Tuesday, 31 December 2013

Samtalet om konflikten Palestina - Israel går vidare

Efter att ha skrivit min förra bloggpost, surfade jag in på en av de kyrkliga bloggar (Kristen opinion) som skriver om Israel-Palestina konflikten just nu. Den handlar om huruvida man kan jämföra apartheid-staten Sydafrika före 1994 med dagens Israel. Jag gjorde en kommentar:
Det är mycket ofta i Sydafrika som jämförelser görs mellan apartheid i Sydafrika och det som nu sker i konflikten Israel Palestina. T ex följande exempel från erkända Mail& Guardian, publicerad i mars 2012.
http://www.thoughtleader.co.za/josephdana/2012/03/05/a-constructive-comparison-of-israel-and-apartheid-south-africa/
Då fick jag följande svar av Leif Carlsson:
Men frågan Anders G är väl om du själv tycker att parallellen m rasåtskillnadspolitik är riktig. Vilka andra länder bojkottar svenska kyrkan? Kina pga Tibet? Marocko pga Vädtsahara? Och är inte Israel regionens enda demokrati där tex HBT människor kan existera? Enligt fn s defenition av antisemitism handlar det om oproportionerligt negativ uppmärksamhet på Israel. Så vad säger Du?
Jag svarade följande:
@Leif: Min uppfattning är att det finns många likheter mellan Israels konstitution och Sydafrikas dåvarande lagstiftning. Men visst är ordet apartheid laddat. På afrikaans betyder det dock enbart: åtskillnad – vilket ju även en tvåstatslösning innebär. För mig är det viktigast att lyssna till de kristna palestinierna. Se även: http://moruti.blogspot.com/2013/12/svenska-kyrkans-bojkott-av-varor-fran.html?m=0
Leif svarade:
Anders, jag antar att det är du. Citera ur respektive konstitution tidigare Sydafrikas och nuvarande Israels och påstå inte. Jag antar att du menar rasismens Sydafrika och demokratins Israel? Hur menar du? Belägg dina oerhört hårda påståenden. Menar du att Israel konstitutionellt är en rasistisk stat? Och hur ser du då på de mänskliga rättigheterna i Gaza och Västbanken? Citera och belägg.
Nu har jag skickat följande kommentar, som inväntar granskning. Gå gärna in själv och kommentera på bloggen Kristen opinion!

Leif!

Självklart har Du rätt i att jag borde angett källor. Låt mig då ta ett exempel. 2003 lagstiftade Knesset om att palestinier, som gifter sig med israeler, inte får israeliskt medborgarskap. Själva lagtexten finns här:


Så här står det:

“During the period in which this Law shall be in effect, notwithstanding the provisions of any law, including section 7 of the Nationality Law, the Minister of Interior shall not grant a resident of the region nationality pursuant to the Nationality Law and shall not give a resident of the region a permit to reside in Israeli pursuant to the Entry into Israel Law. The regional commander shall not give such resident a permit to stay in Israel pursuant to the defense legislation in the region.”

Det ges också en förklaring av vad som menas med ”a resident of the region”:

“resident of the region” – including a person who lives in the region but is not registered in the region’s Population Registry, excluding a resident of an Israeli community in the region.”

Som jag förstår det inbegrips inte palestinier i begreppet “a resident of an Israeli community in the region”. (Rätta mig gärna om jag har fel!)

När det gäller Sydafrikas konstitution före 1996 (då den nu gällande kom) får jag hänvisa till min doktorsavhandling. Den kan läsas här:


På sid 128-29 (i den digitala texten) skriver jag om 1983 års konstitution. Där handlar det om att de svarta räknades bort ur Sydafrikas befolkning genom tillskapandet av s k homelands eller bantustans. Kvar blev vita, färgade och indier. (Tyvärr ligger min kopia av själva lagtexten hemma i Sverige i vårt magasin men jag kan ta fram exakta skrivningar när vi kommer hem 2016).

Det som egentligen är viktigare är det som Joseph Dana skriver i the Mail and Guardian (se länk i tidigare kommentar):

“Comparing Israel and apartheid South Africa is not about singling Israel out for undue condemnation. Rather, comparisons can yield important historical lessons which can be implemented to improve the situation on the ground in Israel and Palestine. Such treatment will likely unveil painful comparisons but also crucial clues on how to move towards the end of the Israeli-Palestinian conflict.”

Som jag ser det måste situationen lösas genom samtal och förhandlingar (precis som i Sydafrika 1990-1994). Se gärna filmen: ”Long walk to freedom” som går på bio just nu. Jag bodde i Sydafrika 1981-82 och om någon då sagt att Mandela skulle bli Sydafrikas president drygt 10 år senare hade inte jag trott på det. Men så blev det. För att det fanns mod och även för att internationella sanktioner tryckte på. Mandela skrädde aldrig orden, när det gällde de vitas förtryck. Men han var samtidigt villig att samtala och förhandla. Där ligger en stor lärdom att hämta hem.

Dessutom kan lärdomar hämtas om hur även de svarta under kampens slutskede gjorde sig skyldiga till grova brott. Inte minst genom s k necklacing, där man satte brinnande bildäck runt angivare. Relationen Nelson Mandela – Winnie Mandela skildras starkt i filmen, inte minst ur det perspektivet. Mandelas klassiska ord från Rivonia rättegången 20 april 1964, tycker jag har bäring också på situationen i Israel-Palestina.

“During my lifetime I have dedicated myself to this struggle of the African people. I have fought against white domination, and I have fought against black domination. I have cherished the ideal of a democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities. It is an ideal which I hope to live for and to achieve. But if needs be, it an ideal for which I am prepared to die.”


Med andra ord tycker jag ”att parallellen m rasåtskillnadspolitik är riktig”. Och visst är det så att även andra länder borde bojkottas. Men det är kanske egentligen inget hållbart argument. Ungefär som att säga: ”Eftersom jag inte kan skänka pengar till alla biståndsorganisationer, borde jag inte skänka pengar till någon.”

Vidare frågar Du om inte Israel är ”regionens enda demokrati där tex HBT människor kan existera?” Jag vet inte. Men om det är så att det är möjligt för HBT människor att leva fritt i Israel tycker jag det är bra och det ska inte tas ifrån Israel. Jag menar verkligen inte att allt Israel gör är fel. Har jag sagt det? (Allt som Sydafrika gjorde före 1994 var inte heller fel).

När det gäller resonemanget om antisemitism är det, som jag ser det ett dilemma. Vem avgör vad som är oproportionerligt negativ uppmärksamhet på Israel? Kan våra trossyskon, de kristna palestinierna, sägas ha tolkningsföreträde?



Monday, 30 December 2013

Svenska kyrkans bojkott av varor från ockuperat land

En rad personer i sajber-rymden diskuterar just nu frågan om Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj, som också innehåller uppmaningen att ”agera mot ockupationen av Palestina”. Det går att läsa om den här.

Det är klart att det upprör. Allt som har med Israel-Palestina konflikten brukar uppröra.

Jag ska inte upprepa allt som sagts. En som är mycket negativ är kollegan Johanna Andersson i en krönika i Göteborgsposten, som går att läsa på bloggen Kristen Opinion här.

En som är positiv till bojkotten är domprost Mats Hermansson. Det går att läsa här.

