Wednesday, 30 December 2009

Ludde

Det är inte så lätt att vara hund. För det första: Varför i hela friden stoppa maten i något slags paket? För det andra: Hur ska man få upp eländet?


Får mig att tänka på Fridolf Rhudins klassiker: 'Den ensamma hunden'. Ni vet monologen som börjar med något i stil: 'Jag är hund här ...' Hade tänkt lägga upp en länk till den på youtube, men där finns den inte.


Nog om detta. Idag ska vi i alla fall lämna Ludde på hundpensionat. Vi ska bort och förhoppningsvis slipper hans ömtåliga öron alla nyårsraketer. Förra gången han var på pensionatet fick han hosta. Vi hoppas det går bättre denna gång!

Saturday, 26 December 2009

Kristus är Uppstånden

Hoppsan! Nu tog han väl fel på kyrkoårstid. Det är väl inte påsk? Nej, det är inte påsk. Det är jul! Men så här ligger det till. I söndags, fjärde söndagen i advent, firade vi högmässa i Ålems kyrka. Den som predikade, kyrkoherde Lundborg, gav i predikan en känga åt det kyrkoledare, som påstår att Jesus inte kom till genom jungfrufödelse. Idag var vi i Kalmar Domkyrka. Den Helige Stefanos Dag. Annandag jul. Den som predikade, komminister Munther, gav en känga åt kyrkoledare som inte tror på jungfrufödelsen och han tillade, som inte tror på uppståndelsen.

Gustav och Christer är inga mörkermän. De är inte rysligt konservativa. Som jag ser det vanliga präster i Svenska kyrkan. Kan detta vara något att fundera över? Att vanliga, som jag tror rätt omtyckta präster, tycker att 'nu får det vara nog!'.

I så fall kommer här en till, vanlig präst. Jo, jag tror mycket väl att Jesus kan ha kommit till på ett obegripligt sätt. Jag tror inte att Gud behövde blanda in en man, för att Maria skulle bli gravid. (För oss män verkar det hotfullt att Gud och en kvinna skulle få ihop det, utan att vi är inblandade!)
Dessutom tror jag att att Jesus uppstod ur graven. Rent fysiskt! På ett för oss oförklarligt och i många avseenden obegripligt sätt.

Hur kan jag veta detta? Nej, jag kan inte veta det. Jag tror det! Jag sätter mitt hopp till det. Jag litar på att det är möjligt för Gud.

Jag litar också på att det är möjligt för Gud att hålla mig och hela världen i sin hand. Att det är möjligt för Gud att förlåta mig och varje människa, när vi gör fel. Att det är möjligt för Gud, att befria oss från sådant som binder oss.

Därför säger jag: God Jul! Kristus är uppstånden!

Friday, 18 December 2009

Dotter och disputation

Igår var jag kanske en smula galen. Strax före tre lämnade jag Kalmar, i bil, för att åka till Uppsala. Årets snöigaste dag. Men är man uppvuxen i norra Sverige så är man. (Och jag ska tillbaka imorgon!) Resan gick bra. Det tog 8 timmar. Kanske tar resan bara sex i vanliga fall. Men ibland låg vi i 50 km i timmen. Men det är väl just det som det handlar om. Att anpassa hastigheten efter väglaget.
Det fanns två skäl till min resa. Dels att vara med på Olle Kristensons disputation. Han har skrivit avhandlingen: Pastor in the Shadow of Violence. Gustavo Gutiérrez as a Public Pastoral Theologian in Peru in the 1980s and 1990s. Mycket spännande! Förra veckan var han i Sydafrika och pratade om sin forskning. Det finns fler kopplingar än så till min egen forskning. Han använder också diskursanalys. En metod som heter Critical Discourse Analysis. (CDA) Mannen bakom denna metod är Norman Fairclough. Lite kritik fick Olle, för att inte ha med någon litteratur av just Fairclough. Det kan jag också tycka var konstigt. Annars verkar avhandlingen vara mycket intressant. Fokus är att Gutiérrez var en slags nationens själasörjare under de år när det var så oerhört mycket våld i Peru. Inte bara från regimen utan även från olika gerillarörelser, t ex Sendero Luminoso. Fyra begrepp har han lånat från den gamla svenska högmässan, 1942 års ordning: Trösta, lära, förmana och varna. Det menar han att Gutierréz gjorde. Sedan läser han Gutierréz texter och urskiljer vissa diskurser. Jag kunde skriva mer om detta. Men i alla fall var det ett skäl till min resa.
Nu kommer kopplingen från disputationen till dottern. Bland annat skulle jag hämta hennes cykel i Stockholm. Det fick jag hjälp med utav svågern, som heter Olle Christensen. Lite kul att forskaren och svågern heter likadant, nästan. Nåja, cykeln är nu i cykelgaraget i Uppsala och snart ska vi ner och laga punkan på den andra cykeln, som lånats av gudmodren. (Som disputerade för ett antal årsedan.) Sedan ska vi på middag hos goda vänner. Erik håller på att disputera. Det är kul att vara i lärdomsstaden. Mitt i alltihopa känns det bra att jag inte hör hit. Jag är doktorand vid University of the Free State. Man skulle kunna säga att jag tillhör en annan diskurs.
Nog om diskurser! Nu ska vi gå ner och laga en punktering. Det behövs ingen diskursanalys. Det behövs en balja med vatten, tre metallmojänger för att kunna kränga av däcket, lite solution, en lagningslapp och lite sandpapper. Vi får väl se om vi dels hittar hålet, dels lyckas laga det.

Monday, 14 December 2009

Lucia-tankar dagen efter

Detta år har jag hållit mig undan luciatåg, med undantag av två. Det ena var i S:ta Birgitta kyrka onsdagen den 9:e och det andra i TV på själva Luciadagen. Utsändningen var från Växjö domkyrka. Alltså var det två olika sätt för Svenska kyrkan att möta denna tradition och det omgivande samhället. Jag börjar med firandet på hemmaplan.

Det är sedan ganska många år en tradition att Östra Funkaboskolans (höstadieskola) Lucia kröns i S:ta Birgitta kyrka. Det sker i veckomässan, som alltid äger rum en onsdag. Vi följer i stort sett mässans ordning. Först kommer som vanligt processionen med korsbärare, ljusbärare, diakoner och präster. Eftersom ministranterna har röda och vita dräkter och i eftersom liturgisk färg är röd denna martyrmässa, ser processionen extra festlig ut. Med i processionen går lucian, utan luciakronan, som ligger på altaret. Så småningom kommer tärnorna (och en stjärngosse) in. Sedan blir det lite läsningar och så tänds luciakronan och lucian kröns av en av prästerna. Sedan fler luciasånger och så firar vi mässa. Luciatåget ska sjunga under utdelandet. Många är våra konfirmander och konfirmandledare. Högstadiets musiklärare har bara ett problem. Luciatåget missar att de ska sjunga och börjar gå iväg, för att ta emot nattvarden. Till slut blir det så att medans luciatåget sjunger, går några i taget i väg och tar emot nattvarden. Härligt! Processionen ut blir enligt följande: Korsbärare, ljusbärare, luciatåg, diakon, präster. Sedan blir det luciafika med lotterier och insamling till Kyrkans Unga fadderbarn.

Luciamorgon! Vi kliver upp 06.50 och ordnar frukost och kaffebricka. Bänkar oss framför TV:n. (Kan man bänka sig i en soffa?) Sedan börjar ett mycket maffigt och välsjungande luciatåg vandra in i Växjö domkyrka. Fantastisk sång. Från början till slut. Vi var imponerande. Men några små reflektioner gjorde vi. Hela det underbara altarskåpet blir totalt dolt bakom det på gradänger uppställda luciatåget. Altaret syns inte. Det finns, vad jag kan se, inga Kristus-symboler, som på minner om att det är en kyrka. Men det är klart, hela tåget är ju en Kristus-symbol. Många av sångtexterna är också mycket Kristus-centrerade. Så kommer n präst upp i predikstolen och läser en dikt /psalm av Erik Blomberg:

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.


Den är fin och handlar väl om Kristus, ljuset. Men direkt tydligt är det inte. Detta föranleder ytterligare en reflektion. Hur kan det komma sig att luciatåget kan vara tydliga, när det gäller den kristna tron, men en präst blir otydlig? Kanske är det bra. Men jag undrar hur tankarna gick, när texter och sånger valdes ut. Prästen, som jag känner och tycker är en bra person, var klädd i prästskjorta men inte i liturgiska kläder. Jag undrar även över detta. Hela luciatåget bar ju vita dräkter med röda band. (Åtminstone flickorna!) Kunde inte prästen haft en vit dräkt med ett rött band? D v s röcklin och stola.

Jämför jag firandet i Växjö domkyrka och S:ta Birgitta kyrka i Kalmar ser jag en sak som är gemensamt. Det kristna budskapet får finnas i det svenska samhället i Luciatid. Både i statstelevisionen och i skolans värld. Hur vi präster förhåller oss varierar. Att fira mässa i samband med skolans luciakröning är ju ett ganska långgående samarbete. (Vi gjorde det i Aneby för många år sedan, när kommunens lucia kröntes.) Att det var med en präst i TV var kanske tillräckligt stort. (Sägas ska väl att firandet i Växjö sker varje år och kanske skulle jag tagit reda på hur det brukar vara. Kanske är det alltid så som det var i år. Kanske har vissa kompromisser gjorts. Vem vet? Inte jag!)

Ytterligare en aspekt är ju genusaspekten. När jag gick på Fjellstedtska skolan i Uppsala, som är nedlagd, hade vi alltid en manlig lucia. (En kvarleva från tiden då skolan var pojkskola och det manliga luciatåget från Fjellstedtska lär ha mött det kvinnliga från Magdeburgska skolan mitt över ån, på just Fyrisåns is, för allmänt pusskalas. När jag var elev 1976-1979 var det en blandad skola men lucia var ändå en av gossarna. Men i TV och i skolorna är det fortfarande konservativt på denna punkt. Ska det bli någon ändring? Är en ändring önskvärd?

Saturday, 12 December 2009

Mer ungdom


Näst äldsta dottern är i Köpenhamn och bloggar från klimatkonferensen. Läs! Det är uppmuntrande med ungdomar, som vill påverka. Både i kyrkan och i samhället och i stora världen.

Victor - ny ordförande


Hörde det först muntligen och har sedan sett en antydan på Victors blogg. Sedan läste jag i Rogers blogg. Det verkar alltså klart: Victor Ramström blir ny kyrkorådsordförande i S:ta Birgitta församling! Det tycker jag är bra. Mycket bra! Grattis, Victor och Guds rika välsignelse önskar jag Dig!

Friday, 11 December 2009

Soppscenen igen

Det är ett år sedan vi var på soppscenens sista show för året, hustrun och jag. Ett skäl till att vi gick i år igen är att vi var nöjda förra året. Så vi dök in i sista minuten och fick varsin plats vid ett av långborden. Där stod redan en jultallrik från Helen o Jörgens och väntade. Jag var lite missnöjd i fjol men i år smakade det utmärkt! Heder! Dessutom är det trevlig personal, som serverar.
Själva showen:'Strålande tider' var också bra. Över lag goda insatser från sångare, musiker och skådespelare. Bland det mest imponerande är att folkhögskoleeleverna (Ölands Musikteaterskola och Musik på Scen från Högalid) turas om att spela, sjunga och agera. Rappa scenbyten och högt tempo. I inledningslåten, där vi kände en av solisterna, som gjorde bra ifrån sig, greps jag av det fokus, som fanns i ensemblen. Alla hade sina blickar riktade mot ett enda stearinljus. Snyggt!
Liksom i fjol fanns en mycket tydlig samhällskritik genom hela programmet. Låtar som Jack the Ripper och Vem betalar festerna får en att tänka efter. Bra! Tre saker grep mig mest. Bo Sporre agerade jul-coachen Jul-Tommy. Tänk er en typ begravningsentreprenör, som tar hand om ert julfirande. Han var kul! Celia Hakala sjöng på finska och svenska en låt av Zacharias Topelius och Otto Kotilainen, som heter Sparven på julmorgonen. Läckert! Jag hade inte hört låten.(Dikten kommer allra sist i denna blogpost). Maria Hartman, som vi känner, var en briljant skådespelare i Alvesta, där ett gäng personer står på stationen och pratar i mobil med sina nära och kära, eftersom tåget blivit försenat. När Maria grälade med sin pojkvän/make i telefonen, satte åtminstone jag julskinkan i halsen. (Som jag i och för sig redan svalt långt innan dess!)
Soppscenen är ett kul initiativ. Vi får se om vi kan masa oss iväg någon mer gång under 2010. Det borde kunna funka. Kanske t ex när Ulrika Knutsson kommer den 15 april.
Här kommer nu dikten av Topelius. Lite snudd på pekoral men ett viktigt budskap. Att ha den fattige i fokus.

