Wednesday, 30 December 2009

Ludde

Det är inte så lätt att vara hund. För det första: Varför i hela friden stoppa maten i något slags paket? För det andra: Hur ska man få upp eländet?


Får mig att tänka på Fridolf Rhudins klassiker: 'Den ensamma hunden'. Ni vet monologen som börjar med något i stil: 'Jag är hund här ...' Hade tänkt lägga upp en länk till den på youtube, men där finns den inte.


Nog om detta. Idag ska vi i alla fall lämna Ludde på hundpensionat. Vi ska bort och förhoppningsvis slipper hans ömtåliga öron alla nyårsraketer. Förra gången han var på pensionatet fick han hosta. Vi hoppas det går bättre denna gång!

Saturday, 26 December 2009

Kristus är Uppstånden

Hoppsan! Nu tog han väl fel på kyrkoårstid. Det är väl inte påsk? Nej, det är inte påsk. Det är jul! Men så här ligger det till. I söndags, fjärde söndagen i advent, firade vi högmässa i Ålems kyrka. Den som predikade, kyrkoherde Lundborg, gav i predikan en känga åt det kyrkoledare, som påstår att Jesus inte kom till genom jungfrufödelse. Idag var vi i Kalmar Domkyrka. Den Helige Stefanos Dag. Annandag jul. Den som predikade, komminister Munther, gav en känga åt kyrkoledare som inte tror på jungfrufödelsen och han tillade, som inte tror på uppståndelsen.

Gustav och Christer är inga mörkermän. De är inte rysligt konservativa. Som jag ser det vanliga präster i Svenska kyrkan. Kan detta vara något att fundera över? Att vanliga, som jag tror rätt omtyckta präster, tycker att 'nu får det vara nog!'.

I så fall kommer här en till, vanlig präst. Jo, jag tror mycket väl att Jesus kan ha kommit till på ett obegripligt sätt. Jag tror inte att Gud behövde blanda in en man, för att Maria skulle bli gravid. (För oss män verkar det hotfullt att Gud och en kvinna skulle få ihop det, utan att vi är inblandade!)
Dessutom tror jag att att Jesus uppstod ur graven. Rent fysiskt! På ett för oss oförklarligt och i många avseenden obegripligt sätt.

Hur kan jag veta detta? Nej, jag kan inte veta det. Jag tror det! Jag sätter mitt hopp till det. Jag litar på att det är möjligt för Gud.

Jag litar också på att det är möjligt för Gud att hålla mig och hela världen i sin hand. Att det är möjligt för Gud att förlåta mig och varje människa, när vi gör fel. Att det är möjligt för Gud, att befria oss från sådant som binder oss.

Därför säger jag: God Jul! Kristus är uppstånden!

Friday, 18 December 2009

Dotter och disputation

Igår var jag kanske en smula galen. Strax före tre lämnade jag Kalmar, i bil, för att åka till Uppsala. Årets snöigaste dag. Men är man uppvuxen i norra Sverige så är man. (Och jag ska tillbaka imorgon!) Resan gick bra. Det tog 8 timmar. Kanske tar resan bara sex i vanliga fall. Men ibland låg vi i 50 km i timmen. Men det är väl just det som det handlar om. Att anpassa hastigheten efter väglaget.
Det fanns två skäl till min resa. Dels att vara med på Olle Kristensons disputation. Han har skrivit avhandlingen: Pastor in the Shadow of Violence. Gustavo Gutiérrez as a Public Pastoral Theologian in Peru in the 1980s and 1990s. Mycket spännande! Förra veckan var han i Sydafrika och pratade om sin forskning. Det finns fler kopplingar än så till min egen forskning. Han använder också diskursanalys. En metod som heter Critical Discourse Analysis. (CDA) Mannen bakom denna metod är Norman Fairclough. Lite kritik fick Olle, för att inte ha med någon litteratur av just Fairclough. Det kan jag också tycka var konstigt. Annars verkar avhandlingen vara mycket intressant. Fokus är att Gutiérrez var en slags nationens själasörjare under de år när det var så oerhört mycket våld i Peru. Inte bara från regimen utan även från olika gerillarörelser, t ex Sendero Luminoso. Fyra begrepp har han lånat från den gamla svenska högmässan, 1942 års ordning: Trösta, lära, förmana och varna. Det menar han att Gutierréz gjorde. Sedan läser han Gutierréz texter och urskiljer vissa diskurser. Jag kunde skriva mer om detta. Men i alla fall var det ett skäl till min resa.
Nu kommer kopplingen från disputationen till dottern. Bland annat skulle jag hämta hennes cykel i Stockholm. Det fick jag hjälp med utav svågern, som heter Olle Christensen. Lite kul att forskaren och svågern heter likadant, nästan. Nåja, cykeln är nu i cykelgaraget i Uppsala och snart ska vi ner och laga punkan på den andra cykeln, som lånats av gudmodren. (Som disputerade för ett antal årsedan.) Sedan ska vi på middag hos goda vänner. Erik håller på att disputera. Det är kul att vara i lärdomsstaden. Mitt i alltihopa känns det bra att jag inte hör hit. Jag är doktorand vid University of the Free State. Man skulle kunna säga att jag tillhör en annan diskurs.
Nog om diskurser! Nu ska vi gå ner och laga en punktering. Det behövs ingen diskursanalys. Det behövs en balja med vatten, tre metallmojänger för att kunna kränga av däcket, lite solution, en lagningslapp och lite sandpapper. Vi får väl se om vi dels hittar hålet, dels lyckas laga det.