En som försvarar Svenska kyrkans kampanj är chefen för internationella avdelningen Erik Lysén. Han gör det i Expressen. Det kan man läsa här.

Jag vill lyfta fram två saker. Det ena är att världssamfundet så småningom var i stort sett överens om att bojkotta Sydafrika och att det bidrog till att apartheid avskaffades. Visst finns det de som även idag menar att bojkotten var fel. Man jag tror att sanktionerna mot Sydafrika behövdes och hade effekt.

Det andra är de kristna palestiniernas rop på hjälp. 2009 publicerades Kairos-Palestina dokumentet. (Ett liknande dokument hade publicerats i Sydafrika 1985). Där kan vi läsa:
Därför uppmanar vi till ett svar på det som de civila och religiösa institutionerna uppmanat till, så som vi har nämnt tidigare: Att börja tillämpa en ordning med sanktioner mot Israel. Vi upprepar än en gång, att detta inte är hämnd utan ett seriöst arbete för att uppnå en rättvis och slutgiltig fred, som gör slut på den israeliska ockupationen av de palestinska områden och de övriga arabiska områdena och garantera säkerhet och fred för alla.
Dokumentet går att läsa i sin helhet på svenska här.

Eller på engelska här.

Svenska kyrkans kampanj riktar sig endast mot varor från ockuperad mark. Den föreslår inte total bojkott mot Israel. Nog är det väl rimligt att kunna bojkotta varor från ockuperad mark?

Saturday, 28 December 2013

Barnen - förebilder

Idag är det Värnlösa Barns dag. Morgondagen - Söndagen efter Jul - har som överskrift: 
Guds barn
Mina tankar inför söndagen kommer här:

------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Bibeln ger oss exempel på hur vuxnas maktbegär är så starkt, att till och med barn upplevs som hot. En berättelse handlar om hur Herodes lät avrätta barn i Betlehem, i rädslan över att Jesusbarnet kunde vara en blivande konkurrent. Ett annat exempel är när Egyptens härskare dödade barn för att hebréerna annars kunde blivit för många. Barn drabbas av vuxnas maktkamp. I Betlehem och Egypten. Det hände då och det händer idag.

De bibeltexter vi läser detta år, på söndagen efter Jul, ger delvis en annan bild. Jesus säger att barn är förebilder. Profeten Jesaja målar en framtidsvision, där barnen kan vara trygga till och med i sällskap med lejon och ormar. Genom berättelsen om Mose förstår vi att barn kan räddas undan maktövergrepp. I hans fall var det en modig mamma, en finurlig syster och en älskande prinsessa, som såg till att han överlevde.
När Svenska kyrkans kyrkomöte tidigare i år kom överens om att alltid göra en barnkonsekvensanalys innan beslut fattas, var det ett sätt att förhindra att barn drabbas av vuxnas maktmissbruk. Barnkonventionens tredje artikel säger att vid ”alla åtgärder som rör barn … skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Vi vet att det inte är så i världen i stort och inte heller i vårt eget land. Barnens väl kommer ofta i sista rummet.

Nydöpta barn i den Anglikanska
katedralen i Pietermaritzburg
den 17 november 2013.
Två av dem har sina dopljus -
den tredje har annat för sig.
Barn drabbas i såväl materiellt rika som materiellt fattiga sammanhang. Enligt undersökningar jag tagit del av sjunker skolresultaten både i Sydafrika, där jag nu bor och i Sverige, som är mitt hemland. Det är ett tecken på att barn inte får den utbildning, som de har rätt till. Vi vuxna tänker mer på vår egen bekvämlighet. Det är allvarligt.

Det är bra att detta allvar drabbar oss mitt i julfirandet. Gud föddes in i utsatthet och Jesu liv var hotat från första början. Därför varnar Jesus ofta sin omgivning för att missbruka sin makt. Han uppmanar till ödmjukhet och det innebär inte att se ner på sig själv men att vara medveten om sina begränsningar och sitt behov av andra människor. Jesus uppmanar särkskilt sina lärjungar att vara som barn.
Det är viktigt att vi får positiva och stärkande bilder av barn. Ett barn kan leva i en utsatt situation men samtidigt vara den som bär hopp och glädje till de vuxna. Barn i hela världen lever i utsatthet. Oavsett etnisk bakgrund, kön eller sociala förhållanden. Det gäller barn utsatta för migration och trafficking såväl som barn i materiellt sett stabila förhållanden, där girigheten och konsumismen ändå gör att barnet glöms bort.

När Jesus säger att vi ska bli som barnen är det för att vi ska inse att vi alla i viss mening är som barn. Beroende av varandra och ytterst beroende av Gud. Med en av dagens böner ber vi: Hjälp oss att i Jesu jordiska ringhet se Guds himmelska makt!

Dessa tankar är publicerade på Svenska kyrkans hemsida.


Sunday, 22 December 2013

Fourth Sunday of Advent and contextuality

For the first time we attended church in the closest Anglican church, St. Aphege’s Church. The service on a Sunday starts at 7.30 and by 8.45 we were out. 

Children were invited to light the candles in the beginning of the service. 

Janet Trisk led the service. She is both a canon (I think) and linked to my University. The first time I listened to her was at a conference with the Theological Society of Southern Africa in Bloemfontein 2010. She read a paper with the title:
Beauty for Ashes: Responding to Violence
It is published in the book:
Living on the Edge. Essays in Honour of Steve de Gruchy, Activist& Theologian. Eds. James R. Cochrane, Elisas Bongmba, Isabel Phiri & Des van der Water. Cluster Publication, Pietermaritzburg 2012.
This cross also speaks about beauty!
Her point is that much theology has been preoccupied with death, suffering and violence. But there are also other strands. Maybe a more motherly or feminist perspective! Today, though, she was preaching about Joseph and how he tried to deal with the pregnancy of Mary in a responsible way. The message to us was to combine justice and mercy. To walk the extra mile, if possible. It was a nice service and a good sermon. The congregation is multi-cultural but also, as far as I could see, dominated by middle class South Africans. I missed a perspective in the sermon and that should have been a reflection that the poor and oppressed already walks more than the extra mile. But I guess she preached contextually to middle class people (and I am of course one).

This painting I found in St- Alphege's. Contextual.
A Black Jesus being sentenced to death.
Not so contextual was a song about advent, snow and winter time. It is around 30 degrees centigrade today.

Something else on the contextual note. St. Alphege  became the Archbishop of Canterbury in 1005. He went to Rome to receive his so called Pallium (a circular band about two inches wide, worn about the neck, breast, and shoulders, and having two pendants, one hanging down in front and one behind.A symbol of the jurisdiction delegated to a metropolitan or primate by the Holy See). On a website called Catholic Online we can read the following:
He [St. Alphege] returned to England in time to be captured by the Danes pillaging the southern regions. The Danes besieged Canterbury and took Alphege captive. The ransom for his release was about three thousand pounds and went unpaid. Alphege refused to give the Danes that much, an act which infuriated them. He was hit with an ax and then beaten to death.
Although he lived in England it is rather contextual. Many South Africans have given their lives in the struggle against Apartheid.

Speaking about Danes a good friend from Denmark uploaded this photo on my facebook time line. Thank you, Lone!

We are truly blessed this Christmas. All our five children are visiting us.
Together with a son-in-law-to-be. (Not in the picture, though!)