Sparven på julmorgonen

Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar.
Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar.
Liten sparv, fattig sparv
ätit upp sitt sommararv.
Frusen är den klara sjö,
väntar vårens vindar.

Vid den gröna stugans dörr
stod en liten flicka,
sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att pricka.
Nu är jul i vårt skjul,
sparvelilla, grå och ful.
Sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att pricka.

Sparven flög till flickans fot,
Gärna tar jag kornet mot,
kornet som du bringar som är här de armas vän.
Gärna tar jag kornet mot,
kornet som du bringar.

Jag är icke den du tror,
ty ditt öga tåras.
Jag är ju din lillebror,
som dog bort i våras.
När du bjöd glad ditt bröd
åt den fattige i nöd,
bjöd du åt din lilla bror som dog bort i våras.

En person utan spärrar

Strax efter 9 ringde jag till SJ redovisning. En kvinna, vid namn Helen svarade vänligt och sedan jag lagt fram mitt ärende, blev jag kopplad till ’rätt avdelning’.

- Inkasso, det är Pia!

Hoppsan, tänkte jag. Hur gick detta till. Har jag och SJ något otalt med varandra? (Inkasso är ju inte begrepp som får en att tänka på gosedjur och geléhjärtan, precis.) Det visade sig dock att Pia var en trevlig person och jag förklarade mitt ärende. Det blev tyst i andra ändan av luren. (Konstigt uttryck! Pratade vi i samma lur?)

- Det verkar vara något med din folkbokföringsadress. Har Du skyddad identitet eller är du skriven utomlands?

Jag förklarade att jag bott utomlands och vi konstaterade att det kanske var detta som låg kvar. Anledningen förkortades i systemet till: SKA. Jag fick veta att det betyder: Saknas. Huruvida jag saknas eller min folkbokföringsadress saknas fick jag inte veta. Pia lät sedan meddela att en spärr inte lyfts bort automatiskt. Jag hade tänkt säga att ’man vill ju inte vara en person utan spärrar’ men insåg att det lustiga kanske inte skulle gå fram. Dessutom vill jag ju vara en person utan dylika spärrar.
Pia lovade att rätta till det hela. Hon skulle bara leta rätt på sin ”lathund”, eftersom detta var ett problem, som inte uppstår så ofta. Då tänkte jag, att hustrun kanske också är spärrad. Jag lämnade över luren, så att min lagvigda också skulle få sin spärr hävd. Men ack, så man kan missta sig. Det visade sig, vilket jag i och för sig haft på känn ett längre tag, att hustrun redan är en person utan spärrar. (Just i detta avseende, kanske beroende på att hennes personnummer inte fanns registrerat hos SJ före vår utlandsvistelse. Jag handlar oftare biljetter via nätet!)

Vad kan vi då lära oss av detta? Att det tar tid att bli accepterad i det svenska samhället om man kommer hit som invandrare. Att man riskerar att bli behandlad som en person som gjort fel. (Jag menar, att ha att göra med inkasso signalerar åtminstone till mig något sådant.) Nu tycker jag inte att detta åsamkat mig så stort lidande men för någon som kommer inflyttandes av andra skäl, kan ju detta vara ytterligare en sten på en redan tung börda. En annan aspekt var att systemet i detta avseende slog hårdare mot mig än mot hustrun. När vi flyttade hem och var arbetslösa, var det jag som fick a-kassa och inte hon. Med andra ord står det 1-1 i denna interna kamp och det kan ju vara bra. Vi kan ytterligare lära oss att vi både, om nu Pia sköter sitt jobb, kommer att vara personer utan spärrar. Fast det sista kanske inte var något nytt!

Thursday, 10 December 2009

Fortfarande en invandrare ....

När vi kom hem från Sydafrika 2006 inträffade en del oväntade saker. Hustrun hade problem med att få A-kassa. När sönerna skulle köpa mobiltelefoner, fick morfadren stå som garant. Modren och fadren var inte betrodda. Att köpa hus gick däremot bra. Några andra lån har vi inte tagit. Vi fick veta att problemen med mobiltelefonerna (eller i själva verket abbonemangen) hade att göra med att man blir spärrad i något slags kreditregister i tre år, sedan man varit utflyttad. (Vi stod ju under Sydafrika-åren i emigrantregistret ....) När yngste sonen skulle köpa sin I-phone, kunde jag skriva på. Trodde alltså att faran var över. Men icke!

Igår skulle jag beställa en biljett via SJ. Arbetsgivaren ska betala, så jag tyckte det var klurigt att ta det på faktura. Pyttsan! Jag fick veta att jag är spärrad. Kyrkoherden, som jag stötte på, kom med teorin att det hade att göra med vår utlandsvistelse. Han hade varit med om liknande saker. Efter att på lunchen ha suttit en kvart i telefonkö till SJ's kundtjänst, fick jag tala med en mycket trevlig dam, som kunde meddela att SJ inte häver några spärrar, förrän man klagat. Jag fick ett nummer att ringa och det ska jag göra imorgon. De har öppet mellan 9 och 11. Med andra ord återkommer jag i frågan.

Monday, 7 December 2009

Sakramentsskåp

I söndags hände det igen. Jag var i S:t Olofs kyrka i Trekanten utanför Kalmar och det var bl a invigning av ett sakramentsskåp. Ärkebiskop emeritus Gunnar Weman, min vigningsbiskop, invigde. Den 22 november, Domssöndagen, var jag i Falkenbergs kyrka, där den lokale kontraktsprosten invigde ett sakramentsskåp. Den 15 november invigde vi ett sakramentsskåp i S:ta Birgitta kyrka. En trend? Men varför? Och varför just nu?

Funktionen är följande: efter mässan (nattvarden) tar man det överblivna brödet, som blivit välsignat (eller konsekrerat, som man även kan säga) och lägger det i en liten burk (som heter ciborium - på grekiska πυξίς - pyxis) och sätter in detta i sakramentsskåpet. Nästa mässa tas brödet fram och används på nytt. Brödet behöver inte konsekreras på igen. Gjort är gjort!

Är man i en romersk katolsk kyrka kallas detta sakramentsskåp för tabernakel. Ofta med en brinnande lampa (utom på långrfredag och påskafton, då skåpet är tomt).

Vad vill man säga med detta? Jo, att Jesus är närvarande hos oss. På ett pedagogiskt sätt tar vi hand om det välsignade/konsekrerade brödet på ett särskilt sätt. Vi tänker inte att sakramentsskåpet är en plats för tillbedjan utan just precis ett pedagogiskt sätt att visa vad vår nattvardssyn innebär. Det händer något med brödet. Det händer även något med mig, när jag tar emot brödet.

Varför händer detta nu? Jag har inte varit med om invigning av sakramentsskåp förut. Ändå har jag snart varit präst i 23 år. Men det är nog vårt behov av att synliggöra vår tro. Inte bara prata om den utan se den med våra ögon.

Nästa steg - det viktigaste - är att vår tro får kropsliga uttryck. Det får den säkert redan på många sätt. Men det kan bli mer av den varan, både i gudstjänsten i kyrkan och gudstjänsten i vardagen.

Thursday, 3 December 2009

Café Birgitta

En ganska vanlig torsdag i S:ta Birgitta kyrka bildas en liten kö vid dörren till Ulvåsasalen, d v s den lokal, där vi har kyrkkaffen mm. Samtidigt samlas några personer (10-12) i kyrkan till middagsbön. Under tiden bönen pågår, kommer fler cafégäster - en del av dem går genom kyrkorummet. Det verkar inte störa dem som ber. Inte heller verkar de som går igenom kyrkan, bli störda av att det pågår bön. På ett sätt har det blivit en bild för relationen mellan människor i vår värld. En del människor samlas till bön. Andra gör det inte. Det behöver inte vara någon stor konflikt. Men däremot kan det ske en påverkan om bönens människor och andra människor möts.
Idag var det så många på middagsbönen, att vi inte fick plats i den bönehörna, där vi brukar sitta. Lite överraskande men inte desto mindre roligt.
Sedan var det dags för det sista caféet för i år. (Nästan!) Då är det tradition att arbetslaget i församlingen spexar. Efter en liten sång riktad till cafégästerna kom en av de anställda in, utklädd till nunna, med en sopborste och började sopa i klosterträdgården, till ackompanjemang av en visslande Jan Lindblad på CD. Så småningom kom ytterligare nunnor och även munkar in i trädgården och med hjälp av cafégästerna framfördes sedan ett nummer ur 88-öresrevyn: Klosterträdgården. Det blev nästan succé. Kanske inte lika bra som Hasse, Tage och Gunnar 'Helmer Bryd' Svensson, men roligt.
Finalen blev i form av 'Då tar vi tagelskjortan på ...', som gjordes av Casinogänget. I texten framgår att chefen heter 'Pater Noster', vilket vi förstås ändrade till 'Peter Noster'. Under ljudliga applåder lämnade vi sedan lokalen och det kändes som cafégästerna tyckte det var underhållande.
Nu har vi ett år till nästa gång vi ska spexa. Kanske dags att redan börja skriva ihop något.
Vad ville vi säga egentligen? Förmodligen något om att detta med kloster har att göra med bön och att Birgittakyrkan är uppkallade efter någon som hade med kloster att göra och att Birgittakyrkan därmed borde ha med bön att göra. Vilket den också har. Varje morgon kl 8.30 samt på torsdagar kl 12 samlas vi till bön i tidegärdens form. Det är fint. Det skulle var underbart om det gick att be morgonbön även lördagar och om vi kunde ha även kvällsbön, completorium. Det har vi haft onsdagar, men det får inte bli en börda. Vi får väl se vad som framtiden har i sitt sköte. Men utan bön kommer inget att fungera, det är ett som är säkert.

Friday, 27 November 2009

Rune i Dungen

En av min svärfars kusiner heter just så. Rune i Dungen. På Bolmsö talar man inte om människor med för- och efternamn. Utan till förnamnet fogas gårdsnamnet. Fin tradition. Jag har vetat detta länge. Men en ny sak fick jag lära mig ikväll. Vi pratade om 'wellpapp'. Upprinnelsen var att jag uttalade ordet 'web' på engelska och blev rättad av ett av barnen, som menade att det ska uttalas på svenska. 'Veb!' Jag tänker ju på att Tage Danielsson, i Carl-Bertil Jonssons julafton säger just 'Wellpapp', med engelskt uttal på första ledet. Då replikerar min svärfar: Rune i Dungen sa 'rynkepapper'. Självklart! Det löser en rad problem. Dels förstår man vad det är. Dels slipper man eventuella uttalsprobelm.

Släktmiddagar kan vara riktigt informativa och man lär sig ett och annat om man har öronen på skaft. Så fick jag även höra berättelsen om hur folkhögskolekamraten Ibsen, från Amerika, på slutet av 40-talet hade problem att förstå en av Nils Ferlins dikter.

Stenen, elden och metmasken
tre trappsteg till Rockefeller.


Poängen torde vara att människan, när hon lärt sig att utnyttja en oskyldig metmask, för att på det sättet fånga matnyttigare föda, påbörjat utvecklingen mot att bli mångmiljonär. (Eller något i den stilen.)

