University of Stellensbosch and of course for his family.

Requiescat in pace!


Vad skulle Jesus göra?

Med anledning av Svenska kyrkans satsning i Almedalen ställde jag en fråga i min senaste bloggpost:
Vad skulle Jesus göra?
För något år sedan minns jag att även Sverigedemokraterna var med vid Nikodemussamtal i Domkyrkan. I år la jag märke till att de inte är med. Kanske är den tiden förbi, tänkte jag.

Men så läste jag något i Kyrkans Tidning. I kommentarerna efter artikeln jag citerade i min senaste bloggpost. Där skriver Peter Nyqvist:
Ser att man fått med alla större partier utom Sverigedemokraterna. Så mycket för den påstådda mångfalden där...
Kanske avser han just Nikodemussamtalen. Jag tror det. En faktaruta angående dessa samtal avslutar artikeln. Barbro Matzols, den journalist som skrivit artikeln svarar då:
Sverigedemokraterna har inbjudits till Nikodemussamtal i domkyrkan, precis som alla andra riksdagspartier. Att de inte svarat på inbjudan, trots påminnelse, är deras beslut.
Det var viktigt att få reda på. Nikodemussamtal är en fin tradition alltsedan det först skedde, när Nikodemos kom till Jesus en natt. (Läs mer om det samtal som då fördes, i Johannesevangeliets 3:e kapitel.) Det är ett bra initiativ av Visby Domkyrkoförsamling. Det är också bra att alla partier i riksdagen inbjuds. Om något parti sedan väljer att inte komma, är det i och för sig beklagansvärt. Det är i alla fall ett försök till dialog och det är bra. Ett delsvar på frågan:
Vad skulle Jesus göra?


Friday, 27 June 2014

Visby reagerar

Det var ju roligt. Nu finns Almedalsveckan på både Visby stifts hemsida och på Visby Domkyrkoförsamlings hemsida.

Visby stifts hemsida. Länk till Almedalsveckan.

Visby Domkyrkoförsamlings hemsida. Länk till Almedalsveckan.

Men fortfarande kommer nog biskopen "lysa frid" över veckan och inte "lysa marknadsfred". En vän undrade om det verkligen var en bra idé, oavsett ordval. Såhär skrev hon:
Kanske det inte ska lysas alltför mycket varken fred eller frid över veckan utan just diskussion o ifråga sättande är vad världen o vi behöver?
Jag är benägen att hålla med men jag tror att tanken är att de olika politiska partierna ska debattera på ett fredlig sätt.

En utmaning är: hur kan vi inkludera även extremisterna i freden? Klockringning är ett sätt att protestera som användes i Jönköping och nu även ska användas i Visby. Men är det inkluderande?

Psalmsång, som några försökte i Jönköping är tydligen åtalsbart, enligt Kyrkans Tidning.

Missförstå mig inte. Rasism kan aldrig accepteras. Den måste motarbetas. Men även de extrema är samhällsmedborgare. Ska freden bevaras genom att exkludera dem? Det är ju inte heller en framkomlig väg. Eller genom att marginalisera dem? När jag läser på Svenskarnas partis hemsida går budskapet totalt stick i stäv mot mina egna värderingar. Jag skulle vilja påstå mot kristen tro. Men hur ska jag se på dessa människor? En fråga som kommer till mig är:
What would Jesus do? Vad skulle Jesus göra?
Jag tror vi ska be och arbeta med detta. Hur kan vi protestera mot medmänniskor, som har åsikter som vi absolut inte håller med om och anser vara direkt människofientliga?

Protester tror jag är nödvändigt. Helt nödvändigt! Men kan vi göra något mer! 

K G Hammar ska tala i Visby. Vid en Midnattsmässa den 2 juli. Såhär står det i annonsen:
Vår stora utmaning är att i alla möten, alla konflikter, i alla relationer välja fredsbyggandets väg.
Hur bygger vi bäst fred med exempelvis Svenskarnas Parti? Går det?

Thursday, 26 June 2014

Almedalsveckan blir fridlyst

Enligt KyrkansTidning kommer Almedalsveckan, för Svenska kyrkans del inledas
... med att biskop Sven-Bernhard Fast lyser frid över veckan.
Skojigt ordval. Som präst tänker jag kring orden ”lysa frid över” att det är något en präst gör ute på kyrkogården, när kistan sänks. Men så ska det väl ändå inte tolkas.

Så jag googlar på ”lysa frid” men får inga bra svar. Då vänder jag på steken och googlar på ”fridlysa” och inser att det har ytterligare en innebörd. Enligt wiktionary betyder ”fridlysning”:
... skydda från att bli utrotad, eller från att påverkas av människor ...
Det verkar som Almedalsveckan ligger illa till. Vad säger egentligen Visby stift om saken. Det är ju där Sven-Bernhard Fast är biskop. Men faktum är att Visby stift inte alls annonserar några aktiviteter på sin hemsida, när det gäller Almedalsveckan. Inte ens en länk till den hemsida som Svenska kyrkan har kring Almedalsveckan. Det är väl ändå märkligt!