Lastly I would like to make a contribution to the Swedish discussion from the Archbishop election about Whether or not Jesus is a truer reflection of God than Mohammed. I like the take Sidney Carther has on the question. For God everything is possible, but I only know one name. The Son of Mary!
Every star shall sing a carol,
Every creature high or low.
Come and praise the King of Heaven
By whatever name you know.

God above man below,
Holy is the name I know.


When the king of all creation,
Had a cradle on the earth.
Holy was the human body,
Holy was the human birth.

Who can tell what other cradle?
High above the Milky Way;
Still may rock the King of Heaven,
On another Christmas day.
     
Who can count how many crosses?
Still to come or long ago.
Crucify the King of Heaven,
Holy is the name I know.

Who can tell what other body?
He will hallow for his own.
I will praise the son of Mary,
Brother of my blood and bone.

Every star and every planet,
Every creature high and low.
Come and praise the King of Heaven,
By whatever name you know.


Wednesday, 18 December 2013

ANC - watch out!

Regarding the elections in 2014, my belief is that the ANC is in for a hard time. Mandela is no present and the field is now wide open for people to vote according to their own conscious. This I have written before and already I see a number of signs that this is happening.

Ahmed Kathrada, one of Mandela’s fellow prisoners at Robben Island, spoke at Mandela’s funeral. I have not heard much of his speech. SABC and SAFM, the major TV and Radio broadcasters, are very loyal to the Government. But Kathrada did have some very serious things to say about the state of affairs, although he did it in a diplomatic manner. Times Live reports:
But perhaps the most powerful moment of all came when Kathrada, his voice quavering with grief, spoke of the gratitude South Africa should have for its "chapter nine" institutions, which safeguard democracy. Among these institutions is the office of the public protector, headed by Thuli Madonsela, which has been investigating the irregular expenditure of more than R200-million on Zuma's Nkandla estate. This line was not in his original speech.
It would have been interesting to have seen the face of Zuma when Kathrada said that.

So, I was quite surprised when I watched SABC 3 news tonight and they covered the NUMSA congress and the speech that suspended Cosatu General Secretary Zwelinzima Vavi held. He was received as a hero according to City Press. Cosatu says that he is not even allowed addressing any member union of the Cosatu. The interesting thing was how long part of the speech that SABC covered. He got almost a minute. That is quite a lot on TV. Just to recap: NUMSA is the largest trade union in Cosatu. Cosatu forms a tripartite alliance together with the ANC and the SACP (South African Communist Party). Vavi is not one of Zumas supporters. Cosatu has suspended him since he had an extra marital affair with an employee. Some analysts believe this was a political suspension. There is a rift in Cosatu and the group that is loyal to Zuma saw a chance to get rid of Vavi.

NUMSA, which is the union for metalworkers, has also opinions about the massacre at Marikana. They believe that it was planned and they blame, amongst others, Cyril Ramaphosa, vice president of the ANC and by many seen as the successor of Zuma. NUMSA also wants the National police commissioner, Riah Phiyega, to be suspended. According to BDLive NUMSA also wants Zuma himself to resign.

Another sign that ANC might get it tougher in the future is the new coalition: the Collective for Democracy. Although one of the five parties that were part of the coalition, IFP, now says, according to the Mail and Guardian, they are not; it is still a remarkable thing. The other four are the African Christian Democratic Party, Cope, the Freedom Front Plus, and the United Christian Democratic Party.

Remarkable is that Freedom Front Plus is one of them. It is a party to the right with many Afrikaner voters. As I understand it, those parties will still compete as separate parties. They just cooperate in the election.

On top of this we have DA, the biggest opposition party, Agang with Mamphela Ramphele and of course the populistic EFF, Julius Malema’s party. I am a bit worried though, that the opposition is too divided. I guess the ANC will use this as an argument. But the bottom line as I see it, is that people now are more open to criticise the ANC.


Tuesday, 17 December 2013

Pimpat arbetsrum – del I

Vid ett besök hos oss tidigare i år fick jag en uttrycklig order från min chef i Uppsala: 
Gör något åt Ditt arbetsrum på universitetet. Pimpa det!
Det såg ut såhär på mitt skrivbord tidigare:


En arbetsyta är ändå en arbetsyta.

Sagt och gjort. Jag har köpt lite grejor och ställt ut på mitt skrivbord. Dessutom har jag satt upp två affischer på en av väggarna. Nästa steg blir att försöka få tag på en bokhylla. Ett arbetsrum på ett universitet utan böcker kan jag ju inte ha. Så denna bloggpost blir del I och jag hoppas få återkomma.


Tyvärr är inte telefonen inkopplad. Vi får se om jag, som inte är anställd av universitetet, 
kan ha en telefonanslutning. Utsikten ingår dock!


Möbeln bakom skrivbordet är vacker, tycker jag! Liksom tegelväggen!


Data-möbeln ville jag flytta men fick veta att den tillhör rummet. 
Men vi får se om det ändå inte går att bli av med den.

När jag började i januari fick jag först dela rum med en vänlig kollega. Då såg det ut såhär. 


Jag måste erkänna att jag aldrig tog detta bord i besittning.

Så en viss utveckling sker ju. (I vårt väl tilltagna hus har jag ett ordentligt arbetsrum, så det är inte ett dugg synd om mig.) Men det är viktigt för arbetet att vara så mycket som möjligt på campus. Både vad gäller relationen till arbetskamraterna och tillgängligheten för studenterna.


Monday, 16 December 2013

Vad är egentligen försoning?

Dessa dagar, när Nelson Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.

När jag funderar över försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet. Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet beskriver tre olika samtida teologier. State Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar om:
In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.
Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.

När Mandela släpptes efter 27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något Kristuslikt i detta.

Så till min andra inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott – ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!

Så Charles Villa-Vicencio vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en måltid, vågar finnas i samma rum.

Det är återigen viktigt att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har tolkningsföreträde.

Men jag tror att försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!

Men vill vi detta? Vare sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag inte se någon annan väg än försoning.

Andra inspirationskällor är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt arbetas det här med försoning mellan olika parter.

Idag är det helgdag i Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en, som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och en själv befinner sig. Men med målet i sikte.

Saturday, 14 December 2013

På irrfärder i Moçambique

Vi kom alltså till Moçambique i tisdags kväll. Vi hade blivit förvarnade om den vanligt förekommande korruptionen bland polis och tullpersonal. En hjälpsam person gick med oss genom tullen och huruvida han tillhörde de anställda eller inte är oklart men han gav oss god hjälp att få alla papper ifyllda och stämplade och vi tyckte att han var värd en ersättning för det. När det gäller polisen tar sig korruptionen bland annat uttryck i att man kan bli stoppad och få böter för något som egentligen inte är ett brott. På vägen från gränsen till Maputo var vi dock inte med om något sådant.

Vägen från gränsen till Maputo tog däremot mer tid än vi trodde. Särskilt när vi kom in i förorterna till Maputo. Långa bilköer och därmed ett långsamt tempo. Men strax före sex var vi framme vid hotellet Hoyo Hoyo, som helt enkelt betyder Välkommen, på portugisiska. Rummet var inte stort men tillräckligt. På hotellet fann vi en restaurang, där vi kunde äta kvällsmat. Vi hade anlänt.