I alla fall hade den kloke svärfadren, som på den tiden varken var fader eller svärfader, givit folkhögskolekamraten rådet att tillskriva poeten och fråga vad dikten månde betyda. Vilket även skedde!

Någon tid därefter fick Ibsen ett litet paket med en diktsamling av Ferlin och en not, som meddelade, att fler ställt samma fråga, varför poeten nödgats sätta en rubrik över dikten. Därför heter den alltså: 'Evolution'.

Min svärfar känner en person, som har bidragit till Nils Ferlins författarskap. Respekt!

Mitt i släktkalaset blev därmed svärfadren så upplivad att han själv började skalda i Ferlins efterföljd. Den annars så timide 85-åringen hov upp sin stämma och framkvad följande korta, men kärnfulla, drapa:

Vellinge, Danderyd, Täby
tre steg till Reinfeldt.


Riktigt fyndigt. Som vanligt. Och formodligen kom inspirationen från samtalet om 'wellpapp'. Eller 'rynkepapper', som Rune i Dungen skulle sagt.

Varför så nyfiken?

Ibland tar nyfikenheten överhanden. Jag fick ett SMS från comviq. (Jo, jag har comviq som operatör. Brukar skämta om att jag även har comviq-frisyr, d v s bara delvis täckning.) I SMS:et stod: ’Har du aktiverat dina kompissignaler utan kostnad. Gå in på hemsidan ….’ Så jag gick in på comviq’ s hemsida och måste först skapa ett konto. (D v s ett konto till bland alla dessa otaliga konton. Lösenord osv.) När jag kom in på mitt konto fick jag se att jag kunde skicka fem gratis SMS. Kul, tänkte jag och skickade till mina fem barn. Fast jag tryckte två gånger till ett av mina barn, så nu får jag ringa till det femte barnet istället. Självklart svarade flera av barnen på mitt SMS. Och jag svarade tillbaka. Hur dum är man? Mobilindustrin lockar oss att kommunicera gratis. But there is no such thing as a free lunch!

Hur blev det då med mina kompis-signaler. Jag visste ju inte ens vad det är. Nu vet jag och jag tror att jag kan leva dessa förutan. De är gratis fram till 28/2 nästa år. Vad de sedan kostar vet ingen. I korthet handlar det om att jag kan beställa melodier som spelas upp i luren, när någon jag känner ringer mig. Ända tills jag svarar, alltså. Så frågan är om min far vill lyssna på ’Sweet Dreams’ med Beyoncé eller hustrun mötas av Amanda Jenssen sjungandes ’Happyland’? ’Byt tråkigt tut mot kul låt när folk ringer’ imponerar inte mega-mycket på mig. Jag tror jag skippar just denna applikation.

Vi ska ju snart gå in i adventstiden – julfastan. En tid av eftertanke och kanske även bot. En fråga blir om jag kan leva utan applikationer? En annan hur jag ska hantera min medfödda nyfikenhet.

Advent i Radio Kalmar

Visserligen ledig men kunde inte låta bli att cykla ner till Skvallertorget och medverka i just detta: Skvallertorget, som är ett radioprogram. Jag medverkade mellan 11 och 11.30. Frågan var: Vad är advent? Jag hade skrivit ner några stolpar och det mesta fick jag sagt. Journalisten, som intervjuade, bor inte så långt från oss och nu hoppas jag ju att just hon kommer till kyrkan på söndag. Vi får se!

Mitt fokus var annars att säga något om att Jesus kommer till oss här och nu. När man får besök brukar man ju förbereda sig. Vi pratade därför lite om Copenhagen-mötet, World Aids Day och andra frågor som får åtminstone mig att inse att vi behöver Guds hjälp i våra liv.

Jag gillar journalister. Det har väl med mitt ego att göra. Förhoppningsvis hamnar jag inte i den situation, som innebär att jag på något sätt förbrutit mig och måste stå till svars i media. Det är så klart en annan sak.

En kul poäng fick jag faktiskt till, angående hur svinen behandlas. Nu när vi ska köpa våra julskinkor och inte vill stödja vanskötsel av djur. Det visar att vi alla är 'insyltade'.

Wednesday, 25 November 2009

Jubelår eller friår

I 3 Mosebok i Gamla Testamentet talas det om ett friår. Det kallades i gamla översättningen av bibeln, 1917, ett jubelår. Så här står det att läsa:

Du skall låta det gå sju sabbatsår, sju gånger sju år, så att tiden för de sju sabbatsåren blir fyrtionio år./ …./och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet åt alla invånare i landet. Det skall vara ett friår för er: var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt.

Förra veckan fyllde jag 49 år. Nu är det mitt friår eller mitt jubelår. Vad innebär det? Först och främst en sak: Idag fyller yngsta barnet 18. Vem är det som har fått sin frihet? Han eller jag? Det återstår att se. Jag kan i alla fall se att jag under året får en slags frihet. Hustrun och jag har inte några omyndiga barn. Kanske får vi fortfarande glädjen att bistå en och annan av ätteläggarna med lite mat och husrum. Men de ska nu, alla fem, kunna stå på egna ben.
Minstingen tar inte studenten förrän i juni, så det dröjer lite. Men det kommer!

Under detta år är det också min plan att slutföra mina studier, som jag påbörjade 2003. Det är ingen lång tid för ett avhandlingsarbete. Klarar jag det, får jag vara nöjd. Men det är också en slags frihet.

Hur var det då med min egendom? Har jag någon egendom jag behöver få tillbaka? Nej, där tror jag helst att jag skulle vilja vara fri från egendom. Jag är inte en man som vill äga mycket. Just nu bor vi i ett mycket trevligt hus, som passar oss väl. Vi äger väl annat också. Men egentligen tror jag den som äger mindre är mer fri än den som äger mycket. (Egentligen är det ju banken som äger huset mest ..) Sedan finns en nedre gräns också. Den som inte äger något kan vara oerhört ofri.

De mest fria kanske de är som bor i någon form av kloster eller kommunitet. De äger inget men har allt. Det är stort. Men klosterlivet är inte mitt liv. Jag lever i äktenskap och det är för mig en frihet som är obeskrivlig. Jag önskar att fler fick uppleva den friheten. Att få vara sig själv. Att få vara älskad, trots alla sina brister. Jag vet att det inte alltid är enkelt att få ett äktenskap att fungera. Men vårt äktenskap tackar jag Gud för. Det är en nåd! Varken mer eller mindre! En nåd!

Wednesday, 18 November 2009

University of the Free State

För några år sedan skrev jag om en video, som spelats in på ett s k hostel på mitt universitet. Nu har den nye rektorn, Jonathan Jansen, som jag skrev om för ett tag sedan, råkat i blåsväder. Han är känd för att vara en brobyggare mellan svarta och vita. Men många otåliga svarta vill att de som spelade in videon, som innehåller scener, där svarta arbetare förnedras, ska straffas.

Istället verkar det bli försoning. Det är härligt att se dessa kämpar, som fortfarande, 15 år efter det första demokratiska valet, tror att försoning inte bara är nödvändigt utan också möjligt. Mail and Guardian rapporterar att ANC's youth league och dess ordförande, Julius Malema, som brukar tillhöra de mest högröstade, mött rektor Jansen och är nöjda.

Även ANC's ordförande i Free State, Ace Magashule, som jag egentligen inte gillar så värst mycket, verkar stödja försoningsprocessen.

När jag var studentpräst på UFS var jag med och arbetade med denna Transformation Process Plan, som nu verkar sättas i verket. Underbart!

Vad kan vi i Sverige och Svenska kyrkan lära oss av detta?

Tuesday, 17 November 2009

Alla övertygelser behöver få kritik

Så lyder rubriken på en artikel i Kyrkans Tidning. Artikeln handlar om ett seminarium, som hållits på Sigtunastiftelsen om den farliga religionen. Jag håller definitivt med om att det är viktigt med relgionskritik. På ett hederligt sätt. Jag är för dialog!

Men det är inte bara religion, som mår bra av kritik. Även ateism eller som ateismens företrädare kallar det, humanism, mår bra av kritik. En sådan kritik kan handla om vem som har tolkningsföreträde, när det gäller vad begreppet humanism betyder.

Detsamma gäller samhällets och även Svenska kyrkans syn på äktenskapet. Att äktenskapsbegreppet ska vara könsneutralt. Även denna övertygelse behöver få kritik. Personligen hade jag önskat en mer genomgripande diskussion om detta. Församlingarna, Svenska kyrkans viktigaste nivå, fick inte samtala om detta. Vi präster inbjöds inte heller till samtalet. Kyrkomötet beslutade faktiskt över huvudet på det flesta i Svenska kyrkan. Jo, jag inser att det för dem, som lever eller vill leva i samkönade relationer, har tagit på tok för lång tid. Jag begriper det! Men nu kom beslutet, de facto, på ett odemokratiskt sätt. Ingen remissomgång hanns med. Egentligen hanns inget genomgripande samtal med. Det var absolut inte bra!

Jag hade hellre sett att välsignelsehandlingen behölls. Att Svenskas kyrkan lämnade vigselrätten och utformade sitt eget regelverk. Det hade varit bättre, att ordet eller begreppet äktenskap även fortsättningsvis fått beskriva en viss typ av samlevnadsform, nämligen den mellan en kvinna och en man. Jag tror ändå att vi kunde hittat en modell, t ex med ordet livsgemenskap, där även människor av samma kön fått dela sina liv inför Guds ansikte.

En munk eller en nunna lever i en annan slags livsgemenskap. De lovar också inför Gud. Det kanske finns de som tycker att denna livsform är av sämre art. Jag anser inte det.

Jag har tidigare skrivit på min blogg att jag kommer att välsigna människor som vill leva i samkönade relationer. Som det nu ser ut betyder det att jag även kommer att viga samkönade. Så ser jag det nu! Denna min övertygelse utsätter jag härmed för kritik. Jag tror att även jag mår bra av kritik. Jag har redan fått det!

Det jag är rädd för är att den linje, som Svenska kyrkans kyrkomöte slagit fast, inte får utsättas för kritik. Att den som kritiserar blir beskylld för att vara svartrock, tillbakasträvare osv. Det finns tecken på det och det är olyckligt! Mycket olyckligt!

Vi behöver försoning och i den processen ingår sanning och ärlighet. Vågar man inte vara ärlig går inte försoning att uppnå!

I seminariet på Sigtunastiftelsen, efterlyste, enligt Kyrkans Tidning, Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter, en mer prestigelös debatt. Hon ska ha sagt:

Jag vill komma in i ett samtal där man prövar hållningar mycket mer och kan backa tillbaka.

Varför är vi så rädda, för att säga vad vi tycker och kanske även backa, om vi har fel? Kan det vara, för att det råder underskott på kärlek? Ja, det tror jag faktiskt att det gör. Vi älskar dem, som tycker som vi. Men älskar vi våra fiender? Två bibelord till sist:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. (1 Joh 4:18)

På latin heter det: Charitas foras mittit timorem. (Det är den nya biskopens i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund, valspråk.)

Nästa bibelord:

Jesus sa: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. (Luk 6:27)

Sunday, 15 November 2009

Birgittakyrkan - en helt (o)vanlig söndag

Högmässa i Birgittakyrkan. Mycket kunde väl säkert vara bättre. Men väldigt mycket är också bra. Den vikarierande vaktmästaren hör av sig tidigt på morgonen och undrar om brödet ska upp ur frysen, eftersom det ska bli tårta. (Som han just hämtat från stormarknaden.) Vi reder ut det hela och när jag kommer till kyrkan möts jag, redan strax före 9, av aktivitet både i köket, sakristian och på orgelläktaren. Där finns också vår ryska kantorsvikarie och jag får lära mig att hej heter Привет på ryska. Det kommer tre kyrkvärdar och det kommer några ungdomar, som ska vara ministranter (d v s gå längst fram i processionen med kors och ljus). Det kommer ett vuxet par, som ska läsa texterna och deras barn, som också ska gå med i processionen. Idag ska vi inviga vårt nya sakramentsskåp. Det är inköpt för pengar som gavs till minne av en kvinna, som dog för många år sedan. Två av hennes barn är med i kyrkan.
Klockan 10 är det trångt i sakristian. Kanske är vi 12-15 stycken, som på olika sätt har uppgifter i högmässan. Då är ändå inte församlingens pedagog där, för hon träffar vuxenkatekumenerna, som ska välkomnas i högmässan. De kommer efter ett tag och ska också gå med i processionen. En extra präst dyker upp men ingen diakon i tjänst idag. (Men jag kan räkna till tre diakoner i kyrkan. Fast de har andra uppgifter - se efter barnbarn, t ex.) Någon präst ser jag också till. Jag tror 2. Men det klarar sig ändå.
Vad finns det mer för människor i kyrkan, en helt (o)vanlig söndag? Ett gäng konfirmander. Några av dem är ministranter. Det är tacksägelse efter två avlidna, så det finns sörjande. Inte så många barn idag, men tre barn går med ut till söndagsskolan. Det finns ett gäng ungdomar och det är kul. Medelåldern är väl ändå ganska hög. Men det viktiga är att nästan alla åldergrupper är representerade. Jag tror jag kan se att det finns människor födda varje decennium från 1920-talet och framåt. Sammanlagt är det säkert över 100 personer.

