Friday 2 September 2011

Happy, happy

I går debatterades boken: Happy, happy – en bok om skilsmässa. Det var i aktuellt. En av författarna, Maria Sveland, diskuterade med Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter. Intressant! Jag har inte läst boken. Ännu! Men jag kan ju få ha en synpunkt utifrån diskussionen, som jag såg. Jag undrar:
Finns det bara två alternativ när man har relationsproblem:
1) Skilja sig
2) Stanna kvar och ge upp
Det gamla ordspråket: Bättre fly än illa fäkta, kanske inte stämmer. Kanske man kan ”fäkta gott”. D v s försöka klara ut sina problem.
Visst, jag förstår ju att det finns situationer när man verkligen kämpat och det inte går längre. Eller så destruktiva relationer att man måste gå sin väg, för att överleva.
I en kommentar på Maria Svelands hemsida skriver en person:
Hej Maria, jag vill tacka dig för den här boken. Jag har levt i ett långt äktenskap där jag blev misshandlad på olika sätt. Nu har jag äntligen tagit mig ur det. För oss som levt i sådana äktenskap är det en stor tröst att läsa om skilsmässans fördelar eftersom vi liksom alla andra kvinnor som skiljer sig brottas med den ständiga sorgern [sorgen] över att vara ifrån barnen.
Det är inte om det jag talar. Men jag reagerar på företeelsen att glorifiera själva skilsmässan. Man kanske inte ska göra alltför stor affär av ordvalet på Maria Svelands egen hemsida:
Nu är den äntligen här ”Happy Happy -En bok om skilsmässa”!
Vad kan jag säga, mitt hjärta sprängs av stolthet. Så satans fin och bäst!
Men det är klart, jag skulle inte använt just de orden. Och jag tycker det är märkligt att göra en bok, som inte i första hand problematiserar skilsmässan utan faktiskt verkar rekommendera den. På bokus kan man läsa texten:
I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det...
Nej, jag blir inte imponerad. Även om jag håller med om att det är viktigt att stärka den som gått igenom en skilsmässa. Liksom den som inte har det. Kanske kommer jag ändå att läsa själva boken, för att bilda mig en egen uppfattning om texterna. Trots allt är det ju en antologi, så rimligen finns nyanser.
Hanne Kjöller skriver i DN:
I ivern att rättfärdiga separationen sker en olycksalig sammanblandning mellan barnet och jaget. ”Inget är värre än att säga att man stannar för barnens skull”, skriver Katarina Wennstam. Tja, det skulle väl i så fall vara att låtsas som att man skiljer sig för barnens skull.
Vi får se om jag håller med, när jag fått tag på boken och läst den.

2 comments:

Råg-Rut said...

Jag kan inte tänka mig att många låtsas att de skiljer sig för barnens skull. Om man ska hålla ihop för barnens skull - hur länge gäller det? Tills de flyttar hemifrån? Eller hela livet?

Jag tror att absoluta huvuddelen av alla som skiljer sig gör det för att de känner att de inte har någon annan utväg för att överleva. Sedan kan man sköta det olika bra, precis som man kan sköta om sin relation mer eller mindre än bra.

Sedan finns det förstås människor som aldrig känner sig vare sig skuld eller empati, men det är ett helt annat problem.

Ulf Engström said...

Som jag ser det är detta ett tydligt utslag av ett samhälle som inte längre premierar samarbete utan uppmanar till att satsa på sig själv. Resonemangen i debatten från författaren visar att nånannanismens frukt nu skördas för fullt. Barnen man "skaffat" tar någon annan hand om så jag som ansvarstagande? vuxen kvinna och mor kan ägna mig åt att kasta mig i en, och jag citerar, "ocean av skön sex med män när jag har lust" så talar den kloka, mogna myndiga svenska kvinnan av en dag. Synd att hon tar efter de sämsta av manligt förhållnings sätt. Det visar att mänskligheten ändå sönderfaller i minst två delar. De män och kvinnor som tar ansvar och de som inte gör det. Jag vill dock inte att mina skattepengar och samhällsresurser skall användas för att ta ansvar för denna utveckling. Vill man leva så skall man själv betala för det och inte ligga andra till last ekonomiskt. För denna inställning kostar mycket pengar. När man och kvinna slutar att samarbeta stiger samhällets utgifter dramatiskt. Det var ingen tillfällighet att skiljsmässorna nära nog var noll var noll i Portugal under kulmen av finanskrisen. Det fanns inga resurser för att hantera människors önskemål att sticka från sina ansvar. Kanske något att tänka på. Samarbete är också kärlek!