Enligt den planering vi fått skulle vi infinna oss på stiftskansliet för morgonbön följande dag kl 8.15 och vi skulle kunna fråga hotellpersonalen om vägbeskrivningen. När vi kom fram till det röda krysset på kartan hittade vi inget som liknade en kyrka eller ett kyrkligt kontor. Vi svängde in på en tvärgata för att åka runt kvarteret och där stod trafiken nästan still. Det var dessutom enkelriktat. Tiden gick. Vi hade haft gott om tid men nu närmade sig tiden för morgonbön. Bilarna rörde sig i snigelfart men så fick vi se en mitra (en biskopsmössa) på en vägg. Kunde det vara rätt ställe? Javisst! Så vi hann i tid och biskop Sengulane hälsade oss glatt och förvånat:
Ni har hittat hit? Och ni är i tid?
Förmiddagen innebar sedan rundvandring och introduktion bland de anställda. Både de som arbetar med mer traditionella arbetsuppgifter och de som jobbar inom projekt som rör livsmedelssäkerhet och malaria.

Därefter blev vi bjudna på lunch hemma hos biskopen och fick nya vägangivelser, för att åka till den med Maputo hopvuxna grannstaden Matola, där de två svenska SIDA-volontärerna Elin och Ella bor. Ett av hustruns uppdrag var att hälsa på dem och intervjua dem. Den vägangivelse vi fick visade sig leda oss helt rätt:
Åk mot Matola. Sväng höger vid det andra trafikljuset efter vägtullen. Åk till nästa trafikljus och sväng vänster. Vid det stora korset är det.
Det fungerade. Inga köer alls. Vi fick en stund tillsammans med Ella och Elin och sedan åkte vi tillbaka till biskopen för kvällsmat och så småningom blev det natt den andra dagen.

Torsdagen hade vi fått veta att biskopen skulle hålla en minnesgudstjänst för Nelson Mandela, på en förfrågan från Sydafrikas ambassad. Han ville att jag skulle vara med och han bad mig vara där halv två, eftersom gudstjänsten skulle börja klockan två. Vi hade gjort upp med volontärerna att vi skulle hämta dem vilket vi gjorde, efter en stillsam förmiddag.  Men på väg ut mot Matola såg vi att en lastbil havererat i en av de mötande filerna. Det tog oss en halvtimme ut till Matola men vi insåg snabbt att det skulle ta betydligt längre tid att återvända. Efter att ha hämtat Elin och Ella åkte vi mot Maputo och snabbt blev det stopp. Särskilt kring vägtullen. Jag trodde nog att vi skulle missa minnesgudstjänsten men tänkte samtidigt att den kanske inte skulle starta exakt klockan två. Helt klart skulle jag inte hinna vara där för genomgången en halvtimme i förväg.

13.59 rundade vi hörnet på kvarteret där kyrkan ligger och när jag kom fram till kyrkan var processionen precis på väg in. Jag slängde på mig min alba och stola och hann precis kliva in på min plats. Med hjälp av biskopens teaterviskningar lyckades jag sedan be de böner som jag skulle. På engelska!

Gudstjänsten skiljde sig dramatiskt från den TV-sända minnesgudstjänsten i Sydafrika och förmodligen från alla mindre minnesgudstjänster som hållits över hela Sydafrika dessa dagar. Inga politiker eller aktivister talade. Endast biskopen. I övrigt var det psalmsång, bön och textläsningar. Allra sist, när allt var klart, tackade en av de anställda på ambassaden alla som hade kommit. Han sa några ord om Mandela men han höll sig väldigt kort.  Biskopen hade visserligen talat om Mandela men fokus låg på Guds agerande och gudstjänsten var mer en tacksägelse till Gud än ett lovprisande av Mandela. Intressant!


Här är jag tillsammans med biskopen, en korsbärare och två präster vid minnesgudstjänsten.

Efter gudstjänsten var det kaffe och sedan tog vi med Ella och Elin till en restaurang. God mat och fin utsikt över Indiska Oceanen. I god tid åkte vi sedan till biskopens lägenhet, där det firas mässa varje torsdag kväll. Denna kväll var det dessutom dop och konfirmation. Det var ett ungt par, som ska gifta sig inom kort men tydligen inte var döpta. Liksom i Svenska kyrkan räknas ju ett vuxendop även som konfirmation. Men i den anglikanska kyrkan kommer detta tydligare till uttryck, eftersom biskopen smörjer de nydöpta med olja en extra gång.


De nydöpta tar emot sina dopljus. Faddrarna står bakom.

Biskop Sengulane är med i Guiness rekordbok. Av två skäl. Han är dels den yngste person som blivit vigd till anglikansk biskop. Han var bara 30 år. Dels är han den som varit biskop i aktiv tjänst längst. Han har nu varit biskop i 37 år. Ovanligt! Nästa år går han i pension. Om vi förstår det hela rätt delas Lebombo-stiftet då i flera mindre stift. Stiftet omfattar en yta större än Sverige. Det finns bara två anglikanska stift i Moçambique: Nyassa och Lebombo.

Efter att ha skjutsat hem ungdomarna åkte vi till Hoyo Hoyo och det blev natt den tredje dagen.

Fredag morgon åkte vi iväg på nästa utfärd. Mot Masiene och stiftets katedral. Inte så långt. Runt 25 mil. Det tog lite tid för trafiken var livlig. Några gånger blev vi stoppade av poliser men när de såg min prästskjorta blev de genast mycket vänligt sinade och vi hade inga problem. Efter att ha tankat och ätit lite lätt lunch i Xai-Xai kom vi fram till stiftets katedral, som ligger mitt ute på landsbygden. Vi såg en byggnad med en skylt med orden:
Secretaria da Catedral
Vi trodde att vi skulle träffa Padre Carlos och gick in och frågade efter honom men fick veta att han befann sig i Maputo. Någon ringde upp honom och räckte över luren till hustrun. Skulle vi kanske kunna åka tillbaka till Maputo och hinna ses ikväll? Nja, kanske inte! Det bestämdes att vi skulle stanna i Masiene över natten och ändå få se lite av byggnaderna: katedralen, sjukhuset, skolan och det konferenscenter, som ungdomarna i Västerås stift samlat in pengar till. Så skedde också. En vänlig person visade oss runt och vi fick även se utsikten över Indiska Oceanen några kilometer bort samt blev bjudna att dricka ur en kokosnöt, som han med van hand öppnade.

Efter en enkel men god måltid blev det en lugn kväll utan TV, Internet eller något annat som kunde distrahera. I stället läste vi en meditationstext av Ylva Eggehorn och samtalade sedan om livet, Gud och framtiden. Runt nio-tiden gick vi och la oss och såg till att moskitnäten slöt tätt under sängarna.


En kittel med varmvatten fann vi utanför badrumsdörren, när vi skulle tvätta oss på kvällen. Omsorg!

Efter frukost påföljande dag åkte vi tillbaka till Maputo och försökte via SMS få kontakt med Carlos, vilket inte gick så bra. Så vi åkte tillbaka till hotellet, gick ut på stan och åt lunch och beredde oss på en lugn eftermiddag.


Denna väg leder oss både till och från Masiene. Vackert!

Då kom ett SMS från Carlos och han dök senare upp med sin fru på hotellet för en pratstund. Allt ordnar sig till slut!