Men det bor kring 8 000 människor i området och ca: 6 000 är med i Svenska kyrkan. Det är naturligtvis alarmerande. Jag ser heller inte jättemånga som har utländsk bakgrund. Jag vet att några är från Azerbajdzjan, någon från Tyskland, någon från Polen osv. Fördelningen kvinnor – män är väl ganska OK. Jag hade gärna sett fler barnfamiljer. Vad beror det på? Vi har söndagsskola varje söndag och den är bra. Vet inte familjer om det? Eller har många barnfamiljer svårt att få det s k vardagspusslet att gå ihop även å helgen? Jag skulle kunna fråga mig om församlingen är representativ vad gäller klasstillhörighet (vad nu det är). När det gäller sexuell läggning vet jag inte alls. Religiös mångfald? Tja, det kanske är naturligt att de flesta i någon mening är kristna. Har jag glömt något – säkert.

Under nattvardsutdelandet spelas ’Air’ av Bach och ’Ave Maria’ av Mozart. Vacker och stämningsfullt. På kyrkkaffet bjuds det citrontårta, eftersom vi har invigning av sakramentsskåpet. När de flesta gått hem fortsätter vi med 2 timmars konfirmandträff. 10-15 konfirmander och säkert 8-10 unga ledare. Mellan 17 och 19 är det sedan kyrksport i närheten. Där är det också ett gäng ungdomar. För en stund pratar jag med två av dem i mobilen. Det har varit bra och några konfirmander har varit med på kyrksporten.

En helt (o)vanlig söndag i Birgittakyrkan. Var den vanlig eller ovanlig? Ja, det tror jag att man kan säga att den var! Nu får vi se om veckan som kommer blir lika (o)vanlig! Och då tänker jag inte på veckan i kyrkans lokaler utan veckan i kyrkan – d v s i vardagens olika situationer och på vardagens olika platser, för just där finns kyrkan också en helt (o)vanligt vecka.

Wednesday, 11 November 2009

Utvecklingssamtalet gick bra

Yngste sonen kom till utvecklingssamtalet. Trots att det var resursdag och inga lektioner. D v s potentiell sovmorgon - eller sovdag. Att ändå vara där kl 8.30 är ju strongt. Respekt!
Även innehållsmässigt gick det bra. Pappan nöjd, lotsen (som betyder ungefär klassföreståndare men även mentor) nöjd, sonen nöjd. Fanns det någon utvecklingspotential (eller som det heter i den rapport jag fick med mig hem: förslag till förbättringar)? Jo, men det finns det väl alltid.
Med andra ord var det en glad pappa som återvände hem till egna studier. Undrar om yngste sonen någonsin får möjlighet att följa med mig på utvecklingssamtal? Blir det i så fall disputationen?

Utvecklingssamtal

Det femte, yngsta och förmodligen sista barnet i vår barnaskara, går sista året på gymnasiet. Idag kl 8.30 är det utvecklingssamtal. Jag har ledig dag och möjlighet att gå. Kommer sonen att vara med? Det återstår att se. Jag har hävdat att det betyder en del för mig, att vi kan gå dit och träffa läraren, förlåt jag menar lotsen, tillsamans. Men sonen hävdar att han redan vet hur det står till med hans studier.
- Men gå med för min skull då?
Jag får återkomma om en stund med mer utförlig rapport om huruvida jag var på samtalet själv eller om vi gick dit tillsammans.
Nu måste jag borsta tänderna och ta en morgonpromenad med Ludde, vår hund!

Saturday, 7 November 2009

Lediga dagar

Mycket skönt är det att vara ledig ett par dagar. Igår blev det trädgårdsarbete. Hustrun och två av ätteläggarna var med och slet i trädgården. Det maffigaste var väl att päronträdet, som gjort tjänst många år, nu var färdigt för att huggas ned. Kändes vemodigt! Det fanns nog där när jag kom in i familjen Svensson/Florin i början av 80-talet. Det har varit mycket päron genom åren. Att äta direkt ur fruktskålen eller inlagda med ingefärssmak osv. Men nu har det inte burit frukt på några år.
Med hjälp av en kvist-kvarn (kan det heta så?) maldes dock de flesta grenar ner till flis, som ska få varmkomposten att må lite bättre i vinter. Och de tjocka grenarna samt stammen blir ved, som kan värma oss någon dag under den kalla årstiden. Det känns bra. Ett förbrukat päronträd kan fortfarande komma till nytta.
Det kan också användas för att skriva en blogg-post. Det förstod nog inte trädet, som visserligen satte frukt på försommaren, men tappade alla små karten efter ett par dagar. Att det skulle bli så nyttigt frampå höstkanten.
Alla löv tog vi också om hand. Ner i den gröna trädgårdsavfallstunnan och i trådkomposterna. Sedan körde vi in torkvindan, skottkärran mm i garaget och gjorde i ordning för vintern. I samma ögonblick, som vi var färdiga, började det ösregna. Snacka om timing!
Sedan en varm dusch och resten av kvällen (och en del av natten) tillbringades på middag tillsammans med tre andra män. Vi träffas ibland och lagar mat, äter och pratar. Mycket trivsamt!
Idag blev det sen frukost och sedan blir det körkonsert på Kalmar slott. Fram mot kvällen hägrar möjligheten att få sitta framför öppna spisen och titta hustrun i ögonen. Det skadar inte. (Men vi kommer definitivt inte att elda med ved från päronträdet. Allt har sin tid och det behöver absolut torka upp innan det är eldningsbart! Som tur är finns annan ved att tillgå!)

Saturday, 31 October 2009

Komposten

Alla helgons dag. Efter högmässan tänkte jag ta en promenad. Men det blev trädgården i stället. Komposten! Jag pysslar med den på hösten och våren. Det är bara en massa trädgårds- och hushållsavfall nu på hösten. Men jag vet, att till våren kan det bli matjord, om allt går väl.

Tillvaron är sådan, tror jag. Hoppas jag. Att det som nu verkar vara bara skräp, i en framtid kan bli till något gott.

Passar kanske bra på Alla Helgons dag. Inte visst helgonen att de skulle inspirera kommande släkten. De gjorde bara det som var deras kallelse. Och så minns vi en del av dem ännu.

Wednesday, 28 October 2009

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken ...

Ylva Eggehorns älskade psalm, nr 256, i den svenska psalmboken, får mig att tänka på Kain, som enligt 1 Moseboken dödade sin broder. Skälet var att de båda bröderna offrade till Gud, men bara Abels offer gillades. Man kan ställa en rad frågor inför denna berättelse:

Varför Gud gillade Abels offer bättre än Kains, är ju en rimlig fråga. En annan är varför Kain blev så ursinnig att han tog livet av sin broder.

Kain drevs iväg. Gud satte ett tecken till skydd för Kain. Men känslan att Kain blev bortdriven är svår att bära. Även när man tar med i beräkningen att han verkligen gjort något förkastligt.

Även vårt samhälle är fullt av utstötningsmekanismer. Det blir enklare så. Försoning är så jobbigt. Vi väljer oftare andra vägar. T ex flykt eller att stöta ut.

Men försoning är möjlig. Egentligen är det den enda vägen. I Israel/Palestina. I Korea. I Sydafrika eller i Sverige. Det finns bara en värld. När vi stöter bort varandra har vi bara flyttat konflikten en bit bort. Men inte löst den. Den ligger kvar. Olöst!

Men tills försoningen är möjlig, får vi tro att Gud bär oss:

1. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

2. Han älskar dig, han väntar dig ikväll –
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.

3. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.
En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.

4. Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu, men färdas dit.

Monday, 26 October 2009

Ungdomar kan

Fredag till söndag höll Svenska kyrkans Unga i Växjö stift Mitterminsmöte och bibelhelg i Kalmar. Ungdomarna i S:ta Birgitta församling hade ansvaret. Det ansvaret tog de på stort allvar. Jag är imponerad! Respekt!
Det blev min uppgift att agera som en blandning av lägergeneral och lägerkaplan. Förmodligen tog jag, i vanlig ordning, över lite för mycket. Hemma brukar mina barn säga att jag först ber om hjälp och sedan gör jag själv det jag bett om hjälp med, innan de ens hunnit resa sig. Till exempel, när det gäller att torka av köksbänken.
- Det är nog p g a mitt kontrollbehov, sa jag till ett av barnen.
- Nej, det är för att Du är pedant, kom svaret blixtsnabbt.

I alla fall innebar mitterminsmötet och bibelhelgen så mycket arbete och så många olika delar att jag varken kunde upprätthålla mitt pedanteri eller fylla mitt kontrollbehov. Det var nog bra!

Ca: 15 ungdomar i åldrarna 15-27 (tror jag) fixade fram frukost, fika och kvällsmacka till närmare 60 personer både i Birgittakyrkan och på Nyttorp. Dessutom såg de till att lunch och middag från en cateringfirma ställdes fram och att allt diskades efteråt. På bibelhelgen lagades maten från scratch.

Det fanns en städpatrull. I höstrusket behövdes det. Toaletter ska ses över och papperskorgar tömmas.

Några höll i en kiosk. Andra var brandansvariga, sjukvårdsansvariga, skötte ljudet i kyrkan, hade uppgifter i undervisningen, ledde olika programpunkter osv.

Det fanns en lovsångsband, som verkligen fick ligga i och det fanns både projektorskötare och de som skrev i texten i laptopen. Några skjutsade och hämtadegäster i någon av minibussarna. Någon satte upp skyltar och tryckte upp program.

Jag missar säkert en massa, jag ber om ursäkt för det.

Jag är mycket imponerad över dessa ungdomar. Ungdomar kan!

Thursday, 22 October 2009

Om försoning

Något jag sysslar med i mina studier är begreppet 'försoning'. Svårt men omistligt! I Sydafrika betyder det något konkret. Istället för att lösa 300 år av rasförtryck och apartheid med hämnd och vedergällning valde en nation att börja en vandring med försoning som syfte. Sannings- och försoningskommissionen under ledning av Ärkebiskop Desmond Mpilo Tutu var en viktig del. Men vandringen fortsätter. Ibland känns det som om den går bakåt men fortfarande vill tillräckligt många att landet ska helas.

Som jag förstått försoning i Sydafrika handlar det om en process. En process som tar tid. Försoning är inte slutmålet. Redan när första steget är taget börjar försoningsprocessen.

Vi kan lära oss mycket av det i olika sammanhang. Hur vår försoningsprocess ser ut är olika. Men utan försoning undrar jag hur livet blir.

I morgon börjar Växjö stifts mitterminsmöte och bibelhelg hos oss i Kalmar. Temat är: 'Visa mig Herre, din väg'. Jag tror att den vägen heter försoning!

Friday, 16 October 2009

Diakon och prästmöte

Tisdag - torsdag samlades några hundra präster och diakoner till möte med vår biskop i Växjö. Hur var mötet? Ja, det var väl egentligen många möten. Samtal med kollegor två och två. Så viktigt! Möten i mindre grupper - så bra! Stora samlingar - ja, då blir man genast mer kritisk. Detta måste jag erkänna. Mycket kunde ha gjorts bättre. Men hade det blivit bättre om jag gjort det självt? Inte med självklarhet.