Men på Svenska kyrkans Almedals-hemsida, finns kanske ursprunget till Kyrkans Tidnings ordval. Där står det att biskopen
... lyser "marknadsfred" över Almedalsveckan 2014.
Puh, det var ju bra. Nu ska det bli intressant att se vilket ordval som media i övrigt väljer. Samt om Kyrkans tidning står på sig, när det gäller ordvalet. Samt om Visby stift lägger ut en länk till Svenska kyrkans hemsida om Almedalen.

Det kunde förresten Visby Domkyrkoförsamling också göra. Där står det mest om Helgmålsringning från Domprostens trädgård och Gotlands kyrkvecka.

 

Tuesday, 24 June 2014

Antje Jackelén och dopet

Antje Jackelén står ensam framför dopfunten i Uppsala domkyrka. Hon ska snart installeras som Svenska kyrkans ärkebiskop. Kyrkan är fylld av förväntansfulla människor. Själv är jag inte där men ser gudstjänsten på SvT Play några dagar senare.

Gudstjänsten inleds med doperinran. En påminnelse om dopet. Vilken utmaning. Inte bara på ett individuellt plan, för Antje själv, utan kanske främst på ett kollektivt plan, för hela Svenska kyrkan. Dopet är det som förenar kyrkans människor. I alla tider. Över hela vår jord. Gemenskapen beror inte på vår duglighet eller på våra värderingar. Den beror inte på hur mycket eller hur lite vi tror. Vi hör ihop i Kyrkan – i kristenheten – genom dopet. Så stort och så märkligt!

En god start för en ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det finns visserligen många fler döpta utanför Svenska kyrkan. De flesta av dem i andra samfund och strukturer. För Svenska kyrkans ärkebiskop är det dock Svenska kyrkans medlemmar som står i centrum. Det innebär att det biskop Antje påminns om där vid dopfunten är att alla som döpts in i Svenska kyrkan hör ihop. Alla!

Det är kanske inte så svårt när det gäller alla dem som är närvarande i Uppsala domkyrka vid den högtidliga installationen. De flesta av dem tillhör med stor säkerhet Svenska kyrkan, även om det också finns ekumeniska representanter. Ärkebiskop Antje har definitivt ett särskilt ansvar för alla de Svenska kyrkans medlemmar som är där.

Men hon har också ett ansvar för dem som inte är där. Märkligt nog har hon ett ansvar för dem som inte ens vet att de i detta ögonblick får en ny ärkebiskop. De som inte tänker på att de är med i Svenska kyrkan och till och med bidrar ekonomiskt till kyrkans liv och verksamhet. Ärkebiskop Antje deras ärkebiskop. De som inte finns med i gudstjänsterna så ofta. Eller kanske aldrig. Eftersom de genom dopet ändå hör till kyrkan.

Det finns också döpta medlemmar, som är kritiska till valet av Antje Jackelén. Till och med de som anser att någon annan borde blivit deras ärkebiskop. Men oavsett vad de tycker, är de också döpta in i samma kyrka. Antje är deras ärkebiskop. Vilken utmaning!

Nu börjar emellertid vissa frågor i mitt bakhuvud pocka på uppmärksamhet. En av dem handlar om de medlemmar i Svenska kyrkan som inte är döpta. Dessa är medlemmar antingen för att de var medlemmar före 1996 då dopet blev medlemsgrundande eller för att de är medlemmar ”i väntan på dopet”. Självklart räknar jag in även dem. Min önskan är att de ska upptäcka dopets nåd och ta kontakt med en präst och boka tid för dop. Det tror jag även ärkebiskop Antje vill.

I Aneby kyrka i Norra Småland (Linköpings stift) finns en dopgrav.
Den påminner om att det aldrig är för sent at bli döpt. Svenska kyrkan
döper många vuxna, även om de flesta döps som barn.

Men hur är det med alla andra i Sverige, som varken är med i Svenska kyrkan eller något annat samfund. Döpta eller ej. Har inte Svenska kyrkans ärkebiskop ett speciellt ansvar även för dem? Nej, det anser jag inte. På den gamla statskyrkans tid var det nog så. Vissa tidningar lever kvar i denna tid. Så här skrev DN i oktober förra året, när resultatet för ärkebiskopsvalet i Svenska kyrkan var klart:
Sveriges nya ärkebiskop såg tagen ut men sprack upp i ett leende när valresultatet presenterades ...
Det var två fel av två möjliga. Dels var hon ärkebiskop electa, dels finns fler ärkebiskopar i Sverige. T ex Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop i Syrisk ortodoxa kyrkan i Sverige. Han är ordförande för Sveriges kristna råd. (Han var dessutom med när Antje Jackelén installerades som Svenska kyrkans ärkebiskop).