Ikväll ska vi äta kvällsmat hos biskopen och imorgon bär det av till Namaacha vid gränsen mot Swaziland. Där blir det kyrkoinvigning, högmässa och bröllop. (Dop, konfirmation och minnesgudstjänst har vi ju redan varit med om!) Efter den gudstjänsten åker vi genom Swaziland tillbaka till Sydafrika och Pietermaritzburg, för att smälta alla intryck.

Tuesday, 10 December 2013

Eftertankar i Maputo

Sedan ett tag tillbaka har hustrun och jag planerat denna resa till Moçambique. Det har att göra med det uppdrag hustrun har när det gäller kyrkorelationer. Det anglikanska Lebombostiftet har en vänstiftsrelation med Västerås stift. Just nu finns två unga volontärer från Västerås stift som ska få besök. Samtidigt ges tillfälle att stifta bekantskap med själva stiftet. Och jag hade möjlighet att följa med, som make. Trivsamt!

Det var dock med blandade känslor. Jag tänkte att det skulle vara spännande och intressant att vara i Sydafrika under den vecka, när nationen sörjer Mandela. Men så blev det nu inte och i kvällens eftertanke känns det som att det kanske ändå inte hade varit så enkelt att fånga känslan i Sydafrika. Låt mig ge några exempel på vad jag menar.

När jag, liksom de flesta andra i Sydafrika, vaknade upp i fredags morse och förstod att Madiba hade avlidit, trodde jag att detta skulle skaka om samhället, så att det skulle synas och märkas överallt. Min erfarenhet i Pietermaritzburg fram till måndag morgon var inte den. Jag såg väldigt få tecken på att människor var berörda – åtminstone inte så att de visade något.

Genom TV, Radio och sociala medier har jag följt med reaktioner på andra platser. Jag förstod att många strömmat till de olika platser som förknippats med Mandela i Houghton, Soweto och Kapstaden. I TV var det minnesprogram dygnet runt.


Vid Mandelamonumentet fanns bara tre anställda, när jag kom dit. 

Själv åkte jag på måndagmorgon bil från Pietermaritzburg mot Johannesburg, för att ansluta hustrun, som redan gjort vänstiftsbesök i Swaziland och Zimbabwe. Jag passade på att besöka det Mandela-monument som finns på platsen där Mandela greps, i Howick. Jag var i stort sett ensam om att lägga ner en blomma där. Visst hade andra varit där – det syntes på blomsterskörden. Men just då var jag själv.

När vi idag reste från Johannesburg till Maputo lyssnade vi på Minnesgudstjänsten från FNB-stadium i närheten av Soweto. Några saker slog mig. Dels att en grupp buade ut president Jacob Zuma, dels att stadion var endast halvfull.

Eftertanken är denna: hur stor var Mandela i Sydafrika egentligen? De stora grupper fattiga som lever i utsatthet och misär – orkar de bry sig? Har Mandelas försoningsarbete haft betydelse för dem? Eller är det så att det är de rika och besuttna i världen i stort och i Sydafrika som värnar om Mandelas minne mest? Raden av utländska statschefer (91 st) som vallfärdade till Johannesburg. Är det dessa (och många andra förhållandevisa rika i världen – som t ex jag) som har mest behov av den försoning Mandela levde. Men kan det fungera? Försoning utan rättvisa – är det möjligt?

Nu var det kanske bara en mindre grupp som buade ut Zuma och det varade kanske inte så länge. Men detta att stadion bara var halvfull, när arrangörerna hade tänkt att de som inte fick plats skulle skjutsas till två eller tre andra stadions, där de kunde följa minnesgudstjänsten på storbildsskärmar – är det inte ett tecken på att gensvaret inte riktigt fanns där? Kan det vara så att människorna visserligen älskade och uppskattade Mandela men inte ser att dagens ledare fortsatt där han slutade? Kan det vara en tyst protest? Eller ska vi skylla på regnet? När kommentatorerna i radio berörde detta med det ihållande regnet, sa de att regn i afrikanskt tänkande betyder välsignelse och att det därför var självklart att det skulle regna en sån här dag. Men har Sydafrikas folk verkligen fått del av denna välsignelse?

I så fall skulle det största som hänt hittills kunna varit att Cubas president Castro och USA’s president Obama hälsade på varandra. Om det leder till något är det ju i alla fall värt att fira.

Givetvis var Nelson Rolihlahla Mandela en enastående person. En förebild. Jag försöker inte på något sätt förminska detta. Jag försöker bara förstå den sydafrikanska befolkningens reaktioner. Jag kan se två möjliga förklaringar: antingen har inte Mandelas död berört 100 % av befolkningen, som man kunde förväntat sig eller lever jag lite vid sidan om och har inte kunnat uppfatta vad det är som rör sig i samhället. Sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan.



Sunday, 8 December 2013

A national day of prayer and reflection

This can be read on the Governments official website on the death of former President Nelson Rolihlahla Mandela:
Government reiterates President Jacob Zuma’s call to faith-based organisations and society at large to hold prayer services across the country to reflect and celebrate the life of former President Nelson Mandela. Today, 8 December 2013, has been declared as a national day of prayer and reflection.
Last week I was asked to lead the service in Eastwood, where we usually attend church. By then I was not aware of Mandelas death, let alone of the national day of prayer and reflection. So, yesterday, I phoned and asked our Dean Myaka for advice. His thought was that the prayer should focus on three things:
I. Prayer for Mandela's family II. Celebration of his life III. A prayer that the leaders of today and all of should live Mandelas legacy in our lives
Before the service started I therefore asked three of the elders to lead us in prayer around these three themes. It became a touching moment, which started the service.

For me it was natural to focus on Madibas life in the sermon so therefore I publish the sermon her:


Sermon on the Second Sunday of Advent 2013

It is not difficult to find a verse in one of our bible readings that would make us think of Madiba. I read from Isaiah 11 verse 10:
A day is coming when the new king from the royal line of David will be a symbol to the nations. They will gather in his royal city and give him honor.
And also from the same chapter of Isaiah verse 3 and 5:
He will not judge by appearance or hearsay; he will judge the poor fairly and defend the rights of the helpless.
and
He will rule his people with justice and integrity.
I believe that Mandela fought for the poor and those who seemingly are helpless. But one can of course discuss if any person is helpless? On the contrary I believe that every person has power – sometimes s/he only needs help to find courage to use it.

The gospel today, from Matthew 3, is about John the Baptist. He was the last but not the least of all the prophets of the old covenant.

Can we compare Mandela and John the Baptist? I think so. Especially Madiba before he was imprisoned. I do believe that he was a prophet. As powerful and fearless as the Baptist. But after his release something changed. Remember, what he said after his release when he spoke to the nation:
I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people.
The Nelson Mandela that came out of prison was the nation builder and the reconciler.

Based on this, I would like to start my sermon in the Gospel and end in the Isaiah reading.

1. The axe is ready to cut down the tree …

John the Baptist is also a judge. His judgments are fair but not always pleasant. He continues:
… every tree that does not bear good fruit will be cut down and thrown in the fire.
This can be said into every human situation. I would like to say that the rich of this world and of our South African society is like that tree. It is not bearing fruit. The fruit was meant to be enough for everyone. But it is not. The fruit is not being shared.

