Ylva Eggehorns älskade psalm, nr 256, i den svenska psalmboken, får mig att tänka på Kain, som enligt 1 Moseboken dödade sin broder. Skälet var att de båda bröderna offrade till Gud, men bara Abels offer gillades. Man kan ställa en rad frågor inför denna berättelse:
Varför Gud gillade Abels offer bättre än Kains, är ju en rimlig fråga. En annan är varför Kain blev så ursinnig att han tog livet av sin broder.
Kain drevs iväg. Gud satte ett tecken till skydd för Kain. Men känslan att Kain blev bortdriven är svår att bära. Även när man tar med i beräkningen att han verkligen gjort något förkastligt.
Även vårt samhälle är fullt av utstötningsmekanismer. Det blir enklare så. Försoning är så jobbigt. Vi väljer oftare andra vägar. T ex flykt eller att stöta ut.
Men försoning är möjlig. Egentligen är det den enda vägen. I Israel/Palestina. I Korea. I Sydafrika eller i Sverige. Det finns bara en värld. När vi stöter bort varandra har vi bara flyttat konflikten en bit bort. Men inte löst den. Den ligger kvar. Olöst!
Men tills försoningen är möjlig, får vi tro att Gud bär oss:
1. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.
2. Han älskar dig, han väntar dig ikväll –
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
3. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.
4. Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
No comments:
Post a Comment