Även Dagen skrev som DN:
Sveriges nya ärkebiskop såg tagen ut men sprack upp i ett leende när valresultatet presenterades ...
Jag blir nyfiken, för jag ser att det är exakt samma ordalydelse. Så jag googlar på ordalydelsen. Jag hittar den även i Kyrkans Tidning, SvD, svt nyheter, Sveriges Radio samt en hel del andra publikationer. Alla skriver ”Sveriges nya ärkebiskop”.
Någon som är bättre än jag på journalistik kanske kan svara på varför det blivit såhär. Mitt tips är väl att TT ligger bakom det hela men jag vet ju inte. Även Svenska kyrkans hemsida gör samma misstag i en presentation av Antje Jackelén publicerad den 11 juni 2014 (fyra dagar före installationen).
Möt Antje Jackelén, Sveriges nya ärkebiskop. Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop.
Svenska kyrkans ärkebiskop är inte Sveriges ärkebiskop. Hon är ärkebiskop i Sverige. Men inte den enda! Det är viktigt! Framför allt i detta sammanhang, när jag uppehåller mig kring dopet. Den som inte är döpt och inte är medlem i Svenska kyrkan står ju utanför. Så är det bara!

Det låter hårt och märkligt när jag skriver det. Ska inte alla vara med? Alla räknas in? Ingen ska vara utanför? Eftersom Svenska kyrkan så länge varit en statskyrka tror jag denna tanke ligger nära till hands. Vi vill inte att någon ska vara utanför. Alla ska med. Jag delar denna idé som grundhållning. Låt mig precisera.

Vi hör alla till samma mänsklighet. Vi hör alla ihop med samma moder jord. Detta bejakar jag fullt ut. Vi som bor och lever i Sverige hör också till samma samhällsgemenskap. Denna gemenskap bör vara öppen. Jag är exempelvis positiv till att vi tar emot så många flyktingar och invandrare som vi kan. Jag ser dem inte som ett hot utan som en tillgång. Jag är glad över mångfald. Även annan form av mångfald.

Alla människor är skapade av Gud. Alla – exakt 100% - är skapade till Guds avbild. Ingen är utanför detta. Det är synnerligen viktigt!

Men, alla är inte med i Svenska kyrkan. Vissa har valt att gå ur. Detta måste respekteras. Vissa har (ännu) inte kommit med. Låt oss inte låtsas att de redan är med.

En nytillträdd ärkebiskop bör så klart, som ledare för Svenska kyrkan, föra dialog med dessa medmänniskor, som inte är med i Svenska kyrkan. Men hon är inte deras ärkebiskop. Hon är ärkebiskop för dem som tillhör Svenska kyrkan.

Och den absolut viktigaste förklaringen är dopet.

Monday, 23 June 2014

Good news and bad news from Africa

The good news from South Africa is that the five month long mining strike ends. BDLive reports that workers will go back to work on Wednesday. But I have also understood that some of the platinum companies had a lot of platinum in stock, so maybe the strike, for them, came in handy.

It has however been bad for South African economy and the families of the mine workers have suffered. Amcu asked for ZAR 12 500 per month. Some of them might get this in three years time. It is difficult to understand if all the workers will get this much. ZAR 12 500 is not much if you take into account that the work is dangerous and they work long hours way from their families. It equals EUR 870. But at least its better than many other South African employees.

Another good announcement is that the Sudanese woman Meriam Ibrahim is released from death row. According to The Guardian it might be the result of international campaigns.

But on the other hand there are no good news from Nigeria about the 200+ schoolgrils, who according to News24, are still missing. Despite international campaigns.

Just like the three Al Jazeera journalists in Egypt, who were sentenced today to long sentences. This is sad news for media freedom. And it is sad news for Egypt. What happened to the arabic spring?

Wednesday, 18 June 2014

Edwin Cameron

Domaren i Konstitutionsdomstolen,
Edwin Cameron (Foto: Kristina Göranzon)
Första gången jag träffade Edwin Cameron var i Bloemfontein. Hans prisbelönta bok: ”Witness to Aids” lanserades. Jag köpte ett exemplar och fick det dedicerat. Efter att ha läst halva tänkte jag:
Denna bok vill jag recensera.
Det blev en anmälan i Kyrkans Tidning. Men för att ha mer kött på benen bad jag att få träffa honom. Då var han domare i Supreme Court of Appeal. Det var ett spännande möte på hans imponerande tjänsterum. Takhöjd 7 meter. Kändes det som!