If John the Baptist could come back to this country – but also to my own country, Sweden – he would have a lot to do. He might say to the leaders:
You snakes—who told you that you could escape from the punishment God is about to send?
We must of course, each and every one ask ourselves: could I have done more? But it is my belief that the Baptist was talking to people in privileged positions and not to the poor. This is important to remember. At the specific moment he spoke to the leaders of the nation at the time.

It could have been Mandela before he was imprisoned:
True, the struggle will be a bitter one. Leaders will be deported, imprisoned, and even shot. The government will terrorise the people and their people and their leaders in an effort to halt the forward march; ordinary forms of organisation will be rendered impossible. But the spirit of the people cannot be crushed…until full victory is won.
This he said in 1951. In many ways we still have a long way to go. But there is hope. Isaiah writes:

2. The Royal line of David is like a tree that has been cut down; but just as new branches sprout out from a stump, so a new king will arise from among David’s descendants.

Traditionally we have read this as a prophecy pointing towards Christ. Jesus Christ is that branch that will sprout out. But the prophet speaks about branches in the plural. And we know that one image of the Church is a tree. Where Christ is the stem and we all are branches.

Let this be our prayer that God will give us courage and wisdom to be those branches, which will give new life and hope to the whole world. Branches that will bear fruit and share those fruits with others.

3. The Peaceful Kingdom

This is the vision of Isaiah. The peaceful Kingdom where
… wolves and sheep will live together in peace, and leopards will lie down with young goats.
We all know, that there will be no peace without justice. Likewise reconciliation needs justice in order to work.

In 1985 a number of theologians in South Africa published the Kairos Document. Those theologians made a difference between Church theology and Prophetic theology.

About Church theology and reconciliation they said – and remember that this is said five years before Mandela was released:
In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.
Prophetic theology on the other hand brings hope:
Jesus has taught us to speak of this hope as the coming of God's kingdom. We believe that God is at work in our world turning hopeless and evil situations to good so that his "Kingdom may come" and his "Will may be done on earth as it is in heaven." We believe that goodness and justice and love will triumph in the end and that tyranny and that tyranny and oppression cannot last forever. One day "all tears will be wiped away" (Rev 7:17; 21:4) and "the lamb will [li]e down with the lion" (Is 11:6). True peace and true reconciliation are not only desirable, they are assured and guaranteed. This is our faith and our hope.
Through Madiba much has been achieved but there is so much more to be done. We pray that God will continue to lead Gods people.


Saturday, 7 December 2013

En bön för Madiba

Skriven av den Anglikanska kyrkans i Södra Afrika Ärkebiskop Thabo Makgoba:
Vandra vidare, du revolutionäre och älskande människa, på din resa från denna värld. Vandra i Guds namn, den Gud som skapade dig, led med dig och befriade dig. Vandra hem, Madiba, du har osjälviskt gjort allt som är gott, ädelt och hedervärt för Guds folk.
Vi kommer att ta vid där du slutade, med Herrens hjälp.

Nu vänder vi oss till Dig, Herre, i denna mörka timme, fylld av sorg, lidande och död, i tårar och saknad.

Vi sörjer men samtidigt tror vi att Du tröstar oss, att Du ger oss styrka att i våra hjärtan och medvetanden hålla kvar de värden som Madiba stred och stod för, samt mod att leva dem.

Vi vänder oss till Dig, Herre, och överlämnar Madibas’s själ till Din eviga vila och i Dina älskande armar, när han nu återförenas med sin släkt, sina kamrater och alla trogna.

Vi ber särskilt för de närmaste och käraste, för Ma Graca Machel, för hans barn, barnbarn och alla hans släktingar; må Du omge dem med Dina älskande armar, Din faderliga omsorg och tröst.

I denna sorgens mörka timme, i denna lägliga stund, när Du kallat honom till vila och till ett perfekt slut, ta emot hans själ och räkna in honom i de förlossades skara i himlen.

Trösta och var med hans familj, Sydafrika och världen.

Må hans långa väg till frihet levas och förverkligas i vår tid, av oss alla.

MÅ HAN VILA I FRID OCH UPPSTÅ I HÄRLIGHET!

Amen

+ Thabo Cape Town (Fritt översatt av Anders Göranzon)

Prayer for Africa
God Bless Africa;
Guard her children;
Guide her leaders
And give her peace, for Jesus Christ's sake.
Amen.
+ Trevor Huddleston

A prayer for Madiba

In another blog post (in Swedish) I asked the question: Who owns Mandela? One answer is: the people. At least that is what Madiba himself said when he addressed the people on the 11 February 1990, just released from prison:
I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people. Your tireless and heroic sacrifices have made it possible for me to be here today. I therefore place the remaining yeas of my life in your hands.
When I read what Archbishop emeritus Desmond Mpilo Tutu has said, being one of the elders, it goes very well together with this:
God was so good to us in South Africa by giving us Nelson Mandela to be our President at a crucial moment in our history.
So, Mandelas life belonged to God, was given to Mandela himself, who generously gave it to the people. Now it is time for us to give him back to God. This is also the content in the prayer for Madiba, which Archbishop Thabo Makgoba in Cape Town has written and published on his blog:

Go forth, revolutionary and loving soul, on your journey out of this world, in the name of God, who created you, suffered with you and liberated you.

Go home Madiba, you have selflessly done all that is good, noble and honourable for God’s people.

We will continue where you have left off, the Lord being our helper.

We now turn to you, Lord, in this hour of darkness, sadness, pain and death, in tears and mourning,

We wail, yet we believe that you will console us, that you will give us the strength to hold in our hearts and minds, and the courage to enact in our lives, the values Madiba fought and stood for.

We turn to you, Lord, and entrust Madiba’s soul to your eternal rest and loving arms as he rejoins the Madiba clan, his comrades and all the faithful departed.

We pray particularly for his closest and dearest, for Ma Graca Machel, for his children, grandchildren and all his relatives; may you surround them with your loving arms, your fatherly embrace and comfort.

At this dark time of mourning, at this perfect time when you have called him to rest and a perfect end, accept his soul and number him among the company of the redeemed in Heaven.

Console and comfort his family, South Africa and the world.

May his long walk to freedom be enjoyed and realised in our time by all of us.

MAY HE REST IN PEACE AND RISE IN GLORY!

Amen

Vem äger Mandela?

Det självklara svaret är naturligtvis: 
Ingen! 
Det går ju inte att äga en annan människa, trots slaveri och trafficking. Frågan är väl fel ställd? Dessutom är ju Mandela död.

Vid närmare eftertanke visar det sig dock att frågan är allt annat än irrelevant. Det första svaret hittar jag i Sten Rylanders informativa bok:
Nelson Mandela - Tolerans och ledarskap
I ett appendix räknar Sten upp de olika stiftelser som finns i Mandelas namn. Det är i själva verket dessa som äger varumärket Mandela. Men det är ju inte riktigt det svaret jag söker.

Ställer vi frågan i den omedelbara kontexten – Mandelas förestående begravning – blir svaret annorlunda. Familjen har självklart mycket att säga till om, när det gäller begravningen men så har även the Methodist Church of Southern Africa, som i de direkta begravningsförberedelserna företräder familjen. Det var den kyrkan Mandela tillhörde. Men familjen och kyrkan får absolut inte fatta alla beslut själva. Eftersom det kommer att bli en statsbegravning är också den sydafrikanska staten tydligt involverad, företrädd av regeringen och ytterst President Jacob Zuma. Dessutom har ANC ett ord med i laget.