Monday, 14 December 2009

Lucia-tankar dagen efter

Detta år har jag hållit mig undan luciatåg, med undantag av två. Det ena var i S:ta Birgitta kyrka onsdagen den 9:e och det andra i TV på själva Luciadagen. Utsändningen var från Växjö domkyrka. Alltså var det två olika sätt för Svenska kyrkan att möta denna tradition och det omgivande samhället. Jag börjar med firandet på hemmaplan.

Det är sedan ganska många år en tradition att Östra Funkaboskolans (höstadieskola) Lucia kröns i S:ta Birgitta kyrka. Det sker i veckomässan, som alltid äger rum en onsdag. Vi följer i stort sett mässans ordning. Först kommer som vanligt processionen med korsbärare, ljusbärare, diakoner och präster. Eftersom ministranterna har röda och vita dräkter och i eftersom liturgisk färg är röd denna martyrmässa, ser processionen extra festlig ut. Med i processionen går lucian, utan luciakronan, som ligger på altaret. Så småningom kommer tärnorna (och en stjärngosse) in. Sedan blir det lite läsningar och så tänds luciakronan och lucian kröns av en av prästerna. Sedan fler luciasånger och så firar vi mässa. Luciatåget ska sjunga under utdelandet. Många är våra konfirmander och konfirmandledare. Högstadiets musiklärare har bara ett problem. Luciatåget missar att de ska sjunga och börjar gå iväg, för att ta emot nattvarden. Till slut blir det så att medans luciatåget sjunger, går några i taget i väg och tar emot nattvarden. Härligt! Processionen ut blir enligt följande: Korsbärare, ljusbärare, luciatåg, diakon, präster. Sedan blir det luciafika med lotterier och insamling till Kyrkans Unga fadderbarn.

Luciamorgon! Vi kliver upp 06.50 och ordnar frukost och kaffebricka. Bänkar oss framför TV:n. (Kan man bänka sig i en soffa?) Sedan börjar ett mycket maffigt och välsjungande luciatåg vandra in i Växjö domkyrka. Fantastisk sång. Från början till slut. Vi var imponerande. Men några små reflektioner gjorde vi. Hela det underbara altarskåpet blir totalt dolt bakom det på gradänger uppställda luciatåget. Altaret syns inte. Det finns, vad jag kan se, inga Kristus-symboler, som på minner om att det är en kyrka. Men det är klart, hela tåget är ju en Kristus-symbol. Många av sångtexterna är också mycket Kristus-centrerade. Så kommer n präst upp i predikstolen och läser en dikt /psalm av Erik Blomberg:

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.


Den är fin och handlar väl om Kristus, ljuset. Men direkt tydligt är det inte. Detta föranleder ytterligare en reflektion. Hur kan det komma sig att luciatåget kan vara tydliga, när det gäller den kristna tron, men en präst blir otydlig? Kanske är det bra. Men jag undrar hur tankarna gick, när texter och sånger valdes ut. Prästen, som jag känner och tycker är en bra person, var klädd i prästskjorta men inte i liturgiska kläder. Jag undrar även över detta. Hela luciatåget bar ju vita dräkter med röda band. (Åtminstone flickorna!) Kunde inte prästen haft en vit dräkt med ett rött band? D v s röcklin och stola.