Idag föreläste han om det konsitutionella läget i Sydafrika. 20 år efter de första demokratiska valen. Det skedde på Howard College, som är en av 5 campus på vårt universitet. Vår ”School of Religion, Philosophy and Classics” finns även där. Men nu var det nog School of Law, som arrangerade föreläsningen.
Twenty Years of Constitutionalism and the Rule of Law - Prize or Pain
Han började med tre frågor:
1. Vad betyder vår historia?2. Vad betyder det att leva i en konstitutionell stat?3. Vad innebär det att vara jurist?
I den tredje frågan riktade han sig särskilt till de juridik-studenter som fanns närvarande. Det var liksom en röd tråd genom hela föredraget. Vi kan inte enbart förlita oss på lagen. Den måste upprätthållas av framförallt alla jurister men ytterst hela befolkningen.

Cameron menade att Sydafrikas historia är unik. Ingen annanstans har förtyck upprätthållits genom lagstiftning som i Sydafrika. Det värsta med Apartheid, menade Cameron, var inte att folk dödades. Antalet döda var enligt honom – i jämförelse med andra länder – ”insignificant”. Under 100 000 under alla år. Att jämföras med t ex Rwanda där 10 000 dog om dagen.

Apartheid hindrade människor från att leva! Apartheid förnedrade människor. Förtycket gick djupare.

Cameron fortsatte att tala om betydelsen av Sydafrikas konstitution och underströk att det nya också var sociala och ekonomiska rättigheter, som inte fanns med i interim-konstitutionen från 1993 men skrevs in i den nu gällande konstitutionen från 1996.

Det var p g a dessa skrivningar som Treatment Action Campaign framgångsrikt kunde driva frågan om fria Antiretrovirals (ARV). Cameron var en av Thabo Mbekis största kritiker och hade en del beska omdömen om den f d presidenten. Cameron lever själv med HIV, så han vet vad han talar om. Men när Mbekis regering överbevisades av rättsväsendet att de handlat olagligt, så ändrade sig Mbeki. För detta gav Cameron honom ”credit”.

Jag skulle vilka sammanfatta hans föreläsning med några ord han själv sa:
The constitution is ours to win or lose.
På de frågor han fick svarade han flera gånger genom att vända frågan till den som ställt den:
Vad kan Du göra?
Så menar han också att domare och jurister också måste ta ett personligt ansvar för rättsstaten. De kan inte gömma sig bakom paragraferna.

En av frågorna handlade om Chief Justice Mogoeng Mogoeng som för ett tag sedan uttalade sig och sa att religion behövs för att stärka rättsväsendet. Cameron tyckte det var bra. Men jag tror inte han håller med Mogoeng. Cameron är, vad jag förstår närmast ateist. Men han anser ändå att det är bra att en kollega kliver fram och säger vad han tycker. Cameron menade också att Mogoengs utspel missförståtts.

När hustrun och jag sammanfattade våra intryck, så var vi fyllda av hopp. I sydafrika finns en fri press. Och många fristående, statliga insitutioner som har integritet. Och i Sydafrika finns Justice Edwin Cameron.


Nu köpte vi hans senaste bok: "Justice. A personal account." Det blir nog
en till recension snart. Det var roligt att Edwin Cameron kände igen mig. Men
det första han frågade var: "Hur mår Din fru?" (Foto: Kristina Göranzon)

The State of Nation Address

At 7 pm yesterday I listened to the State of Nation Address, delivered by President Jacob Gedleyihlekisa Zuma. The link to the Address is here. It was not exciting. He speaks very slowly. As far as I can see his manuscript consists of more than a hundred sheets of paper. I don’t think there are more than 2 sentences on each sheet. It gives a strange impression.

It all started with a traditional praise singer, who performed in traditional clothes, in isiZulu, but still holding a microphone in his hand. I like that part. Old and new in a nice mix. In walks the procession with people in tail coats and then the praise singer. The members of parliament dressed in suites and dresses. Except for the EFF MP's. They dress in red overalls. It’s a colourful parliament.

But the State of Nation Address was not so colourful. The president only describes ”the good story”. It is about all the good things the ANC has done after 1994. Of course the party has done many good things. But a State of Nation Address should deal with the challenges ahead. The Address was not visionary. When for instance talking about the support to municipalities there was no plan reported. Just a number of names of municipalities that were to get support.

The end was almost pathetic.
Next month the country and the world will mark International Mandela day.All South Africans should dedicate at least 67 minutes on the 18th of July, to clean South Africa, which is our theme for this year.Let us begin planning for a major clean-up of our cities, towns, townships, villages, schools and beautify every part of our country.Fellow South Africans,This programme of action is aimed at making South Africa a better place for all.
Yes, it would be nice if streets were cleaned from litter. But is this really how a President should end his State of Nation Address? Are  we not hearing another need for cleaning up? It's not only about the litter in the streets!