Men detta gäller enbart fram till den 15 december. Sedan är det naturligtvis en öppen fråga hur arvet efter Mandela ska förvaltas. Skulle frågan ställts till Mandela själv skulle han säkerligen svarat: Sydafrikas folk. Det var ju så han uttryckte sig efter sin frigivning i februari 1990.
I stand before you not as a prophet but as a humble servant of you, the people. Your tireless and heroic sacrifices have made it possible for me to be here today. I therefore place the remaining yeas of my life in your hands.
Här skulle min bloggpost kunnat sluta. Men den gör inte det.

I Aftonbladet publicerades en debattartikel av Åsa Lindeborg igår, fredag.
Inga moderater på Mandelas begravning. Därför ska Bildt & Reinfeldt stanna hemma.
På ett övertygande sätt visar hon hur ledande moderater (som nu kan tänkas komma att representera Sverige vid begravningen) under kampen mot apartheid motarbetade anti-apartheid rörelsen. Jag håller med om hennes analys. Jag var själv med vid folkriksdagen mot apartheid och minns väl hur representanter för Moderata Ungdomsförbundet röstade emot i stort sett alla resolutioner. I mitten av 1980-talet tyckte många av moderaterna att Nelson Mandela gott kunde stanna i fångenskap. Sanktioner ville man inte ha och stöd till ANC var uteslutet. Det är viktigt att lyfta fram. Jag tycker också att moderaterna har en del att förklara. Det kunde vara lämpligt att göra det nu. Försoning och förlåtelse hör ihop.

Men min fråga blir ändå: Äger Åsa Lindeborg plötsligt Mandela? Kan hon avgöra vem som bör eller inte bör delta i hans begravning? Det tror jag inte hon tycker. Så klart har non rätt att ha en uppfattning och torgföra den. Roligt i sammanhanget är ju också att Åsa Linderborgs skrivit en roman med titeln:
Mig äger ingen
Jag ger henne rätt i att vi får skilja på Mandela före fängelset och efter. Mandela drev en konsekvent kamp mot apartheidregimen och den byggde han på The Freedom Charter från 1955. I förhandlingarna efter sitt frigivande och under hans period som president blev den förda politiken en annan. Åtminstone på det ekonomiska området. Jag kan med Åsa Lidnerborg beklaga att så många sydafrikaner fortfarande lever i misär och att de rika efter 1994 tyvärr blivit ännu rikare.

Här vill jag dock stanna upp ett ögonblick och ställa några självkritiska frågor som har med moral att göra. Om vi i Sydafrika ser en miniatyr av världen i stort – var placerar jag in mig själv? Jag vet inte hur det är med Åsa Linderborg men jag måste erkänna: Moraliskt har jag inget att komma med. Jag har mer gemensamt med de rika i Sydafrika än med de fattiga. Tyvärr!

Vilket pris betalade jag i kampen mot apartheid? Visst engagerade jag mig på olika sätt i kampen men kan jag säga att det pris jag behövde betala var högt? Självklart inte. Inte i jämförelse med Mandela och de många andra som var frihetsberövade. Inte i jämförelse med Sydafrikas folk, som fortfarande betalar priset. Jag vet inte hur högt pris Åsa Lindeborg behövde betala. Därför kan jag heller inte svara på om hon har rätt att avgöra huruvida någon annan borde eller inte borde närvara vid Mandelas begravning.

Vad jag märker är att vi är många, framför allt i sociala medier, som på olika sätt försöker förfoga över Mandelas namn. Vi uppdaterar våra statusar, vi länkar och bloggar. Jag är en av dem. Jag gör det just nu. Det är jag medveten om. På olika sätt vill vi höra ihop med Mandela. Och det är väl inget större fel med det. Men när vi drar en gräns och säger att andra inte har samma rätt som vi, då undrar jag om vi inte överskrider våra moraliska befogenheter. Jag kan förstå om fattiga sydafrikaner gör det. Jag menar att de i så fall har en moralisk rätt till det.

Men min upplevelse av hur sydafrikanerna själva gör, går stick i stäv med det ovan nämnda. Här får alla vara med och sörja och minnas. I de otaliga TV-sända minnesprogrammen intervjuas frihetskämpar men också representanter för de grupper som förespråkade apartheid. Bland de kondoleanser som strömmar in från världens ledare hoppade jag till när Mahmoud Abbas' hälsning följdes av Shimon Peres'. Här görs ingen åtskillnad.

Det ord som används för att beskriva vad som sker i Sydafrika är inte bara sorg utan framför allt celebration. I vanlig ordning sjunger och dansar människor. I detta kroppsliga uttryck kan den som vill delta. Jag ser i TV-sändningarna vita och svarta tillsammans på ett sätt som inte är vardagsmat i Sydafrika, trots försoningsprocessen. Men det är som Mandela själv sa – han tillhör folket.

Självklart är det ingen som äger Mandela. Men lika självklart äger vi alla möjligheten att minnas en människa, som under sin livstid fick betyda mycket. Det vi ofta minns är begrepp som försoning och förlåtelse. Men vi ska heller inte glömma bort att det var först efter många års kamp mot orättvisor och förtryck, som försoningsmotivet kom i förgrunden. Det finns självklart ingen varaktig fred och inte heller försoning utan rättvisa. Hur förvaltar vi det arvet efter Mandela?

Mina frågor slutar i en mental och moralisk återvändsgränd. Då är det skönt att lyssna på det sydafrikanska folket, som säger: Sing, dance and celebrate! Allt har sin tid! Vi har gott om tid att arbeta för det som Åsa Linderborg efterlyser: en rättvis världsordning. Men frågan är hur många av oss som kan stämma in i de ord Mandela yttrade under Rivonia-rättegången den 20 april 1964:

During my lifetime I have dedicated myself to this struggle of the African people. I have fought against white domination, and I have fought against black domination. I have cherished the ideal of a democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities. It is an ideal which I hope to live for and to achieve. But if needs be, it an ideal for which I am prepared to die.

Friday, 6 December 2013

Mandela – inför begravningen


Några mil från Pietermaritzburg finns detta Mandela monument på platsen där han greps 5 aug 1962. Man måste stå på en särskild plats för att bilden ska framträda. Foto: Cai Monsson

Precis som President Jacob Zuma utlovat skulle regeringen idag meddela hur sorgeperioden fram till Mandelas begravning kommer att se ut. Därför ägde idag två presskonferenser rum. Dels regeringens, dels ANC’s. Utöver detta har en speciell hemsida upprättats, där regeringen bland annat meddelar de olika arrangemang som nu kommer att ske. Länken kommer här.

På söndag uppmanas varje sydafrikan iaktta en dag av bön och reflektion. I samlinssalar, kyrkor, moskéer, tempel, synagogor eller hem, som President Zuma uttryckte det. Själv leder jag gudstjänsten i Eastwood. Det ska bli spännande att tänka kring hur den gudstjänsten ska gestaltas med tanke på detta.

På tisdag blir det en officiell minnesgudstjänst. Från onsdag – fredag kommer Mandela ligga på lit-de-parade i Union Buildings (regeringsbyggnaden) i Pretoria. Därefter kommer hans stoft färdas från Pretoria till Qunu (i Easter Cape) där begravningen kommer att äga rum söndag den 15 december. Qunu är Mandelas hemby.