Jämför jag firandet i Växjö domkyrka och S:ta Birgitta kyrka i Kalmar ser jag en sak som är gemensamt. Det kristna budskapet får finnas i det svenska samhället i Luciatid. Både i statstelevisionen och i skolans värld. Hur vi präster förhåller oss varierar. Att fira mässa i samband med skolans luciakröning är ju ett ganska långgående samarbete. (Vi gjorde det i Aneby för många år sedan, när kommunens lucia kröntes.) Att det var med en präst i TV var kanske tillräckligt stort. (Sägas ska väl att firandet i Växjö sker varje år och kanske skulle jag tagit reda på hur det brukar vara. Kanske är det alltid så som det var i år. Kanske har vissa kompromisser gjorts. Vem vet? Inte jag!)

Ytterligare en aspekt är ju genusaspekten. När jag gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala, som är nedlagd, hade vi alltid en manlig lucia. (En kvarleva från tiden då skolan var pojkskola och det manliga luciatåget från Fjellstedtska lär ha mött det kvinnliga från Magdeburgska skolan mitt över ån, på just Fyrisåns is, för allmänt pusskalas. När jag var elev 1976-1979 var det en blandad skola men lucia var ändå en av gossarna. Men i TV och i skolorna är det fortfarande konservativt på denna punkt. Ska det bli någon ändring? Är en ändring önskvärd?

Saturday, 12 December 2009

Mer ungdom


Näst äldsta dottern är i Köpenhamn och bloggar från klimatkonferensen. Läs! Det är uppmuntrande med ungdomar, som vill påverka. Både i kyrkan och i samhället och i stora världen.

Victor - ny ordförande


Hörde det först muntligen och har sedan sett en antydan på Victors blogg. Sedan läste jag i Rogers blogg. Det verkar alltså klart: Victor Ramström blir ny kyrkorådsordförande i S:ta Birgitta församling! Det tycker jag är bra. Mycket bra! Grattis, Victor och Guds rika välsignelse önskar jag Dig!

Friday, 11 December 2009

Soppscenen igen

Det är ett år sedan vi var på soppscenens sista show för året, hustrun och jag. Ett skäl till att vi gick i år igen är att vi var nöjda förra året. Så vi dök in i sista minuten och fick varsin plats vid ett av långborden. Där stod redan en jultallrik från Helen o Jörgens och väntade. Jag var lite missnöjd i fjol men i år smakade det utmärkt! Heder! Dessutom är det trevlig personal, som serverar.
Själva showen:'Strålande tider' var också bra. Över lag goda insatser från sångare, musiker och skådespelare. Bland det mest imponerande är att folkhögskoleeleverna (Ölands Musikteaterskola och Musik på Scen från Högalid) turas om att spela, sjunga och agera. Rappa scenbyten och högt tempo. I inledningslåten, där vi kände en av solisterna, som gjorde bra ifrån sig, greps jag av det fokus, som fanns i ensemblen. Alla hade sina blickar riktade mot ett enda stearinljus. Snyggt!
Liksom i fjol fanns en mycket tydlig samhällskritik genom hela programmet. Låtar som Jack the Ripper och Vem betalar festerna får en att tänka efter. Bra! Tre saker grep mig mest. Bo Sporre agerade jul-coachen Jul-Tommy. Tänk er en typ begravningsentreprenör, som tar hand om ert julfirande. Han var kul! Celia Hakala sjöng på finska och svenska en låt av Zacharias Topelius och Otto Kotilainen, som heter Sparven på julmorgonen. Läckert! Jag hade inte hört låten.(Dikten kommer allra sist i denna blogpost). Maria Hartman, som vi känner, var en briljant skådespelare i Alvesta, där ett gäng personer står på stationen och pratar i mobil med sina nära och kära, eftersom tåget blivit försenat. När Maria grälade med sin pojkvän/make i telefonen, satte åtminstone jag julskinkan i halsen. (Som jag i och för sig redan svalt långt innan dess!)
Soppscenen är ett kul initiativ. Vi får se om vi kan masa oss iväg någon mer gång under 2010. Det borde kunna funka. Kanske t ex när Ulrika Knutsson kommer den 15 april.
Här kommer nu dikten av Topelius. Lite snudd på pekoral men ett viktigt budskap. Att ha den fattige i fokus.

Sparven på julmorgonen

Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar.
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar.
Liten sparv, fattig sparv
ätit upp sitt sommararv.
Frusen är den klara sjö,
väntar vårens vindar.

Vid den gröna stugans dörr
stod en liten flicka,
sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att pricka.
Nu är jul i vårt skjul,
sparvelilla, grå och ful.
Sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att pricka.

Sparven flög till flickans fot,
Gärna tar jag kornet mot,
kornet som du bringar som är här de armas vän.
Gärna tar jag kornet mot,
kornet som du bringar.