Det blir en del gnäll när man samlas så här. En del av gnället var rättmätigt. Men sedan bygger det på och blir onödigt.

Vad har jag lärt mig och tar med mig hem?

Kanske det viktigaste är att överhetskyrkan är på väg bort. Den har gjort sitt och nu hoppas jag att något nytt växer fram.

Jag vill ha fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Så att det inte blir så mycket apparat utan mer liv. Biskopen är en viktig funktion som bygger på förtroende och närhet. Växjö stift kunde lätt delas i 3. Vi har ju redan en domkyrka i Kalmar. Men det behövs inget stort biskopspalats. Biskopen kan bo i en lägenhet någonstans. I ett radhus eller en villa. Röra sig ute bland folk. Inget stort stiftskansli. Några som är lite framåt och brinner för det de gör, kan få förtroendet att jobba med biskopen under en begränsad period. Kanske 3-5 år. Sedan ska de bytas ut!

Detta kommer. Resurserna (läs pengar) minskar. Är det ett hot? Jag ser det mer som en möjlighet. Då kanske andra resurser (läs människor och förtröstan på Gud) ökar. Det är väl inte alls hotfullt?

Men nu är det fyra år till nästa möte. Ska bli spännande att se vad som händer fram till dess.

Monday, 12 October 2009

Utländskt utseende

Vad är utländskt utseende?

Jag ställer frågan, eftersom jag läste Östran i morse. Notisen handlade om ett stulet armband i en guldsmedsbutik i Kalmar. Som vanligt beskrevs förövarna. Denna gång på följande sätt:

’De två männen uppges vara i 20- respektive 50-årsåldern och med utländskt utseende.’

Det första jag reagerar på är det sista. Det utländska utseendet. Vad betyder det? Hur ser man att någon har utländskt utseende?

Sedan frågar jag mig: Varför är detta viktigt?

Men sedan kan man ju även fråga om varför jag inte reagerade på att det står att det var två män och att åldern uppges.

Nu blir jag så intresserad av detta, att jag måste skriva en insändare till Östran och fråga varför man beskriver förövare på detta sätt. Få se om jag får något svar!

Thursday, 8 October 2009

Tillfälligt trött på studier

Förr eller senare blir det tröttsamt att sitta med näsan i en massa texter från andra sidan jordklotet om hur en kristen rörelse kritiserar eller inte kritiserar statsmakterna. (Som ju är en aspekt av den profetiska rösten!)

Så tankarna far iväg åt andra håll. Ett sådant håll är t ex hur Svenska kyrkan förhåller sig till staten. Nu tänker jag inte på den mest aktuella frågan om vigselrätt och könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är ju en fråga som bara gäller en del. Alla gifter sig nämligen inte!

Men förr eller senare ska alla begravas. Jag tänker inte på begravningsgudstjänsten, för den är frivillig. Jag tänker på att alla (undantagslöst) en dag ska dö och att kroppen på något sätt ska hanteras.

Svenska kyrkan sköter sedan 2000 begravningsverksamheten åt samhället. (Med undantag av Stockholms och Tranås kommuner!) Redan innan kyrkans skiljande från staten skötte Svenska kyrkan detta men då var ju kyrkan och staten ett, så förhållandet måste uttryckas annorlunda efter 2000. Vad tycker jag om att vi gör det? Jo, det är väl bra. Men är det bästa tänkbara sätt? Det tror jag inte. Jag vill se en annan ordning. Av flera skäl. Först ska jag berätta hur jag vill att det ska vara och sedan varför.

Hur skulle en annan organisation av begravningsverksamheten kunna se ut?
Som jag ser det borde begravningsverksamheten göras mer mångkulturell och mångreligiös. Det är ohållbart att människor som inte har någon som helst religiös tro, ska begravas på en kyrkogård. Det är inte respektfullt! Sedan har vi andra religionsutövare, som också tvingas ligga på kyrkogårdar. Inte heller det är optimalt!

Staten borde ha religiöst och kulturellt neutrala begravningsplatser eller överlåta åt andra aktörer att sköta begravningsverksamheten. Jag tror på det senare. Jag menar att olika grupper (trossamfund, hembygdsföreningar m fl) kunde få anlägga egna begravningsplatser. Då får var och en vila i det sammanhang som känns bäst för honom eller henne.

Varför vill jag ha en annan organisation av begravningsverksamheten?
1) Mitt första skäl handlar egentligen om något helt annat. Jag måste vara ärlig och deklarera det. Jag menar att Staten håller på att lura Svenska kyrkan. Staten försvårar för Svenska kyrkan på en rad områden. T ex när det gäller folkbokföringen. Förslaget är att församlingsbegreppet stryks. Minsta enhet ska bli fastigheten. Detta kommer att fördyra upptagandet av kyrkoavgifter till Svenska kyrkan med hundratals miljoner enligt Kyrkans Tidning. En annan försämring är att beskattningen av kyrkans fonder förändras. En tredje är att den kyrkoantikvariska ersättningen urholkas.

Nu ska även begravningsverksamheten anpassas efter statens behov. Att alla i samma kommun ska ha samma begravningsavgift är väl OK men varför bara i samma kommun? Varför inte i hela landet? Därutöver vill staten att det bara ska finnas en begravningshuvudman i varje kommun. Det betyder att Svenska kyrkan måste anpassa sin organisation efter samhällets organisation. Det är inte självklart det mest naturliga. (Mer om detta kan man läsa på en annan blogg.)

Kvar står Svenska kyrkan med mössan i handen och säger: vi kan tillhandahålla billig, ändamålsenlig begravningsverksamhet. Vi anpassar så gärna organisationen efter statens önskemål. Minska bidraget till underhållet av kyrkor, ändra på reglerna för kyrkoavgiften. Vi är med på allt.

Hur dumt får ett trossamfund vara, egentligen?

Det är dags att ställa krav och börja förhandla. Vi vill ha någonting tillbaka om vi sköter begravningsverksamheten. Annars kan samhället göra det själv!

2) Det vore bra om Svenska kyrkan själv drev begravningsverksamheten för sina egna medlemmar. Då skulle begravningsavgiften kunna fungera som en begravningspeng. Den enskilde bestämmer själv vart pengen ska användas. (D v s även under sin livstid!) Det skulle skapa lite konkurrens mellan kyrkogårdarna. På sikt skulle begravningspengen kunna slås ihop med församlingsavgiften. Man kunde också tänka sig att den var separat, så att även icke kyrkotillhöriga kunde välja att lägga sin begravningspeng på en kristen begravningsplats. Jag ser goda möjligheter till samarbete med andra kristna samfund med även vem som helst i övrigt som kan tänka sig att bli begravd på en kyrkogård. (Det är ju bevisligen många som kan det idag!)

3) Andra religioner skulle få möjlighet att ta hand om begravningspengen för sina medlemmar och ordna egna begravningsplatser, om de så önskar. Observera att det inte är ett krav. Om andra religionsutövare önskar bli begravda på en gravplats, som Svenska kyrkan anordnar, skulle det inte möta några hinder. Men de skulle inte vara tvingade till att anlita Svenska kyrkan, som ordningen är idag.

4) Svenska kyrkan (liksom många av de andra begravningshuvudmännen i detta tänkta scenario) skulle även kunna ta över mycket av begravningsbyråernas uppgifter. Idag betalar t ex ett dödsbo för att begravningsbyrån ringer och bokar kyrka, präst, kantor och församlingshem. Vore det inte smidigare att gå iväg till sin församlings expedition och ordna med gravplats, begravningsgudstjänst och allt som hör till? Vaktmästare och pastorsexpeditionspersonal är redan vana att bemöta de anhöriga och gör det oftast på ett mycket professionellt sätt. I teamet ingår även präst, diakon och musiker m fl beroende på hur omständigheterna kring dödsfallet ser ut.

Idag ska de anhöriga oftast han kontakt med både församlingen och begravningsbyrån, när det gäller sådant som församlingen sköter. Jag menar att församlingens personal och även frivilliga kunde sköta detta minst lika bra. Kanske kunde det även bakas in i församlingsavgiften?

5) Svenska kyrkan har idag en församlingsavgift, som är kopplad till beskattningen i samhället i övrigt. Den som inte betalar skatt, betalar inte heller kyrkoavgift. Det betyder att de som saknar inkomst och inte betalar kyrkoavgift ändå har full tillgång till kyrkans alla tjänster. Det är bra! Häri ligger en viktig profetisk uppgift: genom att kyrkan återigen (som det var länge tillbaka) sköter allt kring begravningarna, kan de som inte har materiella resurser ändå komma i åtnjutande av den hjälp och det stöd om är självklart.

Är detta seriöst menat? Ja och nej! Jag inser att det nog blir svårt att genomföra en så omfattande förändring. Men Svenska kyrkans församlingar äger faktiskt de allra flesta begravningsplatserna i landet. Vi har ett bra förhandlingsläge och det borde vi utnyttja. Det jag bland annat har haft som fokus är alla de kyrkotillhöriga med knappa resurser, som borde kunna få känna sin församlings stöd i en utsatt situation.

Monday, 5 October 2009

Intersektionalitet

Denna vecka är jag inte i tjänst. Jag har en studievecka. Idag har jag beställt en bok som handlar om intersektionalitet. Det är inte ett nytt begrepp men för mig är det ganska obekant. I korthet uppfattar jag det som ett ifrågasättande av att se enkelspårigt på detta med makt, under- och överordning. Västerländsk feministisk forskning känns för en del svarta, kvinnliga forskare i Amerika eller Afrika, som ganska ensidig. För att förstå maktförhållanden, blir det mer fruktbart att lyfta fram många olika perspektiv.

När det gäller sexuellt våld, som jag skrev om häromdagen och fick en del kommentarer på, känns det också viktigt att inte ensidigt fastna i en förklaringsmodell.

Om en förklaringsmodell blir förhärskade (det som i diskursanalys kallas för att den blir hegemonisk) förstår vi allt mindre av verkligheten, tror jag. Då frodas en tystnadens kultur, som inte hjälper upp situationen.

När jag skriver min avhandling försöker jag lyfta in flera olika teorier. Jag hoppas att jag lyckas göra detta, utan att skapa förvirring och grumlighet i analysen. På ett sätt är det ju mycket enklare att ta till sig de enkla svaren och de ensidiga analyserna.

Thursday, 1 October 2009

Kyrkopolitiker - har det med saken att göra?

Tittade som vanligt på TT's hemsida och första nyhet imorse var:
Kyrkopolitiker dömd för våldtäkter.
Många stora tidningar har med det i sina nätupplagor. T ex Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bedrövligt och tragiskt. Handlingarna värda att fördöma!

Men varför står det att människan är kyrkopolitiker? Har det med saken att göra? Jag gör några reflektioner:

1) Det brukar ofta kittla när det är en präst som förknippas med sex. Eller en polis med våld. Eller en vänsterpartist med skattefusk. Osv. Det får vi kanske stå ut med. Kyrkopolitikern får väl räknas in under detta att kopplingen till kyrkan gör handlingarna extra klandervärda.

2) Är det eftersom kyrkovalet ligger ganska nära i tiden som TT har med bestämningen kyrkopolitiker? Kyrkovalet kallas ju det glömda valet. Eftersom TT använder begreppet kyrkopolitiker i en rubrik kan man kanske sluta sig till att valet inte är helt glömt. Att folk förväntas känna till och även ha associationer till denna titel.

3) I de korta artiklarna ställs vissa frågor om mannen kan sitta kvar som förtroendevald i Svenska kyrkan (för så heter det väl egentligen). Han hävdar att han dömts mot sitt nekande och tänker överklaga. Min undran är: Finns det regler för detta? Kan man vara förtoendevald i Svenska kyrkan, bli dömd för allvarliga brott, och ändå sitta kvar? Vem ska i så fall avsätta mannen? Nomineringsgruppen? Kyrkorådet? Och nästa fråga: Finns det förlåtelse att få, om han är skyldig? (Jo, det tror jag. Frågan är om han kan förlåta sig själv! Så tyder jag Jesu ord i Lukas 17:2 om vad som vore bäst för en som förleder barn:

Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små.