På ANC’s presskonferens talade bland andra Vuyisile Mehana, som är ANC’s ”Chaplain General”. Han förklarade vilka som samarbetar kring allt som nu sker i samband med minnesgudstjänster och begravning. Tre parter är inblandade: Regeringen eller staten är en aktör. ANC är en annan aktörer. Metodistkyrkan (som Mandela tillhörde) kommer att vara en tredje aktör och det är deras uppgift att föra familjens talan.

Här kan det vara lämpligt att stryka under hur självklart detta är i Sydafrika. Kyrkan och familjen är i samband med en begravning en enhet. Något som är speciellt för Sydafrika är också alla minnesgudstjänster som hålls. Syftet är att så många som möjligt ska kunna vara med och visa sitt deltagande.

ANC’s kaplan var också noga att understryka att allt kommer att ske i en ekumenisk och inter-religiös anda. Varje dag fram till begravningen uppmanas alla sydafrikaner att samlas till bön mellan 18 och 19.30, något som sker inför varje begravning. Det kallas ”Prayer service” eller ”Prayer support”.

Två svenskar som haft en del att göra med Mandela är mina kollegor Ingrid le Roux och Hans Engdahl. Läs gärna en fin intervju med Ingrid på Svenska kyrkans hemsida. Länken kommer här. Hans har publicerat en artikel på sin blogg, som han skrev för ett tag sedan. Den är också läsvärd. Länken kommer här.


Madiba

Inevitably this day had to come. Every human being has to die. Even Madiba. Nelson Rolihlahla Mandela. Still it feels strange. Mandela is a person who at one stage by some were described as a terrorist and by others as a hero, who during his own lifetime became a legend. In South Africa a number of streets, roads and even a municipality are named after him.

Lots of people in South Africa have looked upon him as a guarantee for stability and democracy in the country. This is of course understandable. His personal journey has to fill every person on this earth with respect. For many years though, Mandela had left the official scene, before his death. The stability in South Africa is something that many South Africans can be proud of. There are of course many corrupt politicians and state officials. There are likewise criminals, greedy businessmen/women and lots of just ordinary persons who make wrong decisions. But there is also another picture. After almost two decades South Africa is functioning. Of course with too much poverty and injustices. But still, we haven’t seen civil war or massacres. The president, Jacob Zuma, has managed better with HIV and AIDS then his predecessor. So even this day, or especially this day, we need to reflect on whether it is true or not that the stability in South Africa depends on whether or not Mandela is alive. Instead of living with Mandela we now have to live only with his legacy. My interpretation, living in South Africa for the third time, is that South Africans in general admire Mandela because they subscribe to his values. They seek reconciliation although it is difficult or even non-achievable.

This day the best way of paying tribute to a legend who has lived an impressive life is to live according to his ideals:
If there are dreams about a beautiful South Africa, there are also roads that lead to their goal. Two of these roads could be named Goodness and Forgiveness.
So, the message is this: every South African now needs to carry the values of Mandela in her/his own body. If everyone carries a little bit, a new miracle is possible.


My wife took the picture when Mandela handed over the keys to the first persons 
who moved back to District 6 in Cape Town in February 2005.

Thursday, 5 December 2013

Thuli Madonsela - Public Protector

Through radio, TV and web based newspapers I get a picture that South Africa has a very courageous Public Protector. Of course I am speaking under correction. I don’t have the in depth knowledge. Anyhow, she has managed to make some leaders in the ANC (the ruling party) nervous and I think that is an achievement in itself. Today, in Radio, I heard her speak out about the former minister Dina Pule, who was sacked by President Zuma in July. According to Madonsela she had lied to the parliament and should apologize. One can read about this in the EyewitnessNews.

But more interesting is the way she stands firm in relation to Nkandlagate. Some ANC leaders are accusing her for having leaked the report but she hits back and says that maybe the ministers, who got a pre-view of the report, have leaked it. News 24 has more.

Personally I think she is a great person. South Africa needs leaders like her. She is protecting South Africa from corruption. She is the Public Protector!

Tuesday, 3 December 2013

Det är bankomat som gäller

Idag åkte vi till Durban, för att skaffa visum till Moçambique, som vi ska besöka om någon vecka. I Durban har Moçambique ett konsulat. Först fick vi ingen kontakt med konsulatet. Det visade sig efter efterforskningar, som hustrun gjorde, att de flyttat och bytt telefonnummer. Men när vi sökte på nätet hittade vi endast det gamla telefonnumret och den gamla adressen.

Idag gick det mycket bra. Vi åkte strax efter 10 på förmiddagen och kom fram en dryg timme senare. Det var lite svårt att lokalisera det hus där konsulatet ligger. Gatan hade nämligen bytt namn men fiffigt nog stod det gamla gatnamnet kvar på en skylt under den nya.


Det var inte så enkelt att begripa att Moçambiques konsulat skulle ligga på just denna gata.


Plötsligt dök det upp ett staket och bakom det en flagga, som såg bekant ut.

 

Ett konsulat - toppen!

Väl framme på konsulatet fick vi två ansökningshandlingar, som vi fyllde i. (Eftersom jag glömt mina läsglasögon i bilen fick hustrun läsa upp vad som skulle stå i varje ruta och med dessa instruktioner kunde jag skriva in rätt sak på rätt plats.) Därefter lämnade vi in ansökningarna, våra pass och varsitt fotografi. När vi frågade om vi kunde betala kontant fick vi istället en insättningslapp och instruktioner hur vi skulle hitta närmaste bank.

Vi åkte dit, jag gick in och när jag stod i kön kom en dam fram, som visade sig arbeta på banken. Hon undrade om jag enbart skulle göra en kontantinsättning och om jag hade jämna pengar. Jag besvarade frågan jakande och hon bad mig följa med.

Vi gick till en bankomat, där hon hjälpte mig att sätta in pengarna och gav mig sedan ett sånt där litet kvitto, som man får när man tar ut pengar. Det kändes inte väldigt förtroendefullt. Kvinnan, vars namn var Fatima, verkade dock mycket pålitlig, så jag tänkte, att det nog skulle fungera. Så vi åkte tillbaka till konsulatet med kvittot och det accepterades rakt av. Klockan var då ca: 12 och personen som tog emot ansökningar och kvitto bad oss återkomma ca: 14.30.

Så vi gav oss iväg för att äta lunch och titta på ett hantverkscenter (ett slags sydafrikanskt ”hemslöjden”). En kopp kaffe hann vi med och inställde oss sedan strax efter kl 14 på konsulatet.

Väl där frågade jag om jag var för tidig. Jag fick svaret (med glimten i ögat) att jag var för sen. Varvid en annan personal sa att jag blev skyldig att betala en särskild skatt för försen ankomst. (Ny glimt i nytt öga).

Moçambique är känt för att många poliser och tullare vill ha mutor. Roligt tycker jag att personalen på konsulatet vågar skämta om detta. Jag behövde naturligtvis inte betala något och strax efter kl 15 rullade vi in på vår tomt i Pietermaritzburg. Då hade vi klarat allt på under fem timmar. Inklusive resa till och från Durban. Inklusive god lunch, besök på hemslöjden och varsin kopp kaffe.

Idag blev vi imponerade av den afrikanska effektiviteten. Moçambique – här kommer vi!