Jag är icke den du tror,
ty ditt öga tåras.
Jag är ju din lillebror,
som dog bort i våras.
När du bjöd glad ditt bröd
åt den fattige i nöd,
bjöd du åt din lilla bror som dog bort i våras.

En person utan spärrar

Strax efter 9 ringde jag till SJ redovisning. En kvinna, vid namn Helen svarade vänligt och sedan jag lagt fram mitt ärende, blev jag kopplad till ’rätt avdelning’.

- Inkasso, det är Pia!

Hoppsan, tänkte jag. Hur gick detta till. Har jag och SJ något otalt med varandra? (Inkasso är ju inte begrepp som får en att tänka på gosedjur och geléhjärtan, precis.) Det visade sig dock att Pia var en trevlig person och jag förklarade mitt ärende. Det blev tyst i andra ändan av luren. (Konstigt uttryck! Pratade vi i samma lur?)

- Det verkar vara något med din folkbokföringsadress. Har Du skyddad identitet eller är du skriven utomlands?

Jag förklarade att jag bott utomlands och vi konstaterade att det kanske var detta som låg kvar. Anledningen förkortades i systemet till: SKA. Jag fick veta att det betyder: Saknas. Huruvida jag saknas eller min folkbokföringsadress saknas fick jag inte veta. Pia lät sedan meddela att en spärr inte lyfts bort automatiskt. Jag hade tänkt säga att ’man vill ju inte vara en person utan spärrar’ men insåg att det lustiga kanske inte skulle gå fram. Dessutom vill jag ju vara en person utan dylika spärrar.
Pia lovade att rätta till det hela. Hon skulle bara leta rätt på sin ”lathund”, eftersom detta var ett problem, som inte uppstår så ofta. Då tänkte jag, att hustrun kanske också är spärrad. Jag lämnade över luren, så att min lagvigda också skulle få sin spärr hävd. Men ack, så man kan missta sig. Det visade sig, vilket jag i och för sig haft på känn ett längre tag, att hustrun redan är en person utan spärrar. (Just i detta avseende, kanske beroende på att hennes personnummer inte fanns registrerat hos SJ före vår utlandsvistelse. Jag handlar oftare biljetter via nätet!)

Vad kan vi då lära oss av detta? Att det tar tid att bli accepterad i det svenska samhället om man kommer hit som invandrare. Att man riskerar att bli behandlad som en person som gjort fel. (Jag menar, att ha att göra med inkasso signalerar åtminstone till mig något sådant.) Nu tycker jag inte att detta åsamkat mig så stort lidande men för någon som kommer inflyttandes av andra skäl, kan ju detta vara ytterligare en sten på en redan tung börda. En annan aspekt var att systemet i detta avseende slog hårdare mot mig än mot hustrun. När vi flyttade hem och var arbetslösa, var det jag som fick a-kassa och inte hon. Med andra ord står det 1-1 i denna interna kamp och det kan ju vara bra. Vi kan ytterligare lära oss att vi både, om nu Pia sköter sitt jobb, kommer att vara personer utan spärrar. Fast det sista kanske inte var något nytt!

Thursday, 10 December 2009

Fortfarande en invandrare ....

När vi kom hem från Sydafrika 2006 inträffade en del oväntade saker. Hustrun hade problem med att få A-kassa. När sönerna skulle köpa mobiltelefoner, fick morfadren stå som garant. Modren och fadren var inte betrodda. Att köpa hus gick däremot bra. Några andra lån har vi inte tagit. Vi fick veta att problemen med mobiltelefonerna (eller i själva verket abbonemangen) hade att göra med att man blir spärrad i något slags kreditregister i tre år, sedan man varit utflyttad. (Vi stod ju under Sydafrika-åren i emigrantregistret ....) När yngste sonen skulle köpa sin I-phone, kunde jag skriva på. Trodde alltså att faran var över. Men icke!

Igår skulle jag beställa en biljett via SJ. Arbetsgivaren ska betala, så jag tyckte det var klurigt att ta det på faktura. Pyttsan! Jag fick veta att jag är spärrad. Kyrkoherden, som jag stötte på, kom med teorin att det hade att göra med vår utlandsvistelse. Han hade varit med om liknande saker. Efter att på lunchen ha suttit en kvart i telefonkö till SJ's kundtjänst, fick jag tala med en mycket trevlig dam, som kunde meddela att SJ inte häver några spärrar, förrän man klagat. Jag fick ett nummer att ringa och det ska jag göra imorgon. De har öppet mellan 9 och 11. Med andra ord återkommer jag i frågan.