Min enkla tanke är att den som har våldtagit ett barn och inser vidden av handlingen, skulle må så dåligt att det kändes som om det vore bättre att ha varit död.

Men nu har vi inte dödsstraff i Sverige och jag vill inte införa det. Jag tror inte heller Jesus hade velat ha dödsstraff. Jag tror att man ska dömas till fängelse och att man där ska få vård. Jag tror också att kyrkans uppgift är att förmedla förlåtelse, till den som ångrar sig.

4) Detta att TT lyfter fram mannens kyrkliga uppdrag, kan det ingå i en allmän trend i samhället, att motarbeta Svenska kyrkan? (Nu är jag ute på hal is - det vet jag!) Själv har jag i stort sett bara positiva erfarenheter av media. Men jag vet ju att andra upplever att åtminstone de stora medierna på något sätt gillar att lyfta fram en negativ bild av Svenska kyrkan.

Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror media missar poängen i denna händelse, genom att fokusera på kopllingen till kyrkan. Det hemska tycker jag nämligen är att en morfar eller farfar våldtar sina barnbarn. Varför betonas inte den sidan?

Och varför lyfts in barnens situation fram? De är ju de stora förlorarna. Istället fokuseras kring att mannen är engagerad i kyrkorådet. Jag kan inte riktigt se att det är det mest upprörande. (Även om det också är upprörande!)

Sunday, 27 September 2009

Oro och influensa

Svininfluensa, vanlig influensa, vinterkräksjuka ...

Hur kul låter det?

Östran hade en artikel igår lördag, där det stod att 'Föräldrar bävar för kräksjukan'. OK, det var TT som stod bakom artikeln, men den återfanns i Östran. En undersökning hade gett vid handen att 71 % av föräldrarna är oroliga. Bakom undersökningen stod försäkringsbolaget Trygg Hansa. Man behöver kanske inte vara Einstein, för att förstå att ett försäkringsbolag lever av människors oro och inte direkt designar sina undersökningar, så att det framstår att människor känner sig trygga i tillvaron.

Men sedan presenteras 4 intervjuer, där samtliga 4 tillfrågade säger att de inte är oroliga. Hade TT bara fyra småbarnsföräldrar att tillgå? Fanns det ingen orolig föräler att intervjua eller ville de inte vara med på bild?

Så frågan är: Är föräldrar oroliga eller inte?

Den som är mest orolig är kanske rubriksättaren!

Jag oroar mig också ibland. Det är mänskligt. Men är det nödvändigtvis tidningarnas uppgift att spå på denna oro?

Saturday, 26 September 2009

Vilken blick

Varje lördag döps ett antal barn i Kalmar Slottskyrka. Prästerna i Kalmar turas om. Idag var det min tur. Jag döpte två barn. Den ena flickan ville hållas under magen och titta ner i dopfunten. Inte mig emot. Den andra höll jag som vanligt. D v s hon tittade rakt upp. När jag mötte hennes stadiga blick tänkte jag:
- Om Du skulle kunna berätta för mig om vad tro är. Tillit! Det verkar som om Du vet allt och Din blick är djup som en ocean.
Båda flickorna var lugna och vakna hela tiden. Det blev en otrolig närvaro i hela dopgudstjänsten.
När jag döper tänker jag ofta på detta. Tro, är inte något som sitter i förnuftet bara. (Visst, en del sitter även där!) Det är en slags livsinställning. Inte konstigt att Jesus tog fram ett barn och ställde det mitt i skaran av lärjungarna, som en förebild.

Har vi fattat vad Jesus menar? Hur ofta gör som Jesus?

Thursday, 24 September 2009

Namn

Ganska ofta får jag mejl som kommit fel. De är avsedda för en annan Anders Göranzon i Svenska kyrkan. Jag skickar dem oftast vidare mer eller mindre olästa. Ibland kommenterar jag.

Idag hände något märkligt. Jag hade frågat en handläggare på Växjö stiftskansli hur jag skulle göra med en resekostnad. Han svarade bland annat såhär:

Ta ut en reseräkningsblankett på stiftets hemsida o skicka till mig.

Hans namn är Magnus P Wåhlin. Lägg efternamnet på minnet. Hans svar var skickat 2009-09-24 13:08.

Jag läste hans mejl lite senare och då hade ytterligare ett mejl kommit. Det löd:

Idag har jag betalat 1559 kr till ditt lönekonto för utlägg SJ.

Det var skickat 13.27 och underskrivet Linda Wåhlin. Men hon arbetar inte på Växjö stiftskanli utan på ett annant stiftskansli. Och mejlet var avsett för den andre Anders Göranzon.

Är det ändå inte lite märkligt att två mejl, från två stiftsanställda i Svenska kyrkan med efternamnet Wåhlin, skickas nästan samtidigt, till två anställda i Svenska kyrkan, som heter Anders Göranzon och stavar sitt namn med 'z' och bägge mejlen handlar om reseräkningar?

Men det ena hade kommit fel och det var inte jag som fått 1559 kr extra på mitt länekonto. För till skillnad från mejlet, så hade pengarna kommit rätt.

Kyrkomöte

Jag läser lite bloggar från kyrkomötet. Det finns en samlingsblogg, som några har. Den heter kyrkomötesbloggen. Men de skriver ju så lite. Mest skriver de om att de varit på stiftsmiddagar. Någon skriver, att biskopen bjudit på middag. Men det kan väl knappast stämma. Det är väl hela stiftet, som de representerar, som bjuder. Eller tar biskopen ur egen ficka? I alla fall verkar det vara väldigt mycket hemlighetsmakeri vad som händer på kyrkomötet. Marta Axner skriver under rubriken: 'Varför bloggas det så lite?' att vi i alla fall har fått 'lite småbitar'. Min fråga är: Vems kyrkomöte är det? Går det inte att vara lite öppnare i den öppna folkkyrkan?

En som är mycket öppen är Dag Sandahl. Jag kan nog tycka att en del av det han skriver hade kunnat förbli oskrivet. (Men vem är jag att skriva så, jag som själv också talar först och tänker se'n.)

Men en sak skriver Dag, som jag vill lyfta fram. Det är att prästen Karin Långström Vinge gett honom och Ola Isacsson sitt stöd när det gäller deras motion. Här finns alltså ett samarbete över åsiktsgränserna. Just så ska kristen försoning levas. Halleluja!

Karin skriver också på kyrkomötesbloggen. Fast hon hänvisar till sin egen blogg. Det är kanske OK. Det är 13 stycken på bloggen men bara vissa bloggar. Och de som bloggar är kvinnor. Männen är tysta. Biskop Sven Thidevall verkar inte ha någon blogg själv. Det är väl i och för sig OK. Det har däremot Stig-Göran Fransson. Han skriver på sin egen blogg men inte kyrkomötesbloggen. Å andra sidan undrar jag varför han skriver över huvud taget. Han berättar mest självklarheter.

Men det kanske kommer mera!

Sunday, 20 September 2009

Konfirmander

Idag har vi dragit igång på allvar med våra konfirmander. Jag berättade att jag har en blogg.

- Vad heter den? frågade en av tjejerna.
- Moruti, sa jag.
- Och se'n då?
- blogspot, sa jag
- blogspot suger, sa hon!

Ja, det kanske den gör. Frågan är om min blogg suger. En sak är dock säker: det är roligt att ha konfirmander!

Mer om SACC

Nog var det spänningar mellan SACC och regeringen alltid. Jag missade SACC's press release om hur det inte informerats om NILC. (Det råd för religiösa ledare, som regeringen inbjudit till.) Såhär skrev SACC's ledning den 17 augusti:

We have several problems with aspects of the founding document of the NILC. Although we do not presume that our exclusion was malicious, but the SACC is disappointed at not having been offered the courtesy of invitation.

I slutet av pressmeddelandet ger också SACC en bild av hur man ser på sin roll:

The SACC remains committed to the vision of united religious witness. We also remain committed to collaborating with various faith traditions and government in combating poverty, moral degeneration, crime and social disintegration.

Det jag tycker är högst anmärkningsvärt är att man inte säger något om HIV och AIDS. Det är ju fortfarande det största hotet mot denna nya nation.

Däremot är det intressant att man kritiserar regeringen och likaledes intressant att man ställts utanför detta råd för religiösa ledare.

I ANC's nyhetsbrev den 21 augusti, alltså 4 dagar efter SACC's kritik, nämns NILC men det sägs inget om SACC's kritik. (Däremot skrivs mycket om HIV och AIDS!!)

Tydligen, enligt Mail and Guardian, har nu ANC och SACC enats om att de inte har någon konflikt. Vad hände egentligen?

Saturday, 19 September 2009

SACC och dess profetiska röst

Det jag skriver min avhandling om är just South African Council of Churches (SACC) och dess profetiska röst. Det har ifrågasatts om SACC är tillräckligt regeringskritiskt. Bland annat tror jag det beror på att deras Generalsekreterare fram till 1994, Frank Chikane, efter demokratiseringen, blev en av Mbekis närmaste män. Director General i presidentens kansli. Men nu har det tydligen blossat upp en konflikt mellan ANC och SACC. Enligt tidningen Mail and Guardians (MG) nätupplaga har inte SACC fått inbjudan till National Interfaith Leaders Council (NILC). Källor inom SACC säger, enligt MG att detta är ett straff, för att SACC misstänks stödja det nya oppositionella partiet Congress of the People (COPE) mer än de stödjer ANC. Ett stöd för detta kan vara att ledaren för COPE är Mvume Dandala, som varit SACC's president (Ordförande). Andra prominenta ledare för COPE är Russel Botman, förre presidenten inom SACC och Allan Boesak, som en tid var vice president för SACC. Lite udda är väl att ledaren för Rhema kyrkan, en slags motsvarighet till Livets Ord, pastor Ray McCauley, är ordförande i NILC. Hade det gått att ha Ulf Ekman som ordförande i ett statligt råd för religiösa samfund?
Enligt MG tillbakavisar både ANC och SACC att det finns en spänning dem emellan.

The ANC's religious commission and the South African Council of Churches on Friday rejected claims that there was tension between them.

Kanske är det ett tecken på att det finns spänningar. Vilket jag tycker är ganska bra. Det ska finnas spänningar mellan en ekumenisk organisation, som säger sig vara de fattigas kyrka och ett statsbärande parti.

Friday, 18 September 2009

Kyrkoval

Det är ganska många inlägg i tidningarna kring kyrkovalet. Mest verkar det handla om vad som är centrum i kyrkans liv. En grupp hävdar att gudstjänsten är det. Andra hävdar att alla medlemmar är lika viktiga. Även de som inte går så ofta på gudstjänster.

På något sätt verkar frågan fel ställd! Vad nu frågan är egentligen.

Personligen menar jag att gudstjänsten är centrum i kyrkans liv. Jag tror även att de flesta människor, som tänker på kyrkan, tänker på just detta. På kyrkorummet, människor som samlas där och att de i någon form riktar sig till Gud.

Men detta behöver ju inte betyda att de som samlas där oftare är bättre. Eller att de som inte kommer dit så ofta är sämre. Låt mig ta en bild.

Kalmar FF har som sitt existensberättigande själva fotbollsspelandet. Men alla som är supporters går inte på matcherna. En del håller på laget men ser aldrig ens på TV. Det är väl helt OK. Ändå skulle ju ingen hävda att A-lagets matcher inte är viktigast. Man skulle heller inte se någon motsättning mellan ungdomsverksamheten och A-laget. Alla vet att de allra flesta inte får spela i A-laget. Men det gör inte ungdomsverksamheten oviktig.

Jag menar verkligen inte att de som går i kyrkan är A-laget. Alla bilder haltar. Vad jag menar är att en organisation alltid har ett centrum. Om inte gudstjänsten blir centrum i kyrkans liv, vad ska istället vara centrum?