Monday, 16 June 2014

Youth Day

Public Holiday! To commemorate the Soweto uprising in 1976 when school children took to the streets. I know that there are some gatherings held around the country but I haven’t seen any in Pietermaritzburg. So my own commemoration will be this blog post.

When I switch on the radio I hear about the Youth Employment Accord, which was signed by government, labour, business and civil society in April 2013. But I don’t see a lot of energy in this. Not even today.

There are two other things I would like to highlight. First of all the ending of the mourning period for Nosizwe Graca Mandela and Winnie Madikizela Mandela. Both the wife and the ex-wife of Madiba have been wearing black mourning garments for six months and they have not been allowed to make public appearances. It is reported by among others SABC News.

This coincides with the release of the memoirs of Madibas former secretary, Zelda le Grange. eNCA news writes that she has written about how the family of Madiba treated his wife Graca. I am not going to comment but I think I will need to buy the book and read it. Sadly there are a lot of conflicts in the Mandela family. As in many other families, of course. Reconciliation is never easy. But generally speaking I wonder if the mourning tradition is helpful. In an article written by Mercy Amba Oduyoye I read about this tradition as an expression of a thought 
… a husband’s soul will not rest until the widow has completed elaborate mourning rites and has been purified.
Widowers on the contrary are encouraged to get a new sexual partner as soon as possible. Oduyoye writes about traditions in other parts of Africa, I am aware of that. But as far as I know the rules are the same in South Africa. Men do not need to go though the same mourning rituals as women. (The article is: Oduyoye, Mercy Amba. 1992. ‘Women and Ritual in Africa’ in Oduyoye, M. A. and Kanyoro, M. R. A. eds: The Will to Arise. Women, Tradition and the Church in Africa. Pietermaritzburg: Cluster Publications. 9-24). 

Another area where reconciliation is tested is in the mining industry. The strike in the platinum belt has been going on for  five months. Now it seems as if the parties are coming closer to an agreement. The churches have been involved recently.

In a press relaeas from the South African Council of Churches Bishop Malusi Mpumlwana, acting General Secretary of the SACC, says:
Since the minister’s intervention has not yielded the envisioned results, we are offering our physical presence to the process in order to create a fresh, neutral space within which to try and build on the work done thus far to bring the two parties to agreement for the sake of the starving families and the economy of the country which is in distress.
A year ago Hans S A Engdahl and I wrote an article in the Ecumenical Review. "Ecumenical Space. Expanded for Whom?" (Engdahl, H. and Göranzon, A. 2013. Ecumenical Space. The Ecumenical Review, 65: 258–277.) In that article we worked with the concept of " ecumenical space". It is therefore interesting to read about the "space" concept being used by the SACC.

Another Church leader who has engaged himself over this issue is the Anglican Archbishop, Thabo Makgoba, who prays on his blog:
May each put themselves in the shoes of the other and move forward together for the sake of the common good and the safety of all, especially the employees.
It is Youth Day in South Africa. As a couple we celebrate our 30th wedding anniversary. We are thankful that we can live in this wonderful country and we also pray that the sacrifice those school children made in 1976 will not be in vain.

Monday, 9 June 2014

Church of Sweden - what kind of organisation are we?

What kind of entity is the Church of Sweden (CoS) when engaged in activities with partners internationally? Are we a Non-Governmental Organisation (NGO), a Faith-Based Organisation (FBO) or something else?

Steve de Gruchy
died in 2010
while tubing
on the Mooi River
 with his son.
In 2012 a book was published in Honour of Steve de Gruchy, former Dean of our School:
Living on the Edge. Essays in Honour of Steve de Gruchy Activist & Theologian
The book is edited by James R Cochrane, Elias Bongmba, Isabel Phiri, and Des van der Water. Cluster Publications. Pietermaritzburg.

In one of the essays "Faith Amid Turbulent Currents on a Living River" Gary Gunderson writes about the ARHAP (African Religious Health Assets Programme). This programme distinguishes between FBO’s and FFE’s. FFE stand for: Faith Forming Entity. Gunderson writes:
FBO’s are nearly always organized around a temporal, functional purpose that tends to downplay the most distinctive thing of relevance to those in them, which is to express the faith nurtured in their particular FFE.
As an employee of the International Department of the CoS I sometimes ask myself questions based on this distinction. If we go back in the history of the CoS we have traditionally tried to hold together the two: we are both an agency that seeks to transform the lives of people through the kind of temporal programmes that Gunderson speaks about. At the same time we are a church, with all its implications.

The Facebook page of our international department does not even describe us as an FBO. It says that we are an NGO. To me, that is a concern.