Monday, 7 December 2009

Sakramentsskåp

I söndags hände det igen. Jag var i S:t Olofs kyrka i Trekanten utanför Kalmar och det var bl a invigning av ett sakramentsskåp. Ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, min vigningsbiskop, invigde. Den 22 november, Domssöndagen, var jag i Falkenbergs kyrka, där den lokale kontraktsprosten invigde ett sakramentsskåp. Den 15 november invigde vi ett sakramentsskåp i S:ta Birgitta kyrka. En trend? Men varför? Och varför just nu?

Funktionen är följande: efter mässan (nattvarden) tar man det överblivna brödet, som blivit välsignat (eller konsekrerat, som man även kan säga) och lägger det i en liten burk (som heter ciborium - på grekiska πυξίς - pyxis) och sätter in detta i sakramentsskåpet. Nästa mässa tas brödet fram och används på nytt. Brödet behöver inte konsekreras på igen. Gjort är gjort!

Är man i en romersk katolsk kyrka kallas detta sakramentsskåp för tabernakel. Ofta med en brinnande lampa (utom på långrfredag och påskafton, då skåpet är tomt).

Vad vill man säga med detta? Jo, att Jesus är närvarande hos oss. På ett pedagogiskt sätt tar vi hand om det välsignade/konsekrerade brödet på ett särskilt sätt. Vi tänker inte att sakramentsskåpet är en plats för tillbedjan utan just precis ett pedagogiskt sätt att visa vad vår nattvardssyn innebär. Det händer något med brödet. Det händer även något med mig, när jag tar emot brödet.

Varför händer detta nu? Jag har inte varit med om invigning av sakramentsskåp förut. Ändå har jag snart varit präst i 23 år. Men det är nog vårt behov av att synliggöra vår tro. Inte bara prata om den utan se den med våra ögon.

Nästa steg - det viktigaste - är att vår tro får kropsliga uttryck. Det får den säkert redan på många sätt. Men det kan bli mer av den varan, både i gudstjänsten i kyrkan och gudstjänsten i vardagen.

Thursday, 3 December 2009

Café Birgitta

En ganska vanlig torsdag i S:ta Birgitta kyrka bildas en liten kö vid dörren till Ulvåsasalen, d v s den lokal, där vi har kyrkkaffen mm. Samtidigt samlas några personer (10-12) i kyrkan till middagsbön. Under tiden bönen pågår, kommer fler cafégäster - en del av dem går genom kyrkorummet. Det verkar inte störa dem som ber. Inte heller verkar de som går igenom kyrkan, bli störda av att det pågår bön. På ett sätt har det blivit en bild för relationen mellan människor i vår värld. En del människor samlas till bön. Andra gör det inte. Det behöver inte vara någon stor konflikt. Men däremot kan det ske en påverkan om bönens människor och andra människor möts.
Idag var det så många på middagsbönen, att vi inte fick plats i den bönehörna, där vi brukar sitta. Lite överraskande men inte desto mindre roligt.
Sedan var det dags för det sista caféet för i år. (Nästan!) Då är det tradition att arbetslaget i församlingen spexar. Efter en liten sång riktad till cafégästerna kom en av de anställda in, utklädd till nunna, med en sopborste och började sopa i klosterträdgården, till ackompanjemang av en visslande Jan Lindblad på CD. Så småningom kom ytterligare nunnor och även munkar in i trädgården och med hjälp av cafégästerna framfördes sedan ett nummer ur 88-öresrevyn: Klosterträdgården. Det blev nästan succé. Kanske inte lika bra som Hasse, Tage och Gunnar 'Helmer Bryd' Svensson, men roligt.
Finalen blev i form av 'Då tar vi tagelskjortan på ...', som gjordes av Casinogänget. I texten framgår att chefen heter 'Pater Noster', vilket vi förstås ändrade till 'Peter Noster'. Under ljudliga applåder lämnade vi sedan lokalen och det kändes som cafégästerna tyckte det var underhållande.
Nu har vi ett år till nästa gång vi ska spexa. Kanske dags att redan börja skriva ihop något.
Vad ville vi säga egentligen? Förmodligen något om att detta med kloster har att göra med bön och att Birgittakyrkan är uppkallade efter någon som hade med kloster att göra och att Birgittakyrkan därmed borde ha med bön att göra. Vilket den också har. Varje morgon kl 8.30 samt på torsdagar kl 12 samlas vi till bön i tidegärdens form. Det är fint. Det skulle var underbart om det gick att be morgonbön även lördagar och om vi kunde ha även kvällsbön, completorium. Det har vi haft onsdagar, men det får inte bli en börda. Vi får väl se vad som framtiden har i sitt sköte. Men utan bön kommer inget att fungera, det är ett som är säkert.