En annan aspekt, som vidgar perspektiven är förre biskopen i Västerås stift, Claes Bertil Ytterbergs, tankar om de två borden: Altarbordet och köksbordet. Det vidgar begreppet gudstjänst till att bli något som sker både i kyrkorummet och i vardagen. Tjänst åt medmänniskan och tjänst åt Gud blir två sidor av samma mynt. DEt ena hänger ihop med det andra.

Tillbaka till kyrkovalet: Alla är lika viktiga! Alla har något att bidra med. Låt oss inte misstänkliggöra varandra. I söndags läste vi bibeltexter om enheten i Kristus. Vi har självklart samma värde. I Kristus!

Tuesday, 15 September 2009

Syskonträff

Sedan länge hade vi planerat att ses, vi fyra syskon. Och det blev av! I Falun hos storasyster, även kallad Syrsan! Att alla tåg var i tid! Att vi fick vara friska! Ja, det är med en stor känsla av tacksamhet. Vi hade trevligt. Åt god mat och njöt även av vackert väder och promenader. Mest av allt var det dock härligt att få vara tillsammans och dela minnen, tankar och känslor. Tack!

Saturday, 12 September 2009

Att koka ägg och kommunicera interkulturellt

Vi var i Kapstaden. På Lutheran Youth Centre. Vi skulle ut på stranden och jag gick ner till köket, för att koka några ägg till matsäcken. Jo, det gick bra, sa damerna i köket.
Jag fick låna en kastrull och fyllde på vatten. Satte den på spisen, som redan var på och väntade på att vattnet skulle koka upp.
- Hur lång tid låter Du äggen koka?
- Kanske 8 minuter, om de ska bli hårdkokta, sa jag. Om jag lägger i dem i det kalla vattnet och låter det koka upp.
- Det är alldeles för mycket. Då blir de ju gröna, sa en av damerna. 3 minuter räcker.
- Då blir det ju knappt löskokta, sa jag.
Vem hade rätt? Kanske det var annorlunda ägg i Kapstaden eller var det något med vattnet?
Jag förstod ingenting och tänkte: Har jag gjort fel i alla år. Men äggen har ju blivit ätbara!
Så jag väntade på att vattnet skulle koka upp, för att börja ta tiden. Det tog lång tid. Varför tog det så lång tid, tänkte jag. Jag undersökte kastrullen och insåg att det var en av de buckligaste kastruller jag sett. Nu förstod jag!!
Om man kokar ägg i en kastrull med bucklig botten, så tar det mycket längre tid för vattnet att koka upp. Då är ju äggen i stort sett färdiga, när man börjar ta tid. Och då är ju 3 minuter alldeles tillräckligt.
Med andra ord hade damerna i köket rätt, om kastrullen har bucklig botten. Vilket den hade. Men jag hade också rätt, för mina kastruller hemma har jämn botten.

Vad kan man lära sig av detta? Jo, att professor Strauss och jag kanske har rätt båda två. Det gäller bara att vänta och se, på vilken punkt det är som vi pratar förbi varandra.

Solen skiner och jag studerar

Lördag förmiddag. Jag gick upp kl 7 och satte mig vid datorn. Nu är kl 10.21. Solen skiner utomhus. Vi ska ut i skogen senare idag men just nu sitter jag och studerar. Två saker försöker jag göra. Dels söka information på nätet. Med mitt studentnummer kan jag logga in vid allehanda databaser via University of the Free State. Just nu söker jag via JSTOR. Det är tidsödande men otroligt vad det finns att läsa. Artiklar i en enorm mängd tidsskrifter. Barbro Engdahl, bibliotekarie i Sydafrika, har lärt mig hur man gör och inskärpt hur viktigt det är att spara information om webadress, sökdatum mm.
Samtidigt gör jag om upplägget på min avhandling, så att det ansluter mer till det jag tror att professor Strauss efterfrågar. När jag gjort om upplägget och skrivit om lite text, ska jag skicka ner lite material till honom. Vi fortsatte vår mejlväxling häromdagen och jag tror vi börjar förstå varandra. När han fått mitt nya material, ska vi ta ett samtal på telefon. Ser fram emot det!
I nästa bloggpost ska jag berätta om när jag kokade ägg och lärde mig något om interkulturell kommunikation.
Men i eftermiddag ska vi ut och plocka svamp. Man kan inte sitta vid datorn en hel lördag, när solen skiner!

Thursday, 10 September 2009

Professor Strauss

Efter att inte haft så mycket kontakt, under en ganska lång tid, har min professor och jag nu börjat mejla lite och ska även ha ett samtal på telefon. Det känns bra. I mejlen har prof. Strauss framfört ganska svidande kritik, när det gäller mitt arbetssätt. Det är i och för sig inte behagligt men bättre än att inte höra något alls. Kommunikation är aldrig lätt. Inte när man bor på samma plats och talar samma språk. Det skiljer ca: 9000 km mellan professorn och mig. Han är uppvuxen i ett annat land, en annan kultur, en annan kyrka och talar ett annat språk. Vi kommunicerar på engelska. Det är varken hans eller mitt modersmål. Om vi lyckas förstå varandra är det mer förvånande. Men en förutsättning är att vi försöker. Det gör vi nu och det känns bra.
I slutändan är det professorn som avgör om jag ska 'släppas upp' till disputation. Det är intressant, att vara så i händerna på en annan människa. I stor utsträckning är det han som har makten och jag som får foga mig. Jag kan naturligtvis hoppa av. Men det är i nuläget inget alternativ.
Men såhär har de flesta forskarstuderande det. Samt de flesta elver över huvud taget. Delvis skriver jag om detta. Maktrelationer!

Sunday, 6 September 2009

Ska en präst hålla mun?

Försöker läsa lite om hur mina kollegor uttalar sig om kyrkovalet. Det handlar en del om var i kyrkan besluten ska fattas, hur mycket inflytande politiska partier ska ha och huruvida grad av aktivitet i t ex gudstjänstlivet ska spela in.

Svenska kyrkan har ett regelverk. Enligt detta, kyrkoordningen, räcker det med att vara medlem,döpt och 18 år för att få bli vald till vilket förtroendeuppdrag som helst. För att rösta behöver man bara vara 16 år. M a o har det ingenting med grad av aktivitet att göra.

Men jag anser nog att det är en poäng, att den som sitter i t ex ett kyrkoråd också deltar i gudstjänstlivet. Men om det nu är så att en person blir invald, som i stort sett aldrig går på en gudstjänst, skulle jag ändå se honom eller henne som en person som vill något med sitt engagemang. Som jag ser det, så har den som ställer upp i ett kyrkligt val, därmed sagt att kyrkan och den kristna tron är viktig. Jag ser med andra ord denna person som en medkraft, tills motsatsen är bevisad.

När det gäller de politiska partiernas engagemang i Svenska kyrkan, ser jag det på följande sätt: jag menar att socialdemokrater, centerpartister, moderater m fl självklart ska vara engagerade i kyrkovalet. Men, varför ska de organisera sig enligt partifärg? Det förstår jag inte! Jovisst, det har historiska skäl, det förstår jag. Men tillför det något år 2009? Är det inte bättre att samlas kring sakfrågor? D v s alla som värnar om kyrkobyggnaden, som en viktig kulturhistorisk byggnad, bildar en lista. Alla som vill satsa på barn- och ungdomsarbete en annan lista. De som vill satsa på bibelstudier och gudstjänster mer än krishantering och musikverksamhet, kan bilda en annan grupp. (Detta var bara exempel!) Ett annat alternativ är mer av personval. Då röstar man på personer man har förtroende för.

Men trots allt är jag glad för alla som engagerar sig, både genom att ställa upp på listor och gå och rösta.

Men jag vill att så många som möjligt ska upptäcka vad gudstjänsten betyder! (Men mer om det en annan gång!)

Nu har en präst till i alla fall låtit bli att hålla mun!

En trevlig överraskning

Igår döpte jag ett barn. Inget konstigt med det! Jag vigde också ett ungt par. Det är heller inget märkligt. Att det var det unga parets barn, som jag döpte, är inte heller helt ovanligt. En av kontrahenterna har jag konfirmerat. Det är inte något som jag ofta är med om. Eftersom jag flyttat ett par gånger sedan jag blev präst, får jag inte följa människor 'från vaggan till graven' så ofta. Det får man om man är i samma församling många år.
Nu kom både bruden och brudgummen från Aneby, där jag varit präst i 10 år. Detta gjorde att jag även kände en stor del av bröllops- / dopgästerna. När jag var på väg att gå från den efterföljande festen, sa brudgummens mor, att jag måste stanna. Det ska komma någon och uppträda, som gärna vill träffa mig.
Så jag stannar och in kommer en gammal gumma i kappa, handväska och basker. Det var Annelie Franzén, känd komiker och skådespelare från Aneby. Det var mycket roligt. Svensk lokal buskis, när den är som bäst.
Att vara präst i en mellanstor stad innebär att inte alltid känna människor man möter. Jag kan döpa någon som bor i andra ändan av stan eller viga ett par, som bor i Stockholm.
På landet möter man människor med större regelbundenhet. Det kan jag sakna ibland.
Men det har även sin klara tjusning att vara på en större ort. Summa summarum, kan man säga att omväxling förnöjer och jag känner mig priviligierad, som får vara med om olika upplevelser.

Friday, 4 September 2009

Demokrati i Svenska kyrkan

Östran skriver idag, 4 september, om kyrkovalet. Det är intressant. Jag ska inte gå in på vem som sagt vad men det handlar om huruvida präster ska få yttra sig i valrörelsen.

Enligt kyrkoordningen, som är Svenska kyrkans egna regelverk, får inte en kyrkligt anställd vara förtroendevald på den nivå hon eller han är anställd. Det betyder t ex att en kantor inte kan sitta i kyrkorådet i den församling han eller hon arbetar. Det är inskränkning i valbarheten, som jag tycker är motiverad. Däremot kan hon eller han väljas in i stiftsfullmäktige eller i kyrkomötet.

Vissa präster är ledamöter av kyrkoråd, men då är de inte valda utan sitter i kyrkorådet i tjänsten. Ex officio, som det heter på latin. Detta är en stor skillnad mot t ex kommunen, där en tjänsteman kan vara med på sammansträden som föredragande, men aldrig ha rösträtt. (Åtminstone tror jag att det är så! Rätta mig om jag har fel!) Men i Svenska kyrkan har alltså vissa präster, fr a kyrkoherdar och dem som kyrkoherdar delegerar detta till, denna position.

Det betyder alltså att en präst rimligen kan uttala sig om kyrkliga sakfrågor. Även sådana som är känsliga.

Står prästen eller annan kyrkligt anställd på en lista till t ex stiftsfullmäktige, måste man ju få uttala sig. Allt annat är märkligt!

Samtidigt är ju prästen i någon mening allas präst i en församling. Pågår en inomkyrklig strid i en sakfråga bör en präst, anser jag, fundera över hur hon eller han agerar. Tar man parti för en falang, kan det bli svårt för den andra falangen att se prästen som sin präst.

Givetvis bör man ju kunna skilja på sak och person. Men det tål att tänka på!

Att vissa präster uttalar åsikter, som man inte håller med om, det är väl sådant som händer. Om detta ska mitt nästa blogginlägg handla: vad menar en präst, som säger att bara de som går i kyrkan borde få rösta i kyrkliga val? Om detta kan man läsa på
Östrans hemsida
.

HBT-dag

Igår var en tredjedel av Växjö stifts diakoner och präster samlade till samtalsdag om HBT-frågor. Mina reaktioner efter dagen var blandade. Professor Jesper Svartvik höll en kort och lättlyssnad föreläsning. Ett exegetiskt föredrag om HBT-frågor i bibeln på 60 minuter. Kanske blev det väl summariskt. Det var också lite ensidigt. Kanske kunde någon med avvikande uppfattning fått tala.
Sedan var det kollegor som är Homo- eller bi-sexuella, som berättade om sina erfarenheter. Det var bra!
Därefter fick vi föra samtal i smågrupper. Jag vet ju inget om vad som sas i de andra grupperna, men mitt intryck var i alla fall att dagen präglades av respekt och lyssnande. Detta sista menar jag är bra.
Vi har olika uppfattning! Något annat vore konstigt! Vi kommer säkerligen inte att kunna övertyga varandra. Några av oss kanske byter uppfattning åt ena eller andra hållet.
Dessutom kan det finnas fler uppfattningar än antingen för eller emot.
Allt annat än att vi sårar varandra tycker jag är bra.