'Svenska kyrkans internationella arbete' means
'the Church of Sweden's International Work'.
The FFE concept is useful to me. It shows that there is a tension between different aspects in our international work. I believe it has to be. Other churches have solved this by having one organisation for aid (like the Norwegian Church Aid) which is not the same thing as the Church of Norway.

My points here are:
1. The Church of Sweden International Work is definitely not a non-governmental organisation (NGO). I hope this will be changed on the Facebook-page.

2. I agree that we need to live in the tension between being a faith-based organisation (FBO) and a faith forming entity (FFE).

3. It takes two to tango. Church relations are important if we are going to live up to our vision to be both an FBO and an FFE. In our Church relations we connect to roots both in the congregations of the CoS and deep down in our partner churches.
In the School of Religion, Philosophy and Classics at the UKZN we try to keep this together. Many of my colleagues describe themselves as at the same time church people, activists and academics. Yes, there are tensions from time to time but it is impossible to separate those aspects. As the CoS we have a lot to learn from this.


Sunday, 8 June 2014

Post-nationaldagstankar

I fredags var det alltså Sveriges nationaldag. Vi plockade fram den flagga vi fick av vänner i Aneby 2002, då vi som familj flyttade till Sydafrika. Den ingick i ett ”survival kit” med hårdbröd, sill, kaviar, snus (!) och en del annat. Snuset tror jag vi gav bort, det andra åt vi upp men flaggan är kvar.

I går, lördag, hade vi ”våra” fyra studenter på middag och då sjöng vi den svenska nationalsången. Så berättade jag att vi firar Gustav Vasa, som blev kung 1523 och befriade oss från danskarna (!). Samt regeringsformen 1809, förstås. Men mest Gustav Vasa.

En del tankar har jag om detta. Låt säga att Gustav Vasa faktiskt var en befriare. Att Sverige led under förtryck (som vi fick lära oss i skolan på 1960- och 1970-talen). Då kanske det är OK att fira Gustav Vasa. Han framställdes ju närmast som en hjälte. Lite åt Nelson Mandela hållet.

Men nu vet vi att frihetskämpen ganska snart efter maktövertagandet själv började utsätta sina undersåtar för än det ena än det andra. Intet nytt under solen.

Sydafrika firar 20 års demokrati detta år. Hur blev det? Jag vill kanske inte dra alltför långtgående paralleller men visst är det ofta så att den som kämpat för frihet förändras efter att friheten är uppnådd?

Vad gjorde jag då mer på själva nationaldagen? Jo, jag var med på tentamen. Ett par klasser inom Kristendomens Historia skulle skriva och jag var ombedd att infinna mig i tenta-salen i samband med starten, för att svara på eventuella oklarheter. En av frågorna handlade förresten om Martin Luther och avlatshandeln. Jag har redan i flera svar sett att de afrikanska studenterna lyfter fram Martin Luther som de fattigas befriare.

Mellan 14h15 och 14h15 behövde jag finnas på plats, samt även 17h00, för att hämta tentorna. Jag har även en del s k hemtentor på mitt bord, samt ett antal tentor som skrevs i går. Sammanlagt är det sex olika kurser. Jag har dock inte undervisat i alla. Professorn i Kristendomens historia är dock på ”sabbatical” och i ett svagt ögonblick lovade jag hjälpa honom med några kurser.

Vad har tentor med nationaldag och befrielse att göra? Mycket, tror jag. Jag upplever en stor känsla av befrielse över att ha mitt eget tenterande bakom mig. Samtidigt försöker jag tänka mig tillbaka till hur det kändes, för att därmed kunna förstå hur studenterna har det. Fast, jag måste å andra sidan stålsätta mig. Är inte svaret rätt, måste det ju bli underkänt.

Studenterna kommer snart.

Nu börjar de som ska skriva tentamen komma.

Idag har vi firat Pingstdagen. Först med mässa i vår egen kyrka i Eastwood. Vi hade med en katolsk teologie doktor från Madrid, Carmen, och hon sa efteråt:
Det kändes som att vara i en katolsk mässa.
Ja, Anden är en! Så fanns vi i tankar och böner också med i olika vigningsmässor i Svenska kyrkan, avståndet till trots. Exempelvis i Växjö domkyrka, där Stine vigdes till präst idag.

Eftermiddagen har vi ägnat åt utflykt. Vi tog med Carmen till Hella Hella – en fantastiskt vacker plats en knapp timme från Pietermaritzburg, där vi tillbringade en skön eftermiddag med familjerna Lantz Drennan och Malinga. Varmt och skönt trots att det egentligen är vinter.

En fantastiskt vacker plats, Hella Hella

Imorgon fortsätter veckan och då blir det tillbaka till en mängd orättade tentamina. Ska försöka tänka befrielse för studenterna! Samtidigt rättvisa!


Tuesday, 3 June 2014

Padkos

A South African word, which means food you take to eat on a journey. ‘Pad’ is ‘road’ and ‘kos’ is ‘food’.