Men visst behöver vi också djupare och grundligare diskussioner i sakfrågorna. Frågan är när det blir tid till detta. Kyrkomötet ska besluta om vigsel för samkönade och om vigselrätten. Där måste vi får mer tid och jag håller med bl a Biskop Sven Thidevall att det går för snabbt. Om vi gör ett dåligt, teologiskt förarbete skadas alla. Kanske framför allt HBT-personerna.

Till sist en liten reflektion om detta med heteronormen. Visst är det så! Men det finns en annan norm också. Nämligen att det mest normala är att leva ut sin sexualitet med andra. Hur ser vi på alla som lever i celibat? Antingen i kommunitet eller enskildhet? De står ju också utanför en norm. Går det att förhindra att de gör det? Rimligen inte, men vårt sätt att se på dem och tala om den kanske vi kan grunna på en smula.

Sedan finns det de som lever ett ofrivilligt singelliv. De omfattas inte heller av normen.

Ja, det finns en del att fundera över.

Tuesday, 1 September 2009

Kebnekaise-expeditionen 20

Så återstod bara det sista. Tvätt! Packa ihop ryggsäckarna. Mer tvätt! Sätta upp tälten. Torka rent! Tvätt!





Men det är också kul! Det samt allt bloggande har hjälpt mig att bearbeta och smälta några av alla de intryck jag har från denna fantastiska resa.

Jag är framför allt väldigt tacksam för att vi kunde få vara med om detta! Så sist i denna 20:e bloggpost vill jag skriva:

Tack, käre Gud, för denna fanstastiska resa. Amen.

Kebnekaise-expeditionen 19

När jag kollade upp SJ's hemsida, fick jag se att det var de nya reglerna från oktober, som ger 50% vid 2 timmars försening. Nu gällande regler kräver att man ska vara över 3 timmar försenad om tågresan skulle varat mer än 10 timmar. Vilken vår skulle!

Man skall inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten!

Men det gör inte så mycket. Resan var värd varenda krona!

Kebnekaise-expeditionen 18

Det är nog snart dags för att runda av denna historia. Men alla bra berättelser har väl en liten epilog. Den kommer här:

Någonstans kring Norrköping sa jag till Kristina, att vi verkligen haft en underbar resa. Bra väder, faktiskt nästan inga mygg, knott eller svia. Alla har i stort sett varit friska och inga större skador. Vi har varit tillsammans och haft det bra. Vi har t o m kunnat vara uppe på Kebnekaise. Och det har inte varit några tågförseningar.

Se'n kom vi till Alvesta. Signalfel mellan Växjö och Kalmar.I Lessebo fick vi kliva av, för att åka buss. Kristina fördrev tiden med att ta hand om ett litet spädbarn. Men ersättningsbussen dröjde och så kom ett annat tåg. Nu skulle helt plötsligt alla kliva på det i stället. Men då kom bussen! Det var lite skojigt. Vi hade en bra konduktör, som fyllde år just denna dag. Hon tog det hela med fattning.

I samma kupé som vi satt, fanns en ung man med en laptop. Han kunde berätta att SJ's restidsgaranti lovade att man skulle få 25% av pengarna tillbaka om det var mellan 1 och 2 timmat försenat. Om det däremot var över 2 timmar, skulle vi få 50%. För honom handlade det bara om 40 kronor men för oss, som rest från Kriuna och varit många, handlade det om att få tillbaka mellan 1200 och 2400 kronor. Det är ganska bra för 2 timmar tänkte jag.

Sista biten in mot Kalmar satt jag med mobilen i örat och lyssnade på fröken ur. När dörrarna öppnades hade det gått 1 timme 59 minuter och 50 sekunder efter ordinarie ankomst. Skulle det kunna räknas som 2 timmar? Skulle vi alltså få ut 2 400:-? Det vore ju en extra bonus, minst sagt!

Vi blev mötta vid stationen. Några av oss åkte bil, andra buss. Hemma på Skogsliden bjöds på Flygande Jakob och saffranspannkaka till efterrätt. Så skönt att vara hemma! Efter en underbar resa. Kanske 2 400:- rikare?

Kebnekaise-expeditionen 17

Johannes, Anders, Matilda, Elin och Karolina har nått målet i Nikkaluokta. Samuel har gått i förväg och sällat sig till Amanda och Mats. Kristina står bakom kameran.

Det gick fort att gå från Ladtjojaure till Nikkaluokta. Efter en stunds vila gick sedan bussen tillbaka till Kiruna. Amanda mådde mycket bättre och vi såg fram emot en skön natt på tåget. Vi hade sällskap i kupén med två äldre herrar. De var bröder och ingick i en skara på fem. Varav ett tvillingpar! Skoj! Lite mat på restaurangvagnen slank ner.

Anders och Mats sitter och myser i restaurangvagnen. Lite trötta är vi allt!

Sedan dröjde det inte länge förrän vi alla sov sött.

När vi vaknade hade vi redan kommit förbi Gävle och det var snart dags för Uppsala och sedan avstigning i Stockholm. Där skulle vi, som var på väg till Kalmar, byta tåg medan Mats, Amanda och Karolina skulle stanna. Stort farväl! Nu var äventyret i stort sett slut! Bara en transportsträcka hem!

Kebnekaise-expeditionen 16

Så riktigt! Det är naturligtvis en ren och ingenting annat på fotografiet. (Var fick jag älgen ifrån?) Kanske var det den historia som min första slöjdmagister drog, som flöt upp i mitt inre. Han hette Matto Tjikkom och bodde i Pieggaluokta, tror jag det var, mellan Porjus och Ålloluokta. Båda min bröder hade haft honom och visste att berätta, att om man skrattade åt hans vitsar fick man minst en trea. (Det var på den femgradiga betygsskalans tid). Så här gick historien:

Det var en gång en älg som simmade över en jokk. Då blev han ren. Och sen var det gjort. (Hjort!)

Jag fick en trea i slöjd. Jag skrattade åt vitsen men var inte så händig vid hyvelbänken. Men jag tror mitt största misstag var, när Matto Tjikkom frågade efter en rubank och jag gick och hämtade en rasp. Hur ska man kunna veta skillnad på det, när man är nio år?
Men detta handlade inte så mycket om Kebnekaise-resan. Se det mer som en rättelse. Det ska vara ren. (Fast jag vet ju inte om det var en tjur, d v s en sarv eller en kastrerad hane, d v s en härk).

Kebnekaise-expeditionen 15

Vi hann till båten. Den skulle inte gå förrän 12.45 och någon hade läst fel. Men vi var ändå där före 12. Vi sprang bitvis över spångarna. (Eller spängerna, som det kan heta i pluralis av spång!) Alltså kom vi fram lite för tidigt och det var bra. Vi fick tid på oss att bada. Vattnet, fick vi veta sedan, var 12-13 grader kallt. Det är inte så mycket. Men det var friskt! Jag tror det framgår av bilderna vem som tyckte det var kallast. Men sedan vi torkat oss och gjort oss i ordning kom båten och vi såg fram emot 6 vackra kilometer på sjön. Den som äger och kör båten heter Nils Sarri och är son till den kände vädersmåmannen Enok Sarri. Vi hade ett trevligt samtal på båten. Eftersom jag bott i övre Lappland finns det alltid gemensamma bekanta att tala om. Dessutom har jag varit ihop med hans kusin i 1½ år. Matilda fick sitta på båtens tak och fotograferade en mängd vackra vyer under resan. En älgtjur gjorde sällskap med oss på stranden. Kebnekaise, längst t h, tar farväl insvept i moln.

När båtresan var slut hade vi beställt renburgare på 'Lap Dånalds' som drivs av familjen. Det var gott och jag pratade en del med sonen, som stod i kassan. Vi pratade lite fjällfisk och jag berättade att jag under min uppväxt tröttnat på röding, som vi köpte nersaltade i stora tunnor. Då drog han en skröna om sin farfar, Enok, som insett att folk slängde de sista lagren fisk i tunnan, eftersom den var så salt. Han sa därför åt sina söner att lägga gädda underst. Tydligen hade det inte upptäckts!
Jag kunde gott förstå detta, för jag minns att fisken var väldigt salt. Mor gjorde någon slags laxpudding på röding eller om det var sik, som jag nog hade uppskattat bättre idag.

Kebnekaise-expeditionen 14

Sista morgonen på Kebnekaise fjällstation blev hektisk. Natten blev kortare än vad som var tänkt. Kl 5 kom Mats till vårt tält och berättade att Amanda, som har lite problem med näsblod hade blött näsblod hela natten. De hade lyckats få stopp på det i näsborren men det hade fortsatt att rinna i halsen. Instruktionen från sjukhuset i Stockholm de fått vid förra besöket, då det även hade bränts några blodkärl, var att komma in om det inte stannade efter 10 minuter. Nu hade det gått 3 timmar och från Kebnekaise fjällstation går ingen bilväg. Framför allt inte till Stockholm. Dagens uppgift för oss var att vandra 8 km till Ladtjojaure, åka båt 6 km och sedan vandra 5 km till Nikkaluokta för buss vidare mot Kiruna. Det såg inte ut som en genomförbar uppgift för Amanda. Kristina gick och satte sig hos Amanda och Mats och jag gick ner till Fjällstationen, för att återigen prata med personalen. (Bortkomna flickor i natten, brandlarm, näsblod ....) Tur att vi skulle åka samma dag.

Det var en personal uppe och hon hänvisade till 112, som vi ringde. Efter diverse samtal insåg vi att det bästa var att Amanda och Mats åkte med den ordinarie helikopterturen kl 9, även om den verkligen inte var helt gratis. Någon ambulanshelikopter skulle inte sättas in. Vi ordnade ett rum åt Amanda, där hon fick vila ett tag. Medan vi packade ihop, plockade ner tält, åt frukost osv tog Amanda igen sig och Mats och hon kom iväg, som de skulle.

Så var det dags att ta tag i stegjärnsfrågan. Vi hade lånat tre par. Ett par hade vi med oss ner men två par hade ju Sara och Linda. Var fanns de nu? Den person som lånat ut till oss blev inte helt lycklig, när vi berättade att vi inte var säkra på var stegjärnen befann sig. 1000:- i straffavgift för bortkomna stegjärn. Gånger 2 ... Mest oroliga var vi dock för tjejerna. Men det visade sig att de kommit ner på natten. Kl 2!! De hade slagit följe med 3-mannagruppen. Det var tre finländare, som tydligen klarade sig i mörkret. Jag gick då till receptionen, för att lokalisera tjejerna. Det var nu fjärde gången på kort tid, som jag kom dragandes med problem till personalen. Svaret jag fick, var att de inte lämnar ut uppgifter om sina gäster. Så jag fick springa runt bland tälten och ropa: Sara och Linda! Från flera tält hördes grymtningar och svar, med innebörden: Det är inte vi! Men så kom jag på deras kompisars tält och fick veta var jag skulle söka. Jag hittade tältet, ganska långt bort, fick stegjärnen och kunde återställa dem till shopen. Ingen straffavgift! Puh! Och flickorna helskinnade i sitt tält! Puh!

De andra sex stod redan beredda för avgång och vi drog iväg mot båten. Klockan var nu strax före 10. Båten skulle gå 12 och vi hade lite drygt 2 timmar på oss, för att tlllryggalägga 8 km. Det är lite mycket. Frågan var: Skulle vi hinna med båten eller få gå hela vägen - 19 km? Och skulle vi i så fall hinna med bussen kl 16?

men vi hade i alla fall tur med vädret. Denna morgon sken en strålande sol från klarblå himmel. Så underbart!