Tonight we were invited to the launch of the second volume of the Padkos Digest. A book published by the Church Land Programme (CLP). Padkos is a mailing list where the CLP sends out e-mails a few times every month with some written texts. The publishing of all those texts becomes the Padkos Digest.

The launch took place at Pizzology. We have not been there before. I was a bit surprised to find that another lecturer at the UKZN is the owner together with her husband.

One of the owners, Heidi, is a philosophy lecturer at the UKZN.

We met some known and some unknown people. The whole idea with the evening was to celebrate “the good stuff”. Most of the people gathering were activists in one sense or another. The CPL is an organisation “working in solidarity with the landless poor!” This does not mean that you don’t need to relax and just have some nice food and enjoy the company with friends and colleagues.

My wife is talking with bishop Rubin of the Anglican diocese of Natal.

After having listened to the guest speaker, Dr Anna Selmeczi from Hungary who is teaching at the University of Fort Hare, we were served pizza slices and just enjoyed the company. I think we’ll go back. The pizza was nice.

The evening continued at a club called the Red Door, where a South African guitarist, Tony Cox, played music from his new album: Padkos.

So. It was a lot of ‘padkos’ in different forms this evening. We all need that on our common journey.

Pizzology created a poster during the election campaign making use of the
EFF logotype. I think it was quite funny!




Härnösands stift

Det är verkligen tyst i sociala medier när det gäller det nyss avklarade nomineringsvalet inför biskopsvalet i Härnösands stift. Varför? För att det är ett litet stift? (Geografiskt är det ett av de större! Men såklart, räknar vi antalet kyrkotillhöriga är det inte stort!) Eller är det för att det ligger i norra Sverige? (Det ligger egentligen mitt i Sverige, om vi ska vara petiga!)

Härnösands stift är ett av mina hemstift. När jag var 12½ år flyttade familjen till Härnsösands stift. Till Tåsjö församling. Vi kom att bo i Kyrktåsjö. Mina tre högstadieår tillbringade jag på Hotings Centralsskola. Ingen stor skola. Jag tror vi var ca: 150 elever på högstadiet. Mina första kontakter med Svenska kyrkans unga skedde i stiftet. Då kallades Svenska kyrkans unga i stiftet för HSU – Härnösands stifts ungdomsförbund. Tror jag! Jag minns ett läger i Örnsköldsvik. Det måste ha varit 1974. En av prästerna satte sig vid pianot och lärde oss en helt ny psalm, som han hade fått noter på:
Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud.
När jag gick i årskurs 8 var det dags för pryo eller prao. Minns inte riktigt vad det kallades. Som den prästson jag var, gjorde jag två veckor på Domkapitlet i Härnösand.

Jag var konfirmandledare i grannpastoratet en sommar. Trots att jag bara var drygt 16 år blev jag förordnad som tjänstebiträde. (Jag hade dock inte s k venia. M a o fick jag inte predika.)

Sommaren efter mitt första år som teologistudent var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat. Det var full fart. Jag antingen ledde eller medverkade vid 30 gudstjänster på lika många dagar. För kyrkoherden innebar inte sommaren att dra ner på verksamheten. Det var mycket lärorika veckor. En spännande del av arbetet var att vara med när en grupp entusiaster pilgrimsvandrade från Selånger till Nidarosdomen i Trondheim. Året var 1980 och det var 950 år efter S:t Olofs död i Stiklastad. Vi mötte gruppen när de kom till pastoratsgränsen och vandrade med dem till nästa pastoratsgräns.

Härnösands stift är ett spännande stift och nu vet vi att någon av följande fem personer blir nästa biskop:
Sven Hillert, präst
Cecilia Nyberg, präst
Eva Nordung Byström, präst
Göran Lundstedt, präst
Ninni Smedberg, diakon.
Det som sticker ut är kanske att en av de fem är diakon. Inte så märkligt. Stiftelsen Vårsta Diakonigård ligger ju i Härnösand. En annan diakon, Rolf Nordblom, höll på att bli biskop där för snart femton år sedan. Jag vill minnas att en ändring i den nya kyrkoordningen satte stopp för det. Regeln var annars den att den som väljs till biskop inte behövde vara präst. (Inte diakon heller). Det räckte med att vara döpt och medlem i Svenska kyrkan och över 35 år.

Nu vet jag dock inte hur det är. I kyrkoordningen står det att den som vigs till biskop måste vara prästvigd men inte att den som väljs måste vara det.

Härnösands stifts hemsida går det att läsa:
Det är första gången som en diakon kandiderar i ett biskopsval. För att kunna vigas till biskop krävs att diakonen först prästvigs och har de kvalifikationer som krävs för det.
Jag menar alltså att det inte är första gången som en diakon kandiderar. Har jag fel?

En annan sak som sticker ut är att en av kandidaterna är teckenspråkskunnig. Det är kanske inte heller så märkligt, för Härnösands folkhögskola finns ju i Härnösand. Och där utbildas teckentolkar.

Härnösands stift har också ett vänstift i södra Afrika
Cape Orange Diocese
Där var jag volontär 1981-82 och där arbetade hustrun och jag i fyra år mellan 2002 och 2006.

Vem som till slut blir vald återstår dock att se. Det vi kan göra nu är att tillsammans med Härnösands stift be Gud, att det väljs en god ledare för detta Svenska kyrkans näst nordligaste stift. Ett av mina hemstift.


Monday, 2 June 2014

En dag

Idag är det måndag. Vad mer kan sägas?

Att jag är lite förkyld och nog lägger mig tidigt.

Att Sydafrikas herrlandslag i fotboll får söka sig en ny coach, för att Gordon Igesund inte får förnyat kontrakt. Han lyckades inte ta Bafana Bafana till VM-slutspel i Brasilien. Adjö!

Det har varit nomineringsval gällande ny biskop i Härnösands stift. Ingen stor nyhet i sociala media.

Jag har skypat med min syster. Det tyckte jag om.

På förmiddagen träffade jag två studenter som jag handleder, samt förberedde en lektion, som jag ska ha imorgon.

Det är vinter snart. Ändå ska det bli över 20 grader imorgon. Men i natt bara 14.

Ja, detta var en liten lägesrapport. Från en snuvig och förkyld bloggare.

Sunday, 1 June 2014

Uppdrag granskning avsnitt 18

Många känslor efter programmet. Många tankar. Jag börjar med mig själv. När en person kommer till mig för själavård vill jag att den personen ska få hjälp. Inte i första hand av mig. Utan av Gud. Fokus är samtalet mellan konfidenten och Gud. Min uppgift är att vara ett stöd. Jag får inte skymma Guds kärlek. Vid ett antal tillfällen vet jag att jag sagt fel saker, varit ouppmärksam eller t o m förvärrat saker för en konfident. Dessa gånger har jag ännu mer bett och förlitat mig på att det inte är mig det ytterst beror på. Att Gud förmår använda även mina misstag. Det förringar inte betydelsen av mina misstag men Guds nåd ger mig frimodighet att fortsätta som präst.

Sexualitet är härligt men också svårt. Vi behöver bli bättre på att samtala kring sexualitet. På ett förtroendefullt och ansvarsfullt sätt. Som själasörjare behöver vi mer kunskap och utbildning. Ur ett södra Afrika perspektiv är det uppenbart. Ett viktigt skäl till att HIV fortfarande sprids och i vissa åldersgrupper till och med ökar är bland annat vår oförmåga att samtala kring sexualitet. I hemmen. Mellan makar. Mellan föräldrar och barn. I skolor. Om sexualitet är tabu, ökar stigmatiseringen av människor som lever med HIV. Även annan stigmatisering ökar. Det vet exempelvis människor med homosexuell identitet.

Inom Svenska kyrkan ryms olika uppfattningar om sexualitet. Inte minst när det gäller HBTQ-frågor. För mig har det varit en hjälp att tidvis leva i södra Afrika, när jag arbetat med dessa frågor. Min uppfattning är att både heterosexualitet och homosexualitet går att förena med en kristen livshållning. 

Många homosexuella lider på vår jord. På grund av hur andra människor ser på dem och agerar mot dem. Detta är en verklighet i stora delar av Afrika.

Under årets första termin har jag varit kursansvarig för en kurs som arbetat med homosexualitet. Studenterna kommer från stora delar av Afrika. Många från länder där homosexualitet är kriminaliserat. Vi har försökt att föra ett respektfullt, akademiskt, teologiskt samtal. Det har inte varit enkelt. Men viktigt!

Det som smärtar mig i debatten efter uppdrag gransknings program är att homosexuella även i Sverige får lida. Det smärtar mig samtidigt att prästkollegor utsätts för en tveksam journalistik.  Jag försöker att hålla ihop dessa båda känslor. Det är inte enkelt.

Vi behöver mer förtroendefulla samtal kring sexualitet. Inte färre. Min farhåga är att de domar vi riktar mot varandra försvårar samtalet mer än underlättar det.

Jag menar att vi får och bör vara ärliga. Tycker vi att en annan person har fel, är det ärligt att säga så. Men när någon med en annan uppfattning luras reagerar jag. Ändamålen helgar inte medlen. Jag tror inte vi får ett ärligt samtal om sexualitet genom oärlighet.


Det ärliga, öppna samtalet kring sexualitet tror jag ytterst också gagnar de medmänniskor som idag får lida för att deras sexuella identitet ifrågasätts.